Monthly Archives

december 2016

Giftig eller inte

By | Artiklar

I slutet av september skrev Torbjörn Peterson ett intressant inlägg i en Facebookgrupp, och vi bad ho- nom om att få publicera det här i TA. Torbjörn är utbildad i ekologisk botanik och har arbetat på Naturhistoriska riksmuseet.

Att rutinmässigt kalla en växt för ”giftig” utan att förklara innebörden eller om den i praktiken är farlig är och förblir intetsägande och är där- för meningslöst.

Input till följande tankar har jag fått genom de viktiga och intressanta diskussioner om växters ”giftighet” och farlighet som pågår i era olika grupper på Facebook som intresserar sig för väx- ter ur olika aspekter. Nu när växtsäsongen ännu pågår kvarstår denna typ av frågor. Eftersom det kanske nns ett intresse även utanför dessa grupper lägger jag ut texten även här:

Den blomstertid nu kommer – med olust och okunskap stor?

Varje vår och sommar i Sverige och Europa – och med en förutsägbar regelbundenhet i resten av världen – förekommer frågor, undringar, spekulationer, funderingar och omdömen om ”giftiga” växter och eventuella risker med dem, både i traditionell press och på internet liksom i sociala medier som Facebook.
Den spekulativa delen av dessa funderingar är dessvärre onödig och skulle kunna ersättas av vetenskapliga fakta som sedan lång tid an- samlats genom empirisk klinisk erfarenhet på sjukhus och frågor till giftinformationscentraler i olika länder.

Det finns sedan hundratals år tillbaka en väl utvecklad metodik utarbetad av tusentals bota- niker för att identi era enskilda växter – både i Sverige och i övriga världen – och det nns även en god kunskap om vilka växter som kan vara skadliga att förtära eller ha hudkontakt med.

Men det verkar finnas en historielöshet idag i den digitala tidsåldern när tilltron till internet kanske är osunt stor, och när man vill få fram väsentlig information på några sekunder. Men att lära känna naturen är en långsam – ofta livslång – men belönande process. Att leva livet under observation och studium av livet själv i alla dess former och av den levande omvärlden i både teori och praktik skänker trygghet, och minskar osäkerhet och oro inför potentiella fa- ror i naturen.

Allt i naturen är livsfarligt – eller ofarligt!

Uppfattningen om ”giftiga” växter går brett isär och omfattar å ena sidan både överdrifter grun- dade i rädsla och oro för i praktiken ofarliga växter, och arrogant nonchalans och/eller okun- skap om växter som verkligen kan vara farliga.

I det första fallet kan man urskilja ett beteende som liknar den de nition som kännetecknar en fobi: ”En rädsla som inte står i rimlig propor- tion till den verkliga faran.”

Mycket ofta är det föräldrar som upptäckt el- ler misstänker att barn stoppat i sig delar av någon växt som de tror kan vara farlig. I detta fall är det okunskap i kombination med en naturlig omsorg om barnen som utlöser oron och rädslan. Inte sällan får media tag på sådana uppgifter i ett tidigt stadium och publicerar larmartiklar om ”epidemiska förgiftningar”. Ett barn är en nyhet, två är ett scoop och tio är en ”naturkatastrof”. Lika notabelt är att tidning- arna normalt aldrig följer upp dessa händelser. De skulle då upptäcka att barnen oftast efter il- lamående och kräkning får återvända hem efter några timmars eller något dygns odramatisk ob- servation på sjukhus – med eller utan medicinsk symtombehandling, beroende på den ansvarige läkarens bedömning och erfarenhet.

Det bekräftas också av den statistik som in- hämtas på giftinformationscentraler världen runt. Många förfrågningar gäller ofarliga växter, och det är blotta oron eller rädslan som utlöst telefonsamtalet. Av intresse i sammanhanget är också att det ofta handlar om växter som för- äldrarna medvetet inköpt som krukväxter eller planterat i sin trädgård , eller som planterats i o entliga miljöer – det senare undviks dock i ökande omfattning idag.

Kollektiv bestraffning utplånar det kollektiva minnet

Insatt i ett större sammanhang är det hushålls- kemikalier som orsakar de esta förgiftningsfal- len hos barn.
Att vägtra ken – bortsett från mikroorganis- mer – är en av världens största dråpare av både barn och vuxna med sina drygt 1 miljon årliga dödsfall (ett dödsfall var 25:e sekund) bortses också från i de esta sammanhang. Men män- niskan har alltid haft en tendens att skylla sin olycka på naturen och nna ”syndabockar” utanför sig själv, och att tillämpa ”kollektiv bestra ning” genom utrotningskampanjer mot vissa växter (och djur) istället för att inse sin egen okunskap och göra något åt den. Och om man bevarar de farliga växterna (och djuren) i rimlig omfattning och visar dem för barn, och lär barnen att känna igen dem och respektera dem uppnår man en mer långvarig e ekt än

att försöka utplåna de potentiella farorna från jordens yta. Barn har en stor inlärningsförmåga och det är så människan lärt sig skilja nyttiga och skadliga växter och djur åt under sin tid på jorden.

Allt som smakar gott och milt är ofarligt

I det andra fallet är det inte sällan personer som känner till växtens farlighet och som medvetet förtärt delar av den. I era fall handlar det om personer som velat begå självmord (eller i un- dantagsfall mord) eller drogliberala personer som sökt nya sätt att få kickar men som inte till fullo förstått riskerna utan överdoserat. I bägge fallen har dödsfall inträ at, men era har också kunnat räddas till livet genom intensivvård. Det har också inträ at förgiftningsfall med dödlig utgång hos personer som övat sig i ”överlevnadsteknik” – eller hos veganer eller vegetarianer som i jakt på ätliga vilda växter, men med otillräcklig artkunskap, råkat illa ut. En grundläggande missuppfattning är att alla farliga växter smakar skarpt eller obehagligt och att alla som inte gör det är ätliga och ofarliga. En del farliga växter (och svampar) har en smak som avskräcker – medan era farliga växter (och svampar) har en mild och behaglig smak. Smak allena är ingen garanti för att en växt är ofarlig. Paradoxen här är att de som velat ta livet av sig haft adekvat kunskap om den aktuella växten – medan de som som inte haft för avsikt att ta sitt eget liv saknat motsvarande kunskap.

Dosis sola facit venenum

Redan Paracelsus (1493–1541) myntade tru- ismen: ”Dosis sola facit venenum” – i svensk översättning mer känd som: ”Giftighet är en dosfråga.” Det grekiska ordet ”tamakon” har den dubbla betydelsen ”medicin” och ”gift” vilket belyses i den naturmedicinska använd- ningen av växtsubstanser som läkemedel. Men precis som moderna syntetiska mediciner kan vara höggradigt giftiga och orsaka både sjuk- dom och död vid felaktig dosering kan också växter vara lika farliga – oavsett om de används som föda, medicin eller som drog. Ibland tycker man sig skönja uppfattningen att ”allt som växer i naturen är ofarligt” – vilket förstås är en både okunnig och farlig uppfattning. Det är en kul- turantropomor sm eftersom allt vuxit i naturen innan människor inom växtförädlingen selek- terat fram de arter och sorter som mestadels är ofarliga att äta (men även en del födoväxter innehåller toxiner och många prydnadsväxter gör det i ännu högre grad).

Att rutinmässigt kalla en växt för ”giftig” utan att förklara innebörden eller om den i praktiken är farlig, är och förblir därför intetsägande och meningslöst.

Förutom Paracelsus förtjänstfulla formulering bör man inte förlita sig på medeltida örtaböcker när det kommer till information om enskilda växtarter. Före Linné fanns ingen enhetlig

vetenskaplig nomenklatur som otvetydigt indi- kerade vilken växt man talade om utan bara ett myller av dialektala namn som dessutom ofta klumpade ihop likartade växter utan att urskilja det vi idag erkänner som arter. Dessutom var den förtärda mängden, liksom vilka växtdelar som förtärdes, ofta höljt i dunkel.

I den stora volymen av litteratur genom histo- rien som på något sätt berör växternas giftighet eller farlighet dominerar den typen av föråld- rade böcker, tillsammans med mer anekdotiska skrifter eller muntliga utsagor mer avsedda att roa än att utbilda samt därtill rena vandrings- sägner med kittlande och spektakulära upp- gifter utan angiven källa eller referens mer än ”någon som kände någon som kände någon…”. Växternas substanser

Växter innehåller olika kemiska substanser av vilka era i stor mängd kan orsaka sjukdoms- tillstånd hos djur och människor, och även dödsfall.

Men koncentrationen och mängden av dessa ämnen kan variera stort mellan olika delar i växten – rötter, jordstammar, rotknölar, blad, stjälk, blommor, frukter och frön. Många djur och tidigare naturfolk har lärt sig att känna skillnad på dessa olika delar – djuren troligen genom lukt- och smaksinne kombinerat med naturligt urval – och människorna troligen genom trial-and-error. Dessa erfarenheter har förts vidare genom muntlig tradition från ge- neration till generation – en kunskapsskatt som håller på att erodera men som dokumenterats av moderna etnologer. Naturfolk känner i medeltal till hundratals ätliga växter (och växter an- vändbara till andra ändamål), och globalt nns tusentals ätliga växter av vilka de esta bara utnyttjas lokalt och regionalt. Bara ett litet fåtal nyttjas globalt i större omfattning.

De substanser i växter som feldoserade kan orsaka sjukdom eller dödsfall är av många olika

slag enligt kemisk taxonomi: aromatiska oljor, alkaloider, aminosyror, kumariner, furano- kumariner, glykosider, garvämnen, organiska syror, fenoler, proteiner och peptider, saponiner, terpener och andra. De kan orsaka symtom i matspjälkningskanalen, i kontakt med slemhin- nor eller blod i sår, eller utvärtes i kontakt med ögon eller hud.

Många av dem nns även hos djur, men i andra kemiska sammansättningar, och speglar bara de levande organismernas strävan att överleva och att skydda sig från ender (och i djurens fall även till att fånga sin föda). De tillhör livet på jorden och kan bemästras med kunskap och erfarenhet.

Många av substanserna nns i alla växter och ingår även i de växter vi använder som föda. Be- roende på innehållet doserar vi dessa växter på ett förnuftigt sätt så att vi inte tar skada av dem. Vi överdoserar inte peppar, chili, vitlök, sa ran, bittermandel, rabarber, sura äpplen, citroner el- ler nässlor och spenat till spädbarn.

En del av ämnena ingår i kosmetika och pro- dukter för hudvård, i bakverk och andra kulina- riska anrättningar samt i både legala och illegala droger och i substanser som används medicinskt inom sjukvården.

Förnuftets fiende

I kvällstidningar sprids inte sällan anekdotisk desinformation med karaktär av vandringssäg- ner. Syftet att sprida rädsla och osäkerhet samt att hetsa mot naturliga företeelser som olika arter av ora och fauna är påfallande. Tyvärr är dessa tidningar och dessa artiklar i sin värsta form ender till förnuft och kunskap. Sådana tidningar nns i de esta länder på jordklotet. De skapar en stämning av yttre hot, och hetsar ofta mot det främmande och dåligt kända. Rubriker som ”Växten som dödar est män- niskor”, ”Giftiga spindlar anfaller Skåne” och ”Ormen vars gift kan döda 10 människor i ett bett” är exempel på sådan ovetenskaplig skräm- selpropaganda syftande till att misstänkliggöra det främmande och det dåligt kända – istället för att med kunskap och ny kenhet närma sig det okända.

Om det sedan är ormar, spindlar, växter, judar, muslimer, ursprungsbefolkningar eller kulturer som demoniseras är sekundärt i sammanhanget. Det uppenbara syftet är att skapa sensation, tur- bulens, indignation, eller att uppvigla och skapa motsättningar mellan människor i syfte att sälja lösnummer.

Antiintellektualismen och oviljan att sätta sig in i fakta och presentera en ärlig och nyanserad bild är det som kännetecknar denna typ av ar- tiklar i denna särpräglade avart bland media. Den samlade vetenskapliga toxikologiska er-

farenheten av människors relation till ”giftiga växter” sammanfattas väl av följande citat: ” e major human problems associated with poisonous plants derive from the basic problem of a confused, seriously inadequate, and often misunderstood body of literature on the subject (… ) A signi cant amount of information in contemporary compendia is derived innocently from ancient sources or observations.” (Kings- bury)

I översättning: ”De främsta mänskliga pro- blemen med giftiga växter har sitt upphov i en förvirrad, djupt inadekvat och ofta missförstådd uppfattning av litteraturen i ämnet (…) En be- tydande andel av informationen i samtida me- dia härstammar från föråldrade källor.”

Redaktörens giftiga funderingar

Owe Jaktlund

Jag tycker att det blivit mer märkbart på senare tid att så fort som vissa växter omnämns eller ställs på försäljningsborden på våra växtmark- nader så hamnar man i en lång diskussion om giftighet. På Facebook kan det diskuteras i da- gar om en växt är giftig eller ej – och det bara för att någon visat en bild på t.ex. en liljekonvalj och undrat vad växten heter.

Alla tillgängliga källor säger att förgiftningar
i huvudsak sker när vuxna personer medvetet har ätit någon växtdel. Dödsfall bland barn som råkat äta någon växtdel har inte hänt i modern tid.
Giftinformationscentralen säger: ”Att smaka på ett par bär, vilken växt det än gäller, är ofar- ligt.” De säger dessutom att vatten från blomva- ser inte är farligt att dricka, och de poängterar särskilt att det även gäller blomvatten från lilje- konvaljer.
Den otroliga rädslan för tibast Dapne mezereum är för mig obegriplig. Bären smakar riktigt illa och att något barn ens skulle svälja det första som det smakade på är osannolikt.
Jag hoppas verkligen att denna panik när det gäller ”giftiga” växter kommer ner på en rimlig nivå. Som Torbjörn Peterson här har argu- menterat för är det meningslöst att bara ropa ”giftigt!” utan att säga något om vilken dos som krävs innan man ens märker några symptom! Giftig är dessutom ofta ett felaktigt uttryck, of- tast skulle det räcka väl om man sade oätlig. Enligt min åsikt är de enda riktiga problemen i trädgården de växter som ger fototoxiska reak- tioner om man råkar få växtsaft eller olja på huden och sedan bli utsatt för solljus. Resultatet blir då brännsårsliknande skador på huden.

Det är i första hand Moses brinnande buske Dictamnus albus, där det kan räcka att man snuddar vid blad eller frökapslar för att man ska få blåsor och brännsår på huden. Lokor Hera- cleum och släktingar som t.ex. palsternacka Pas- tinaca sativa kan ge samma resultat, men först när växtens stjälk skadas och växtsaften hamnar på huden.

En annan fara är att inte vara medveten om ris- kerna från mjölksaften på törelarter Euphorbia som kan vara irriterande. Detta särskilt om man råkar gnugga sig i ögonen. Vi hade en rapport om det i TA för några år sedan, där en medlem ck åka till sjukhuset för ögonsköljning.