Monthly Archives

maj 2018

Euonymus benvedssläktet del 1

By | Artiklar

Ett stort släkte av intressanta buskar och träd som är värt en liten djupdykning i det som finns på marknaden. Ytterligare sju arter, med former och kultivarer, presenteras i nästa nummer av TA.

Owe Jaktlund text och foto (där annat ej anges)

Euonymus tillhör benvedsväxterna Celastraceae, dit också släktena träddödare Celastrus, slåtterblommor Parnassia, klippmyrten Paxistima och vingfrörankor Tripterygium hör. Grekiska Eubetyder skön, god och onyma betyder namn. Varför ett släkte som luktar illa, har giftiga fröer och kan förgifta kreatur fått namnet ”gott namn” är något av en gåta. Drygt 170 arter av lövfällande eller vintergröna buskar, träd eller klängväxter från Europa, Asien, N och C Amerika, Madagaskar och Australien. Bladen är enkla och motsatta (strödda hos E. nanus) och som regel med en sågtandad kant. Knopparnas utseende kan hjälpa till att skilja arterna åt och en del har vackert röda vinterknoppar. Blommorna kommer på fjolårsved och är små, oansenliga, oftast i gula och gröna nyanser. Det är nästan bara den stora mängden av dem som gör att man lägger märke till dem [2]. Fruktkapseln är rosa till röd och består av de, mer eller mindre, sammansmälta karpellerna (fruktbladen). Som regel 3–5-delad, ibland med vingar. Varje frökammare har som regel 2 frön inneslutna i ett, oftast gul- eller orangefärgat, köttigt hölje (fröhylle). Fröerna sitter ofta kvar långt efter att fruktkapseln spruckit upp. Fröerna äts gärna av fåglar för det köttiga höljets skull, men faller ner eller passerar oskadade och sprids på det sättet. I Nordamerika betraktas vissa arter som ogräs. Det täta rotsystemet och skuggan under E. alatus-buskarna gör att inhemska växter konkurreras ut. Jag märker i min trädgård att körsbärsbenveden frösår sig lite överallt, men är mycket lätt att känna igen. Det är väl någon fågel som är skyldig till att jag förra veckan hittade 10 frösådder i en iriskruka i fröbänken – det fanns nämligen en lämplig sittplats ovanför krukan. Vid frösådd bör man tänka på att tvätta fröerna med några droppar diskmedel i vattnet. Fröna har ett fettlager som behöver tvättas bort. Obehandlade gror de sällan tidigare än andra våren. Krukan bör ändå sparas minst två år eftersom groningen är utsträckt. Fröna tål ingen längre torka och utemetoden är överlägsen för att få bra groning. Typarten för släktet, benved Euonymus europaeus, är den enda som är ursprunglig i Sverige. Den är inte alltför ovanlig i de södra landskapen, men många är säkert trädgårdsrymlingar. Av övriga arter rapporteras E. latifolius och E. nanus som sällsynt förvildade i Mossbergs flora. Inom släktet finns det många odlingsbara arter och här finns risken att artikeln orsakar det som en plantskolist nyligen klagade på. Efter en artikel kommer de till plantskolan och frå- gar efter arter som vi aldrig haft eller har slutat med eftersom de stod här i 10 år utan att någon frågade efter dem! Ja, det kanske inte alltid är så lätt att hitta alla, men jag försöker hålla mig till dem som finns på marknaden i Europa och som jag sett i odling. Några få, t.ex. klätterbenvedarna E. fortunei och E. japonicus, odlas för sitt snygga bladverk men hos de flesta är det höstfärgen och de fina frukterna som är det stora prydnadsvärdet. Som regel när det gäller höstfärger bör läget vara soligt och ljusa lägen ger också en bättre fruktsättning. Bästa jordmånen för de flesta är en sandig mullrik, något fuktig jord. De ytliga rötterna betyder att man får passa dem lite extra vid nyplantering innan de etablerat sig. Lägg gärna på lite kompost över rotsystemet under våren. Generellt kan det också sägas att de växer rätt långsamt och kan ta några år på sig för att etableras. Många är i gränslandet mellan buskar och träd, och blir ofta snygga små träd om de stammas upp lite. Själv träffade jag rätt tidigt på den vingade benveden, E. alatus, som kanske är den mest kända för sin tidiga höstfärg. Sedan dröjde det rätt många år tills jag under en av kretsens bussresor besökte den dåvarande frögeneralen, Ester Andersson i Kinna, och fick se en körsbärsbenved E. planipes i full och imponerande fruktsättning. Tredje milstolpen var 2008, återigen en bussresa om än med en ny krets. Vi besökte Martha och Karstens fina trädgård i Ljungskile och där stod det en bollbenved E. oxyphyllus, med klotformade, knallröda frukter som just spruckit upp och visade sina orangefärgade frö- hyllen hängande i korta trådar under frukternas mörkt rödvioletta undersidor [1]. För de som vill se ett brett sortiment av benvedar rekommenderar jag ett besök i Uppsala botaniska trädgård som har en rejäl samling av släktet mellan orangeriet och barockträdgården och även någon i den fina trädsamlingen på andra sidan vägen. Botaniska i Göteborg har också en hel del, men då får ni leta lite längre. Euonymus europaeus, benved. Jag har tyvärr aldrig sett den vild, men huvuddelen av mina besök i sydsvenska skogar tillbringades tidigare i högsta tempo med karta och kompass i handen. Förutom i Sverige är den allmän i stora delar av Europa och österut till Kaukasus. Namnet benved kommer av att veden är mycket hård och den har också använts till snickerier. Det engelska namnet är ”Spindle Tree” och syftar på att träet användes till att göra sländor (eng. spindle) för att spinna ull. Det tyska är Pfaffenhütchen och betyder liten prästhatt, syftar på den biretta som ofta bärs av katolska präster. Växtplats är ljusa lövskogar, företrädesvis på rikare mark och gärna lite fuktigt. Inte särskilt kräsen på växtplats i trädgården. Rotsytemet är ytligt och den bör därför inte stå för torrt, eftersom den då lättare angrips av insekter, främst bladlöss. I skugga blir växtsättet lite glest.

Lövfällande buske, litet träd, vanligen upp till 3, sällan 5 och bortåt 3 m bred. Äldre grenar får korklister, bladen elliptiska eller lansettlika 3–8 cm långa. Blommar i maj. Fruktkapseln är fyrdelad, upp till 2 cm stor och rosa till karminröd. Den spricker upp i september och visar de gula fröhyllena, fröet är vitt. Det finns två E-plantor i handeln. Mest känd är kanske ’Evert’ [3], som samlats in på Söderåsen av Karl-Evert Flink och som utmärker sig av fin höstfärg och starkare karminröd färg på frukten än vad som är normalt inom släktet. Den andra är fk Ultuna (fk=frökälla), som kommer från ett gammalt buskage på Ultuna. Den har bra färgsättning, ett buskigt växtsätt och betraktas som något härdigare (zon 5, möjligen 6) än ’Evert’ (z 4). Euonymus alatus, vingad benved. Lövfällande bredväxande buske upp till ca 2 m. Kommer från Kina, Manchuriet, Korea, Japan och Sachalin. Grenarna har 4 tunna vinglika korklister, härav det svenska namnet [4]. Ljusgula blommor i maj–juni [6]. Frukten rödaktig, vanligtvis med 1–2 lober och fröna vita till ljusrosa med orangeröda fröhyllen. Blad 3–5 cm, sågtandade och får tidigt på hösten lysande karminröda färger. Kanske den i släktet som är vanligast i våra trädgårdar. Lagom stor för den lilla trädgården, växer långsamt och det tar många år innan den når maxmåtten. Den vanligaste kultivaren är ’Compactus’ [bild på sid. 58]. Inte mycket lägre på sikt, men kanske lite mer kompaktväxande. De jag tittat närmare på verkar nästan sakna de vingade listerna på grenarna. Odlingskrav som föregående, härdighet till minst zon 5. Har planterats i stora mängder utmed vägar och i parker i USA och betraktas som ogräsig där, eftersom fåglarna sprider fröerna. Euonymus phellomanus, kinesisk vingbenved. Lövfällande, 2–3 m hög buske från 1 000– 3 000 m höjd i västra och norra Kina. Grenarna är väldigt lika den vingade benveden. Blad 6–10 cm långa. Grönvita blommor ca 10 mm. Fruktkapseln är rosaröd och ca 13 mm stor. Fröhylle rött, liksom de exponerade delarna av fröna. Bertil Larsson, i Dals Rostock, har ett frösått exemplar [5] och tycker att höstfärg och fruktsättning är märkbart sämre än den vingade. I Uppsala botaniska står det däremot ett ca 25 år gammalt litet träd som i höstas (5 okt) hade en rätt bra fruktsättning, men jämfört med t.ex. E. planipes och oxyphyllus var höstfärgen rätt blek. Euonymus cornutus var. quinquecornutus, kasperbenved. Jag vet inte om den rena arten odlas hos oss då jag endast sett den här fina formen. Lövfällande buske från 2 200–4 300 m höjd i västra Kina. Upp till 3 m hög, men som regel betydligt lägre i odling, slanka grenar. Tunna, sågtandade, läderaktiga blad, 6–11 cm långa och högst 1,5 cm breda. I flera av mina böcker anges den som städsegrön, men både min planta och Flora of China säger att den fäller löven under vintersäsongen. Purpurfärgade, 7–10 mm stora blommor [7] i maj–juni och får rosaröda spektakulära femhorniga fruktkapslar (quinque=5, cornutus=horn) som liknar kasperhattar [8]. Vita frön med orange fröhylle. Än så länge ovanlig hos oss, men är en pärla och passar bra även i små trädgårdar. Frusit tillbaka och någon gång dött hos Bertil Larsson (zon 3+). Härdig till zon 3. Odling som föregående. Euonymus planipes (syn. E. sachalinensis hort), körsbärsbenved [9]. Lövfällande buske till litet träd till 3 m högt från Japan, Korea och Manchuriet, om än inte nämnt i Flora of China. Här finns det en liten namnförvirring. Det som nu heter E. sachalinensis och som växter på ön Sachalin, norr om Japan, beskrevs 1868 av F. Schmidt och namngavs först som E. latifolius var sachalinensis. 1881 gav sedan Maximowicz det artstatus, men i beskrivningen inkluderade han även det som visade sig vara en helt annan art. Det är mer komplicerat än så här, men kort sagt ska E. sachalinensis ha röda blommor medan E. planipes har gula [2]. Förmodligen är allt som odlats under namnet E. sachalinensis i själva verket E. planipes. Ur den här röran har det också kommit en tredje snarlik art, E. maximowiczianus, men den har jag aldrig sett. E. planipes liknar E. latifolius och skiljer sig bara i små detaljer. Höjd upp till drygt 3 m och lika bred. Blad 8–12 cm långa, något grövre tandad än E. latifolius och saknar skåran på översidan av bladskaftet som den förra arten har. Unga grenar är gröna och de mörkröda, långa vinterknopparna kontrasterar fint mot grenfärgen. Bland de tidigaste att löva på våren. 2 cm stora frukter med 4–5 lober och inte så vinglik som E. latifolius, mörkröda frön och orange fröhyllen. Vacker höstfärg med tidigt bladfall. Väldigt vanlig i odling och uppskattad för både höstfärg och bra härdighet, minst zon 5.

www

En användbar databas med grundinformation om utseende, utbredning och odling. Inte felfri, men det är inte litteraturen heller. http://en.hortipedia.com/wiki/ Category:Euonymus En intressant studie över frukter och frön på Euonymus. Innehåller också en nyckel för de flesta av de arter jag tar upp i artiklarna. www.dendrology.org/site/images/web4events/ pdf/Tree%20info%20IDS_06_pp30_p52_Euonymus.pdf Flora of China, som vanligt finns de flesta i Kina och floran innehåller detaljerade beskrivningar www.efloras.org/browse.aspx?flora_id=2

Giftinformation

Många arter används inom medicinen och delar av växten kan vara giftiga för människor. I första hand är det frukt/frö- er som kan tänkas ätas. Eftersom de smakar och luktar illa är förgiftningar dock extremt ovanliga. Symptom kan komma efter upp till 12 timmar och kan bestå av illamående, magsmärtor och diarré, vid allvarligare fall hjärtproblem. Har personen ätit mer än fem frön bör läkare kontaktas. I England har de haft problem med slipdamm vid bearbetning av veden.

Blodhägg Made in Sweden for export

By | Artiklar

Andreas Modd text

Inte allt för många trädgårdsväxter har sitt ursprung i vårt avlånga land, men en av de vackraste som kommit härifrån måste onekligen vara blodhäggen, Prunus padus f. colorata.

Den här sorten får ljusrosa blommor som i knoppstadiet har en mörkare färg, de nya bladen är mörka och har en vinröd undersida. Under säsongen åldras de och blir mer och mer mörkt gröna med röda nerver.

Historien om växten börjar i södra Sverige, mer specifikt i Småland, nära Klevshult. Med Samuel Bodin, som vid tiden var lärling eller elev hos Fagerhults plantskola under åren 1910- 1915 för att bli trädgårdsmästare. En söndag i maj 1911 var han och några bekanta ute och gick i Hagshulttrakten, drygt en halvmil från Klevshult. Han upptäckte under denna vandring en rosablommande buske i ett stenröse. Vid närmare inspektion visade det sig att det var en rosablommande hägg med mörka blad.

Som en sann trädgårdsmästare såg han att detta var ovanligt och värt att ta till vara på och grävde upp plantan och tog med sig den. Den planterades i familjen Elgs trädgård i Packebo, som han var bekant med. Troligtvis var det med några av dem han var ute och gick när upptäckten gjordes.

Ägaren av plantskolan i Fagerhult, Edvin Samuelsson, lär ha fått kännedom om upptäckten snabbt då han var en av de (om inte den) första att ta förökningsmaterial från plantan. I plantskolan förökades trädet upp och såldes i Sverige men även till Europa redan på 1920-talet, och det är fortfarande ett uppskattat prydnadsträd både där och här i landet. I England fick sorten till och med den prestigefyllda utmärkelsen AGM (Award of Garden Merit) av RHS i London, år 1993, för sina goda odlingsegenskaper och för sitt vackra utseende.

Edvins moderträd planterades vid välkomstskylten till plantskolan och står där än i dag, men på grund av flera stormar som skadade trädet svårt sågades det ner för några år sedan. Man lämnade kvar stubben och lät den skjuta nya skott. Förhoppningen är att de ska kunna ledas upp och bilda ett nytt flerstammigt och magnifikt exemplar. Originalplantan som Bodin flyttade stod också den kvar på sin plats till 90-talet då den skadades under en brand och sågades ner på grund av sina skador.

Under 1960-talet fick växten sitt vetenskapliga namn, Prunus padus f. colorata. ”f” är en förkortning från latinets ”forma” vilket syftar på att detta är en genetisk mutation som har uppkommit utan yttre påverkan från miljö, växtplats eller liknande, utam som kan uppkomma i hela artens utbredningsområde. Ibland skrivs även namnet som Prunus padus ’Colorata’. Plantor kan ibland även producera sporter tillbaka till ursprungsarten, och kan få grenar med vita blommor och helt gröna blad. I Sverige saluförs växten under namnet blodhägg men andra namn, så som rödhägg eller fagerhultsshägg har även varit associerade med sorten.

Mutationen har behållit mycket av sin moderarts goda egenskaper och är ett lättodlat och härdigt (zon 1–6) träd eller buske i stora delar av landet. Den blir dock något glesare och lägre än ursprungsarten. Precis som grundformen är den vackrast och mest naturlig som en storvuxen och flerstammig buske. För att trivas vill den ha en näringsrik och fuktighetshållande jord, den tål relativt blöta jordar väl, men föredrar väldränerade platser i full sol. Växer bättre på en kalkfattig mark. Med sina mörka blad och rosa blommor ger den ett vackert och samtalsvärdigt intryck i din trädgård.

Källor

Karlsson, Asbjörn: En inventering av säregna trädformer funna i Sverige.

www.fagerhultsplantskola.se/produkter/egna_ specialare.php

www.pom.info/veckansvaxt/2009/v21.htm

Samla, rensa och förvara fröer i Göteborgs botaniska trädgård

By | Artiklar

Att skörda fröer, rensa och förvara i väntan på sådd gör vi ju lite till mans – men hur görs det av ett gäng som årligen samlar in över tusen sorter och driver två separata frölistor?

För att få reda på det träffade jag vid ett par tillfällen under förra året Annalena Erikson, som ansvarar för fröhanteringen i Göteborgs botaniska trädgård. Hon berättade att de under förra året samlade in 1 393 accessioner. Det betyder inte att fröer från lika många olika arter/ sorter är insamlade, utan de håller isär fröer från växter med olika ursprung, speciellt lökväxter där utseendet kan skilja markant mellan olika insamlingar. Själva sår de årligen ca 1 200 frö- portioner varav 100–200 av de egeninsamlade fröerna. Av dessa sår de mest lökväxter, där frö- sådd ibland är det enda förökningssättet, men också kortlivade perenner och förstås lite ovanliga godsaker till försäljningsborden. Huvuddelen av fröerna går till de två frölistor de ger ut. Via Konnässörsklubbens (KK) frölista (se ruta sid. 99) får de årligen ca 1 200 beställningar. Från Index Seminum, som går ut i ca 800 exemplar till andra botaniska trädgårdar och utvalda personer runt om i världen, kommer det ytterligare runt 400 beställningar.

Redan innan säsongen ses förrådet av påsar och andra kärl över. Är det stora yviga fröställningar används plantkassarna i papper från butiken, annars fungerar provpåsar [5], som kan köpas i pappershandeln, riktigt bra. Viktigt är förresten att påsen verkligen är frötät. Det är väldigt frustrerande att framåt hösten upptäcka att de flesta fröerna rymt ur påsarna. Annalena berättade att efter att de hade tagit hand om fröerna av sällsynta dionysior från en insamlingsresa till Iran sådde de fröer som läckt ur insamlingspåsarna som ”suitcase mix” (resväskeblandning).

Fröåret börjar tidigt. De först blommande stenpartiväxterna i växthusen har satt frö innan en del av oss ens kommit igång på allvar med trädgårdsarbetet. Sommaren 2007 gav tyvärr en dålig fröskörd av många anledningar. Den rekordtidiga våren gjorde att många växter, speciellt lök- och knölväxter, blommade innan några pollinerande insekter hade vaknat. Dessutom var temperaturerna så pass låga att många blommor inte öppnade sig och pollenet inte släppte och då spelade det ingen roll hur flitig ”biet” Björn var med sina penslar. Försommaren var hyfsad, men sedan började regnen och hindrade såväl pollinering, frömognad som fröinsamling. Småsnäckor åt också upp en hel del frö i somras och speciellt Papaver var drabbat.

Fröer från alla växter kan förstås inte samlas in varje år utan de ansvariga för frölistorna bestämmer tidigt årets tema och därefter anpassas insamlingarna efter det. De senaste årens Konnässörsteman har varit Grekland, Linné och Växtjakt i Ostasien. Vid sidan av det ska naturligtvis både de ”gamla favoriterna” och några nyheter vara med.

I trädgårdens databas söker de då fram alla växter som kommer från eller har sitt utbredningsområde i temaområdet. Dyker det upp samma växter i båda listorna blir det till att samsas om de insamlade fröna.

Det är många inblandade under arbetet med fröerna till frölistorna. Gruppen Vildflor har huvudansvaret för fröinsamlingen men både Trädgruppen och Kulturflor är engagerade för sina ansvarsområden. I KK:s frölista finns det också ett rejält sortiment sommarblommor, både enskilda sorter och komponerade kombinationer från planteringar som gjorts i trädgården. Huvudansvaret för dessa fröer ligger förstås hos Kulturflor som både planerar, köper in och förpackar dessa fröer.

Samla in och förvara

För de flesta fröer är A och O efter insamlingen att hålla dem torra. Om fuktiga frökapslar och växtdelar får ligga ett tag angrips de lätt av mö- gel som sedan sprider sig till fröerna och förstör dem. Därför samlas fröer om möjligt in i torrt väder och lämpligen först framåt eftermiddagen när morgondaggen torkat upp. För att minimera fuktproblemen samlas fröställningarna in i papperskassar eller påsar [3] och ställs på en torr och luftig plats för att bli riktigt torra.

Under en så fuktig höst som vi förra året hade här på västkusten gäller det sedan att inspektera de insamlade frökapslarna lite nu och då. På Botan har de inte tid att rensa fröerna vartefter, men kan man göra det blir förstås hanteringen lättare och risken för fuktproblem minskar. Viktigare än allt annat är nog ändå att man på påsen skriver vilket frö det är i den, alternativt lägger en etikett i påsen eller kärlet. Helst bör man förresten göra det redan innan man samlat in fröet. All försening av den åtgärden måste betraktas som höggradigt riskabel.

Ett allmänt problem är förstås att avgöra när fröet är moget och vilket som är bästa tiden för att samla in det. Är man för tidig är det inte moget och är man för sen kanske det har försvunnit. På tal om försvunna fröer är det tyvärr ett problem att fröer stjäls rätt friskt. Av någon anledning tycks folk tro att det är fritt fram att ta såväl fröer som sticklingar när de är på besök i en trädgård, men tar man något utan lov är det stöld!

I de flesta fall ser man förstås att fröet är moget, frökapseln mörknar och börjar spricka upp eller frukten ändrar färg och börjar mjukna. Bland problembarnen är de korgblommiga (Asteraceae) där det är svårt att se om de är matade. ”Korgen” i t.ex. en prästkrage består av en mängd små blommor och för att få frö från blommorna måste de först pollineras av någon insekt och sedan hoppas på att vädret är det rätta. Det är därför väldigt vanligt att bara några få blommor i en korg utvecklar mogna frön. När de har pensel måste blomkorgen ha börjat öppna sig för att det ska vara någon mening att samla in fröna innan dess är fröet inte moget. Fröet är en liten pinne/stav som sitter under penseln. Genom att skära upp fröet under en stereolupp kan de se om det finns en frövita. Det går förstås bra med en vanlig lupp men då brukar man ha en hand för lite.

Gräs samlas inte så ofta, då det dels är svårt att avgöra om fröerna överhuvud taget finns dels är de svåra att rensa. När gräs sår sig måste det ju finnas frö, men det tar för mycket arbete/ tid att få fram fröerna. Stipa (fjädergräs) är OK eftersom fröna är hårda om de är matade. Hos Miscanthus är det däremot riktigt svårt att hitta fröna. När de säljer fröer går det inte att skicka en orensad vippa eftersom den kan innehålla allt från inget till många frön.

Fröer som hanteras annorlunda

Med vissa fröer/fruktställningar/bär får man problem om de bara ställs undan i väntan på rensning och här gäller det att ta hand om dem direkt. Jag saxar ur Botans hanteringsinstruktion och lägger till Annalenas kommentarer.

Mer eller mindre saftiga bär och frukter där fröna kan förvaras torrt

t.ex. Actaea, Aralia, Arisaema, Arum, Cotoneaster, Crataegus, Daphne, Gaultheria, Lonicera, Podophyllum, Rosa, Sorbus, Triosteum, Vaccinium. Tvätta fröna [2], de behöver inte vara helt rena, låt torka på papper. Förvara i papperspåse.

Arisaema tas när de är röda och börjar trilla av.

Gaultheria, Vaccinium – bär, men små fröer, petades tidigare ut på ett papper och kunde smulas sönder när de torkat men fröerna satt ändå fast i fruktköttet. Nu tvättas och gnuggas bäret sönder i vatten. Fröerna är lagom stora för att passera genom en hushållssil, varefter vattnet kan hällas av och fröna torkas som vanligt.

Sorbus förvarades tidigare torrt men då blev skinnet ibland väldigt segt och det var svårt att få ut fröna. Läggs numera i blöt och pillas isär. Ibland ser frukten OK ut men det finns ändå inga fröer i den.

Köttiga frukter som nypon delas med naglarna eller andra hjälpmedel och lufttorkas på ett papper [3].

Mer eller mindre saftiga bär och frukter där fröerna ska förvaras fuktigt i kylskåp

t.ex. Caulophyllum, Clintonia, Disporum, Hydrastis, Hylomecon, Magnolia, Polygonatum, Smilacina, Streptopus, Trillidium, Trillium. Tvätta fram fröna. De ska vara så rena som möjligt. Låt torka lagom på papper. De får aldrig ligga framme över natten! Förvara i plastpåse med fuktig sand [5]. Här är det en svår balansgång mellan för torrt och för vått, men blir der för vått kommer det att mögla.

Fröer som ska förvaras torrt i kylskåp,

t.ex. Adonis, Anemone, Callianthemum, Coptis, Helleborus, Helvingia, Meconopsis punicea, Ranunculus, Schizocodon, Shortia, Trautvetteria, Tropaeolum speciosum. Grovrensa fröna. Förvara i papperspåse i kylskåp. OBS! Anemone och Ranunculus – låt påsen stå framme några dagar så fröna torkar lite.

Shortia rensas omedelbart efter skörd. Pulsatilla förvaras i papperspåse i kylskåp utan rensning. Lägg papperspåsen i plastpåse tidig höst. tFröer som ska förvaras fuktigt i kylskåp, t.ex. Corydalis och Dicentra. Rensa fröna, har de stora myrbihang kan de ligga framme och torka någon dag. Förvaras i plastpåse med fuktig sand i kylskåp.

Ranzania och Diphylleia har de tidigare tvättat och själva sått direkt. Den senare har de i år provat att saluföra men haft problem med att den gror redan i den fuktiga sanden i kylskåpet. Ibland ser fröerna bra ut vid rensningen och det är först efter veckor som de sjunker ihop. Ett exempel för några år sedan var en kund som hörde av sig och sade att det såg ut som om mindre än 10 % av de frön han fått såg OK ut. När de öppnade kvarvarande fröpåsar kunde de bara konstatera att han hade rätt.

Ett annat problem är parasiterade fröer där frö- skalet ibland innehåller en liten larv istället för ett frö. Det är rätt vanligt bland ärtväxter Fabaceae, och även hos salvior, vilka de nyligen hade en insamling med tre olika fröstorlekar, där de största fröerna innehöll en larv. Är de tveksamma om kvalitén på fröerna gör de ibland egna provsådder. T.ex. buskpionfrön där oroande många hade mer eller mindre insjunkna partier (de bör vara runda och uppsvällda). Uppskurna frön visade att frövitan inte var färdigutbildad men provsådder visade att även fröer med smärre insjunkna partier grodde. ”Saknas” halva fröet eller mer kasseras de.

I slutet av oktober är det mesta insamlat och inlagt i datorn och då kan det slutgiltiga urvalet till frölistorna göras, med en liten reservation för att det ibland visar sig vid rensningen att vissa fröer inte kommer att räcka. För att komma med i listan bör det finnas minst 20 portioner. Finns det med en bild måste det förstås finnas betydligt mer än så. I år har de på försök tagit med även några fröer som finns i mindre antal och de har fått en egen märkning i listan för att visa att tillgången är begränsad.

Rensning

I början av november har arbetsbördan ute i trädgården minskat så pass att det är dags att börja rensa fröer. Frögänget huserar i en stor trevlig lokal innanför butiken. Rummet domineras av ett stort bord och jag slås av den starka belysningen, vilken gör att man kan sitta där en hel dag utan att bli trött i ögonen. Ibland sitter det bara en person där under en kort tid medan det andra dagar kan vara 4–5 personer fullt sysselsatta med att rensa. Den tid det tar att rensa skiljer sig mycket mellan olika sorter. Ibland är det bara att hälla av fröna och det är gjort på några minuter medan det för t.ex. färgkulla Anthemis tinctoria kan ta en hel dag och gräs är oftast gräsliga!

Det krävs inte så mycket utrustning för frörensning. Man klarar sig bra med en rejäl arbetsyta, en burk med lock och ett stort pappersark. Men det ska direkt sägas att en uppsättning såll spar mycket tid. Här i lokalen har de ett tiotal med olika maskstorlekar att välja på men de tycker ändå att de ofta saknar rätt storlek.

Det viktigaste hjälpmedlet är utan tvekan ett stort pappersark i ungefär A2-format. De har skaffat sina på ett tryckeri men de går bra att få tag på hos butiker som handlar med konstnärsmaterial. Ena sidan är blank medan den andra är lite kärv. Oftast används den kärva sidan men små fröer rensas lättare på den blanka sidan.

Den normala arbetsordningen är att tippa ut allt på ett stort papper och börja med att identifiera vad som är frö. Oftast är det enkelt men ibland måste de ta till stereoluppen innan de är säkra på vad som är vad. Sedan gäller det att avgöra hur man kommer åt fröerna. Till att börja med sållas allt genom ett såll som är en storlek större än fröna, följt av ett såll en storlek mindre. I idealfallet ligger det då bara frön på sållet. Tyvärr inträffar inte idealfallet så ofta.

Arbetsteknik: Lägg en lagom portion av det skräpbemängda fröet på arket. Ni lär er snart vad som är lagom men ju tyngre frön desto mindre portion kan man ta. Fatta mitt på kortsidan av arket med tummen på översidan och resten av fingrarna på undersidan och tryck till lite lätt så att arket bildar ett flackt V. Luta det svagt uppåt och blås, mycket försiktigt, med jämn styrka samtidigt som arket skakas lätt i sidled [6]. Både vikt och form på materialet bestämmer hur det rör sig på arket. Lätt ”fluff” försvinner snabbast över kanten medan runda fröer lättast rullar tillbaka när man slutar att blåsa. Det fungerar dåligt för tunga frö, som inte vill röra på sig, och de väldigt lätta blåser över kanten för fort. Det mesta där emellan fungerar däremot ganska bra. I början byter partiklarna mest bara plats men snart skiljer de sig åt och man får en gradient med tungt material närmast tummen och det lättaste längst bort. Är man säker på att det lättaste är skräp låter man det försvinna över kanten. Kan man se i vilken fraktion fröna finns tar man bort lättare och tyngre skräp och upprepar proceduren tills fröet är så rent som möjligt.

Att börja peta på enskilda fröer för att skilja dem från skräpet görs bara i yttersta nödfall, eller som Annalena uttrycker det att då har man erkänt att man förlorat!

Nästa steg är att titta på resten, alltså det som är kvar på det första sållet och som regel fortfarande innehåller en del frön. Här gäller det att komma åt fröna samtidigt som man genererar så lite svårsorterat skräp som möjligt. Bryt eller smula försiktigt sönder frökapslarna. Var försiktig vid små fröer eftersom man då lätt får alldeles för mycket skräp som sedan inte kan skiljas från fröna. Är kapslarna hårda (t.ex. Dianthus, Rhododendron och Saxifraga) fungerar det ofta bra om man lägger dem i en burk med lock och skakar tills alla frön har lossnat. När man tror sig ha lossat alla fröer är det dags att sålla, skaka och blåsa igen.

Fröer med ”penslar” (korgblommiga, Asteraceae [1]) och ”svans” (t.ex. klematis och backsippor Pulsatilla) är ett kapitel för sig. Det är inte helt nödvändigt att ta bort bihangen men utan är fröerna lättare att hantera. De två grupperna uppför sig lite olika och kräver olika hanteringar. Annalena förevisar tekniken för fröer med pensel genom att ta en hyfsat stor tuss med fröer mellan händerna och gnugga försiktigt ovanför pappersarket. Det visar sig snabbt om penslarna släpper eller inte. Om inte får de hanteras med penslar i fortsättningen. Tussen rivs försiktigt isär och hon fattar pappersarket ungefär en tredjedel upp på kortsidorna och bö- jer försiktigt upp den yttre delen av arket. Sedan kastar hon försiktigt upp tussarna i luften [6]. De flesta fröna släpper under den här processen från tussarna och rullar nerför det sluttande arket medan de lätta tussarna, som nu mest bara innehåller de lättare penslarna, hålls kvar på den övre delen. En balansakt som kräver en del träning för att lyckas till fullo. Efter inspektion av tussarna behövs kanske lite mer lätt massage och ytterligare lite kastande. När allt frö ser ut att ha släppt avlägsnas tussarna och hon vänder arket ett kvarts varv och övergår till att rensa med blåsmetoden. Svansfröerna hanteras på ett liknande sätt men där kan man vara lite mera hårdhänt utan att riskera att få en massa skräp som sedan är svårt att separera från fröna. Bland specialhjälpmedlen är en vacker ädelträ- bricka som de själva tillverkat efter att ha sett en vid ett besök hos Jelitto i Tyskland [9]. Den tas fram när de stöter på besvärliga fröer. Med den rensas fröna enligt ovan beskrivna kastmetod och får rulla ner utefter brickan varefter skräpet kan avlägsnas. Ett annat hjälpmedel är de små träskålar [se bilden nedan] de köpt på loppmarknader och som är väldigt praktiska att samla upp fröerna i innan de tippas ner i påsarna. Något som är väldigt viktigt är att efter varje sort måste alla redskap och speciellt sållen (kanterna är viktigast) borstas rena och inspekteras så att inga frön sitter kvar.

Fröportionering

När fröerna är färdigrensade är det dags att göra en sista genomgång av att frömängderna räcker. Efter det numreras fröpåsarna upp och placeras i nummerordning [10] efter frölistorna och om de förekommer i bägge listorna delas fröet upp i två portioner. Uppdelningen i portioner måste förstås påbörjas innan beställningarna kommer, men med hjälp av statistik från tidigare år kan de uppskatta ungefär hur många portioner det kommer att gå åt. Portioneringen börjar i bästa fall före jul och tar ordenlig fart i mellandagarna och ungefär samtidigt skickas KK-listan ut. En portioneringsinstruktion, som säger hur mycket frö det ska vara i varje portion, arbetas nu fram och baseras på hur mycket frö det finns av varje sort, hur stort det är och att köparen ska känna att han/hon fått valuta för pengarna. Se texten på påsarna i bild [8]. Är fröet väldigt smått läggs det i en innerpåse. Fröerna som förvarats i fuktig sand sållas fram och packas tillsammans med lite sand i självförslutande plastpåsar. Slutligen skrivs etiketterna ut med namn, pris, eventuella insamlingsuppgifter och den försäljningstext som står i den tryckta listan. Både i listan och på etiketten finns det en kategorimarkering som hänvisar till hur de ska sås. En kort förklaring finns i listan, medan en lite utförligare följer med varje försändelse. De färdigportionerade fröerna ställs i nummerordning i lådor i väntan på distribution. Beställningarna hanteras i den ordning de kommer in och i slutet på januari brukar det lugna ner sig och den andra frölistan kan skickas ut. Efter att utskicken är avklarade ställs resterande fröer ut i butiken. Undantag är fröer med kort grobarhet, det betyder de flesta av de fröer som förvarats i kylskåp och specifikt ”Plast och sand”-fröerna, som även om de inte tagit slut, väldigt sällan hamnar i butiken.

Såll

Ett stort problem är att få tag på såll då det inte finns några på marknaden till rimliga priser. Siktduk måste dessutom köpas per löpmeter och det blir väldigt dyrt om man bara vill göra ett såll av varje storlek.

De gamla sållen är tillverkade på Botan men har nu rätt många år på nacken och börjar bli slitna. De var gjorda i trä med siktduk i metall och en tunn trälist som håller fast siktduken.

Martin Jacobsson har provat några olika metoder att göra nya såll. Det första försöket med aluminiumlister blev väldigt elegant (underst i bilden) men kändes tyvärr lite för tunga för dem som behöver hantera dem dagligen. I nästa försök epoxilimmades duken direkt på ramen, men då de använder sållen upp och ner (efter mitt sätt att se på det) trillade fröerna alltför lätt av kanten. I det tredje försöket har han använt en plastlist för att hålla fast siktduken och då känns sållet lagom lätt samtidigt som kanten är tillräckligt hög för att stoppa fröerna när sikten skakas. Siffrorna på sidan av sållen visar vilken siktduk som använts och är i mesh (antal maskor per tum).