Monthly Archives

mars 2020

STA digitala växtmarknad

By | Nyheter, Uncategorized

Många av årets uppskattade växtmarknader ställs nu in på grund av den pågående coronapandemin. För att våra medlemmar ska ha en möjlighet att sälja sina överskottsplantor har det startats denna nya Facebook-grupp för försäljning. För att bli medlem i denna grupp måste du ange namn och medlemsnummer.
I den här gruppen kan du som är STA-medlem (gäller både privatpersoner och plantskolor) sälja eller byta perenner, lökar, knölar, träd och buskar – dock inte fröer.
STA digitala växtmarknad

 

Möt våren med violdoft – Viola odorata!

By | Artiklar

Luktviolen väcker många nostalgiska minnen, men är inte alls så blyg och försagd som dess späda gestalt kan förleda oss att tro. I trädgården är den numera nästan bortglömd, men den är väl värd att odla för sin doft och charm.

Text och foto Birgitta H Olsson

En gammal bok om violer fick mig för ett tag sedan att minnas vårvintern 2007, violblommorna och doften. I början på det året fanns i Gardens Illustrated ett reportage om luktvioler, Viola odorata. Tillsammans med snödroppar, julrosor och aklejor är jag väldigt förtjust i dem. Älskar violdoften, men också blommorna, och det har jag gjort så länge jag kan minnas. Men innan reportaget hade jag inte en aning om att  det finns så många olika namnsorter eller att det finns luktvioler med blommor i så många olika färger – ljusblå, dimrosa, ljusrosa, midnattsblå, vita och många fler.

Violbeställning
Det visade sig att plantskolan som reportaget handlade om skickade plantor även till Sverige, så inte kunde jag låta bli att beställa. Någon vecka senare dök ett litet paket upp och doften som strömmade ut och stack mig i näsan redan innan jag öppnade det gick inte att ta fel på. Det luktade violpastiller, sådana som man förr kunde köpa i kiosken. Ja, det kan man kanske fortfarande. Viola odorata ’Saint Helena’ [se bild], med anor från i alla fall 1892, men troligen redan från Napoleons tid, var en av violerna som låg där och spred sin vällukt.
Det var violboken “The Violet Book av A & D. Allen-Brown som väckte minnet och återigen fick mig att leta upp plantskolan. Boken i sin helhet kan du läsa på nätet.
Plantskolan heter Groves Nurseries och där finns Storbritanniens nationella samling av Viola odorata med fler än 100 olika luktvioler.

Ogräs?
Jag vet att många inte håller med mig utan tycker att luktviolerna är ogräs med stort O. I boken ”Trädgårdens blommor berättar” från 1967 skriver Gösta Reuterswärd om just lukt- violen och berättar att berusade människor under romartidens fester dränktes av violblommor när de fick dem i halsen och kvävdes. Enligt honom är luktviolen också ett ogräs, men han skriver ”Luktviolen, Viola odorata, är ändå det enda verkligt välkomna ogräset i min trädgård. Ibland har violerna fått fäste i trappspringor, ibland bland rosorna, och ute på min åker lyser det blått av dem och doften är underbar så fort solen skiner.” Mer om hans tankar om Viola odorata hittar du i boken på sidorna 25–29. Napoleon däremot tyckte inte att luktviolen var något ogräs. ”Jag skall återkomma med vårens violer” lär ha varit hans sista ord när han fördes till Elba. Violen blev en teckenblomma, ett lösenord, för dem som ville få Napoleon tillbaka på tronen. Det berättas att man efter hans död t.o.m. hittade vissna violer i hans kläder.

Doft och smak
Viol är nog den ört som använts längst och mest för att tillverka vällukt på burk och flaska. Den var mycket populär både i antikens Grekland och i Rom – den tidens verkligt trendiga blomma som gav doft och smak åt både parfymessenser, badoljor och köttpastejer.

Så här skriver Karin Berglund om violens doft. ”Dra till exempel in den lätta doften från luktviol. Mmm, himmelskt säger man och vill genast ha mer. Men vad nu – den här gången doftar den inte alls. Sanningen är att violens diskreta doft är så stark att näsan bara tål en sniff i taget. Sedan måste den vila innan den åter kan känna violens andedräkt.”
Blekt färgade blommor doftar mest enligt undersökningar som gjorts. Gula violer doftar mer än blå, trots att de är samma art.

Något om odlingen
I februarinumret av Gardens Illustrated 2007 fick jag lära mig att violerna blommar bättre och snabbare om man klipper tillbaka revorna, och att violer passar som marktäckare i både sol och skugga. Men också att den dubbelblommande luktviolen tar lång tid på sig innan den har etablerat sig. Och jag tycker att jag har fått vänta på de där dubbla blommorna i evigheter – och jag väntar fortfarande.

Får violen själv välja växtplats upplever jag att den föredrar att växa där den får mycket, mycket sol på våren, även om det sommartid blir väldigt torrt trots skugga från de lövfällande buskarna och det är där i solskenet som plantorna i början på april är helt översållade med blommor.
Luktviolen brukar börja blomma redan i mars här på Västkusten. Då gräver jag upp några fröplantor och plantera dem i en kruka. Visst måste krukorna passas med vatten men man behöver å andra sidan inte ligga på mage för att känna väldoften. Luktvioler är nästan livsnödvändiga både i trädgården och i krukor för att tidigt kunna ”sniffa” på våren – tycker jag som den här säsongen ska försöka att inte ha så många krukor att vattna. Men vem kan ha en trädgård utan violer i gamla slitna terrakottakrukor?

Sagt om violer
”En gång kände jag hur en violbukett med sin doft framsade en fyrradig strof så vacker och egendomlig att jag inte förmådde fånga den i ord. Jag kände bara att den kommer att finnas kvar som en oskriven dofternas dikt om violens liv och villkor.” Ur ”Utsikt från en grästuva” av Harry Martinson.

”…om människan föredrar en oxfilé framför en bukett violer, så beror det på att hon är ett djur som bara tänker på mat.” Georges Bernanos. ”Av alla doftande blommor jag känner, kan ingen jämföras med den underbara violens parfym och skönhet.” Ord från biskop Venantius Fortunatus.

Referenser

Berglund, Karin: Blombok
Berglund, Karin: Längtans blommor
Reuterswärd, Gösta: Trädgårdens blommor berättar

www

The Violet Book, A. & D. Allen-Brown

The Groves Nurseries

Det finns många namnsorter av Viola odorata, en del av dem mycket gamla.

Viola odorata ’Amiral Avellan’

Viola odorata ’Saint Helena’

Blekrosa Viola ’Jean Arnot’

Nordiska Trädgårdar inställd!!

By | Nyheter

Trädgårdsmässan Nordiska Trädgårdar är tyvärr inställd i år. Som alla vet har alla möten med fler än 500 personer förbjudits i ett led att minska spridningen av corona viruset covid-19.

Vi beklagar naturligtvis detta, Nordiska Trädgårdar är startskottet för årets trädgårdsarbete, där vi lyssnar på föredrag, köper växter och träffar andra trädgårdsintresserade.

Inget att göra åt vi blickar framåt och hoppas  vi ses på den mässan nästa år!

Vår yngsta trädgårdsamatör?

By | Artiklar

Sommaren 2015 kom en ung tjej tillsammans med sin mamma fram till mitt försäljnings- bord på en växtmarknad. Vi började prata om växter och jag blev imponerad av Ida Drugge (då 14 år) som både kunde växternas vetenskapliga namn och hade en stor växt- kännedom. Det blev mycket prat då om att så fröer som Ida tycker om att göra. Hon hade provat på olika metoder och lyckats

få fram många rätt knepiga växter. Vi har träffats flera gånger sedan dess och jag har övertalat henne att skriva lite om sig själv för STA, just för att hon är så ung och redan nu en hängiven Trädgårdsamatör. Hon är med- lem i Övre Norrlandskretsen där hon redan hunnit bidra med artiklar i Hjärtbladet (vår medlemstidning). Ida bor i Mörön, Luleå, i Norrbotten. Hon får själv berätta vem hon är och hur hon började med trädgård.

-Berit Johansson

Hur det började

Jag heter Ida Drugge och är i skrivande stund 16 år. Nu kanske någon höjer på ögonbrynen. En tonåring som skriver en artikel i Sveriges kanske mest eminenta trädgårdstidskrift? Ge- nom åren har jag fått många frågande blickar kastade efter mig. Kanske stämmer min up- penbarelse inte riktigt överens med mångas bild av den typiska trädgårdsamatören, då de i regel är i medelåldern eller uppåt. Men jag är en trädgårdsamatör, ett epitet jag med stolthet omfamnar.

Ända sedan jag föddes har naturintresset fun- nits där. Tillsammans med min familj har jag färdats genom skog och mark och lärt mig uppskatta naturens skönhet. Trädgårdsintresset skulle jag säga är en förlängning av mitt natur- intresse. Det väcktes till liv under ett besök på Nolia (trädgårdsmässa) i Piteå för många år se- dan. Blomqvist Plantskola från Finland var där med sin makalösa samling fruktträd och min mamma beslöt sig för att inhandla en hand- full. Ovetande om vad som skedde i samma ögonblick mina fingrar mötte och petade på plommonträdet ’Sinikka’s frodiga kvistar, föd- des plötsligt en nyfikenhet. Jag fann det otroligt fascinerande att något så exotiskt och exklusivt som ett plommonträd skulle kunna tänka sig att växa i vårt karga klimat. Det följde med oss

hem, ackompanjerat av två äppelträd och några hallonbuskar, och placerades i ett vindskyddat läge i en varsamt grävd grop fylld med plan- teringsjord. Så småningom inträdde hösten, åtföljd av vintern med många minusgrader och bristfälliga snötäcken. Men när våren kom såg jag till min stora glädje att den lilla spensliga kraken hade överlevt. Visserligen med några ådragna skavanker i form av frusna toppar och sprucken bark, men vad gjorde väl det. Följande sommar grävdes fler gropar och fruktträdssam- lingen växte explosionsartat. I mina drömmar frodades de alla och dignade av otaliga solkyssta frukter, men verkligheten var tyvärr en annan. Vid det här laget hade jag ännu inte noterat ”sandlådan” som lurade under grässvålen, vil- ken effektivt sög musten ur de unga trädens röt- ter och exponerade dem för solens uttorkande strålar. Med lite vilja har de flesta trots allt över- levt fram till dags datum, men särskilt mycket större har de inte blivit.

Prydnadsväxterna

Efter att tidigare enbart ha varit intresserad av den kulinariska biten av trädgårderandet öpp- nades nu mina ögon för den estetiska. Jag har alltid älskat att rita och måla, och plötsligt såg jag en möjlighet att utöva detta konstnärliga intresse även i trädgården.

Sedan flytten till vårt nuvarande hus 2007 hade mamma hunnit anlägga några rabatter med klassiska mormorsväxter. Men den tillförda jorden utarmades snabbt som en konsekvens av tomtens magra jordmån (ren sand) och växterna förde en rätt tynande tillvaro.

En milstolpe i mitt spirande trädgårdsintresse var när jag och mamma besökte Seija och Olavi Tanskanens fantastiska trädgård i Roknäs under Tusen Trädgårdar 2010. Mångfalden förbluf- fade mig och jag blev helt paff över hur mycket som inte bara överlevde utan faktiskt frodades på våra breddgrader. Väl hemma grävdes lite av grässvålen bort intill en stor sten för att ersät- tas med sand. En liten Gentiana, en fjällvallmo Papaver radicatum, några primulor, en Cam- panula och en alpsporre Linaria alpina stacks helt sonika ned i sanden och lämnades åt moder naturs prövningar. Samtliga förutom gentianan och fjällvallmon är numera ett minne blott, men i takt med att jag lärde mig allt fler veten- skapliga namn på växterna började alpinernas vindpinade värld bli allt mer spännande.

STA-medlem!

Ytterligare en milstolpe slogs ned i myllan när jag 2013 (tror jag) fick kännedom om Sällska- pet Trädgårdsamatörerna. Det lät nästan för bra – en hop glada amatörer med inriktning på ovanligare växter, besittande en enorm kunskap

för mig att ta del av. Jag gick med vintern 2014 och är medlem sedan dess.
Med åren följde otaliga trädgårdsvandringar och mässor, samtidigt som de vetenskapliga namnen så småningom börjades kännas na- turliga och bekanta. En stor inspirationskälla kom att bli Larz Danielsson i Jämtland. Hans webbutik Spezialplant har sedan starten varit en guldgruva för den som letar efter och vurmar för ovanligare, exklusivare växter – många så sällsynta att de saknar svenskt namn. En helt ny värld slog upp sina dörrar framför näsan på mig och har fortsatt trollbinda mig sedan dess. Pappa anlitades snart som traktorförare för att forsla stenar till mitt första stenparti. I flera da- gar slet jag, mamma och pappa tillsammans med att förverkliga min dröm. Mellan stenarna fylldes sand, grus och mull och växter plante- rades. Somliga överlevde, andra inte. Jag var i alla fall nöjd – nu hade jag ju mitt efterlängtade stenparti. Det har skänkt mig så mycket glädje genom åren och är fortfarande mitt favoritställe i trädgården.

Att fröså själv

Frösådd är något jag fastnat för på senare tid. Jag finner det otroligt fascinerande hur ett litet frö, vid såtillfället knappt synligt i handflatan, kan bjuda på den mest fantastiska blomprakt några år senare. Många ovanliga växter finns inte att tillgå i handeln i plantform, bara i frö- listor, så man är ”tvungen” att fröså om man vill ha möjlighet att odla dessa arter. Det är riktigt mysigt att en ruggig vinterkväll, medan snön viner runt husknutarna, slå sig ned med något gott i ena handen och en frölista i den andra. Frösådd är en hel vetenskap och kräver en bok för att helt och fullt kunna förklaras, varför jag inte går in djupare på ämnet.

När jag är i trädgården finner jag ett lugn jag inte hittar någon annanstans. Det är renodlad terapi för själen. Där kan jag slappna av på rik- tigt. Mellan all idrott och skola behöver jag nå- got att grotta ned mig ordentligt i, ett personligt krypin där all stress tillfälligt läggs åt sidan och ur vilket jag hämtar kraft och styrka. Till detta ändamål fungerar trädgården fantastiskt bra. Med det sagt är trädgården en del av mitt liv jag inte skulle vilja leva utan, liksom mitt medlem- skap i Trädgårdsamatörerna. Föreningen har skänkt mig så mycket glädje och kunskap.

För tillfället går jag på gymnasiet, den natur- vetenskapliga linjen, och står snart inför val av yrke. Oavsett om jag beslutar mig för att ägna mig åt något trädgårdsrelaterat eller ej kommer jag alltid älska växter. Det är ett som är säkert – odlarintressets rotsystem är väletablerat vid det här laget!

Ida Drugge

En liten vy över stenpartiet i juni. I förgrunden Lychnis alpina, fjällnejlika.

Campanula zoysii, snörpklocka – en egen frösådd av denna åtråvärda alpin som klarade vintern fint och blommade i stenpartiet sommaren 2017. Odlingssubstratet är egentligen inget märkvärdigt. Den står i nästan ren sand, blandad med fint grus, ytterst lite torv samt en skvätt kalk, och tycks trivas utmärkt!

Cremanthodium rhodocephalum, vinröd monsunstånds. En rar art från Himalaya som jag fick av Larz Danielsson då jag besökte honom 2016. Den planterades i torvpartiet i halvskugga och blommade vackert sensommaren 2017.