Category

Artiklar

OPTIMAL FRÖSÅDD RESULTAT OCH TIPS 2009

By | Artiklar

Ingemar Björk, som vänligt och generöst lät oss ta del av hans kunskaper och erfarenheter avled tyvärr förra året.
Därför kommer denna skrift inte att uppdateras fortsättningsvis.

Madeleine Almér/ordf
2018-11-12

Välkommen till den nionde utgåvan av ”OPTIMAL FRÖSÅDD” RESULTAT OCH TIPS. Den har i stora drag samma utformning som förra årets utgåva. 

Liksom tidigare sker en kontinuerligt översyn av Optimal frösådd med syftet att lägga in nya resultat och kanske även omvärdera tidigare resultat. Ett exempel på det senare är Polemonium viscosum. År 1993 fick jag informationen, att arten är varmgroende, vilket även konfirmerades genom egna frösådder. Jag har sått denna och närbesläktade arter vid flera tillfällen under de senaste femton åren, men ingen av arterna visade sig vara varmgroende. Ej heller har jag lyckats att få dem att gro med någon av de såmetoder, som jag tidigare tillämpat. Detta har fått mig att se över mina tidigare icke redovisade resultat av Polemonium viscosum och dess nära släktingar. Denna grupp av växter kännetecknas av, att de växer på en höjd av 3500-4200 m. De klimatiska betingelserna avviker där åtskilligt från de som råder för de växter, som Optimal frösådd huvudsakligen omfattar. Mina funderingar kring detta har utmynnat i att ”VAL AV SÅMETOD” kompletterats med det nya avsnittet SÅDD AV HÖGALPINER. Jag har ännu inte hunnit testa mitt förslag till ny såmetod men kommer att göra detta under våren.  

Under 2008 genomförde jag femtioen sådder av Penstemon. Elva av dessa  grodde inte alls. Detta kan inte hänföras till någon ny och oprövad såmetod, eftersom min standardmetod vid sådd av ”kallgroende” frön de senaste sju åren varit (PVH börj jan) dvs tidig sådd i papper i kallväxthus. Den rimligaste förklaringen till det dåliga resultatet är, att vintern 2008 i Stockholmsområdet var extremt mild med en i stort sett konstant temperatur runt + 5 grader. Vintern varade bara en vecka med en lägsta temperatur på cirka – 10 grader. Detta har fått mig att inse, att ingen vinter är den andra lik. I det överarbetade Penstemonavsnittet har jag därför försett varje redovisad sådd med uppgift om, vilket år sådden ägde rum. Mina Penstemonfrön anskaffar jag normalt från APS (American Penstemon Society). Jag utnyttjar varje erhållet fröparti för upprepade sådder under en följd av år. I det överarbetade avsnittet har jag nu lagt in samtliga sådder av varje fröparti. Detta visar på ett förhoppningsvis övertygande sätt, att Penstemonfrön bibehåller sin grobarhet länge. Av de ”kallgroende” arterna finns nu 90 arter och varieteter omfattande drygt 200 sådder redovisade. 

Under 2008 genomförde jag ett stort antal sådder av Kaktéer främst Coryphantha (synonym Escobaria) och Echinocereus. Jag har denna gång tagit med huvudparten av sådderna för att visa, hur enkelt det är att så kaktéer inomhus utan att använda Gibberilin, vilket rekommenderas i annan frösåddslitteratur. Det enda undantaget är fortfarande Opuntia, men å andra sidan behöver man bara lyckas få något eller några frön att gro. När man väl har fått fram en eller flera moderplantor, så är sticklingsförökning en mycket snabbare metod att utöka sitt kaktusinnehav.

Den i förrförra utgåvan påbörjade omarbetningen av databasen har nu i stort sett genomförts fullt ut. Databasen börjar nu därmed närma sig sin slutgiltiga utformning. 

Med början i denna utgåva kommer jag för varje redovisad sådd att ange årtal när sådden ägde rum, vem (förening, firma, trädgård etc) som donerade fröerna och om det rörde sig om trädgårdsfröer eller vildinsamlade sådana. Denna uppdatering har genomförts för släktena Adenophora, Allium, Aquilegia, Arenaria, Calylophus, Claytonia, Coryphantha, Cryptantha, Dracocephalum, Echinocereus, Edraianthus, Eriogonum, Erysimum, Hymenoxis, Ipomopsis, Lesquerella, Lewisia, Moltkia, Penstemon, Physaria, Polemonium, Primula, Teucrium och Thlaspi. Den viktigaste anledningen till uppdateringen är min egen bekvämlighet. Målsättningen är nämligen att vid planeringen av egna framtida frösådder endast behöva arbeta med två datorfiler nämligen förteckningen över de fröer som skall sås och Optimal frösådd. Den senare måste då omfatta alla tidigare relevanta frösådder och tillräckligt med information om varje frösådd. Min förhoppning är att denna komplettering  av Optimal frösådd kommer att uppfattas positivt av övriga avnämare även om databasen i och med detta blir mer omfattande. 

Huddinge 2009-02-20

Ingemar Björk

Ingemar.bjork@comhem.se

Denna sida är under uppbyggnad, för den kompletta listan, vänligen ladda ned artikeln i word-format.

HISTORIK

1983 Dokumentation av egna frösådder påbörjades 

1994 Sådderna dokumenterades med hjälp av en persondator (PC)

1999 Sådderna sammanfattade i en databas – Optimal Frösådd

2000 Databasen omarbetades till – Resultat och Tips

2007 Resultat och Tips omarbetad med tilläggen ”Val av såmetod” och 

”Såråd”

2008 Slutredigerad version av Resultat och Tips

2009 Behov av ny såmotod för högalpiner framkommit

FÖRORD

Redovisade resultat har nästan uteslutande erhållits med fröer beställda från frölistor, som distribuerats av amatörodlarföreningar och kommersiella fröfirmor. I stor utsträckning har utnyttjats vildinsamlade fröer samt fröer, vars identitet kontrollerats av frödonatorerna. Trots detta kan jag ej garantera att samtliga arter varit korrekt namnsatta. Om någon skulle upptäcka felaktiga eller tveksamma såresultat, så är jag tacksam att få besked om detta via E-post. 

Fröerna har i allmänhet levererats under senvintern ibland redan vid årsskiftet. Detta innebär att några månader upp till ett halvår förflutit, sedan fröerna skördades. Endast undantagsvis redovisas såresultat med färskare frön.

I detta dokument har frönas ålder ej angetts, om de såtts inom några månader efter det att de erhållits. De har betraktats som ”färska”. Frönas ålder är angiven till 1 år om de såtts först 1 år senare. Till denna tid borde egentligen läggas tiden mellan insamling och leverans dvs ytterligare ca 0,5 år.

 

Huvudparten av frösådderna har utförts av författaren. I övrigt har såresultat erhållits av:

ERK Göran Eriksson

KEL Karl-Erik Lidberg

TS Tomas Svensson

JH Joakim Hammenstig

HLK Hannelotte Kindlund

GBW Gunne Bert Wedell

Dessa personer identifieras lätt genom hänvisningar av typen TS vilket skall tolkas som såresultat lämnade av Tomas Svensson. 

VAD MENAS MED OPTIMAL FRÖSÅDD

Min egen definition på begreppet ”Optimal Frösådd” är helt enkelt valet av en såmetod, som ger ett tillräckligt bra groningsresultat med minsta möjliga arbetsinsats. 

Alla sorters frön lämpar sig inte för sådd med en och samma metod. Detta innebär, att man bör inrikta sig på två eller flera metoder för att uppnå optimala resultat.

 

VAL AV SÅMETOD

1 SÅDD I PAPPER – KORT METODBESKRIVNING

Metoden innebär, att man sår fröna ovanpå ett väl fuktat våtstarkt papper. Denna typ av papper förekommer i olika former för hushållsändamål. Först noterar man med en fuktbeständig penna (t ex Pilot) såddens namn på papperets undersida (blivande utsida), varefter papperet viks i tre delar. Papperet läggs därefter på en tallrik och fuktas väl, man låter sedan överflödigt vatten rinna av viker därefter upp papperet och sår fröna på papperets mellersta fält. Papperets båda yttre fält viks in över frösådden, man viker därefter in de båda kortändarna, så att fröna inte kan rinna ut. Det färdiga paketet blir ca 7 x 15 cm.

Några trädgårdsamatörer har nämnt, att de sår sina varmgroende frön inuti fuktade kaffefilter.

Åtminstone upp till tio frösådder kan travas i en packe, vilken sedan läggs in i hushållspåse  av tunn past (ca 1 lit volym), som sedan tillslutes. Påsen får inte vara av fryskvalitet, eftersom dessa är för täta. 

Det fuktade våtstarka papperet har en begränsad livslängd, varför det vid långvariga frösådder kanske behöver bytas ut. Under det gångna året har jag utnyttjat Grumme Allduk. Den största fördelen är, att varje duk lätt kan delas i två dubbla såpapper. Reklamen anger, att pappret inte luddar, vilket i stort sett stämmer med mina erfarenheter. En nackdel är dess begränsade livslängd, varför det nog behöver bytas ut efter sex månader.

2 BEHANDLING MED GIBBERILIN GA-3

Förbehandling av fröna med Gibberilin GA-3 är en metodik, som endast är aktuell 

för ett relativt begränsat antal frösådder. Även om metoden i dessa fall ger mycket goda resultat, så kan den genomsnittlige amatören oftast klara sig med andra såmetoder. Av dessa skäl ges här ingen beskrivning av metoden. Intresserade hänvisas till Internet eller den beskrivning, som erhålles i samband med köp av GA-3.

4 VARMSÅDD

Varmsådd rekommenderas för alla varmgroende frön.   

Varmgroende frön gror ofta inom loppet av några dagar, när rätt groningstemperatur, vanligen 15 – 20 O C, föreligger. Vid sådd i kruka utomhus inträffar detta under senvåren eller försommaren. Vid sådd inomhus i uppvärmt utrymme råder rätt groningstemperatur under hela året. 

 

Sådd av varmgroende frön bör inte ske tidigare, än att man kan ge de grodda plantorna bästa möjliga chans att överleva. Detta innebär lämplig temperatur och tillräckligt starkt ljus (ev med konstljus). 

Det finns ytterligare en aspekt på valet av tidpunkt för sådd av varmgroende frön. Dessa behöver nämligen tillräckligt lång torktid för att häva den groningshämning, som finns inbyggd i färska frön. Har inte fröna torkat färdigt innan de sås, så dör fröna oavsett de sås kallt eller varmt. En tidig sådd av de frön, som man just erhållit, kan därför vara förödande. Följande två exempel visar detta:

Exempel 1. Phacelia sericea

  • 0 – 10% grobarhet vid sådd mitten av mars (nyss erhållna frön)
  • 70% grobarhet vid sådd mitten av oktober (nästan 1 år gamla frön)

Det första resultatet förklarar varför jag tidigare alltid fått uruselt utbyte vid tidiga utomhussådder av denna art.

Exempel 2. Draba sp ex Altai

  • 25% grobarhet vid sådd mitten av februari
  • 87% grobarhet vid sådd slutet mars (1,5 mån längre torktid)

Med anledning av ovan nämnda resultat är målsättningen att i fortsättningen ange såtidpunkten för ”färska frön” vid sådder i värme. 

 

Den erforderliga torkperioden är olika för olika arter/släkten och tyvärr oftast dåligt dokumenterad. Det är därför alltid säkrare att så varmgroende frön sent (april – maj) än tidigt (jan – mars). Tidigare filosofi att så alla erhållna frön tidigt i kruka ute har nog tyvärr spolierat många sådder.

Ett problem är naturligtvis att få fram information om vilka arter, som är varmgroende.

Detta är ett av syftena med denna databas. För sådd av varmgroende frön finns flera etablerade såmetoder.

4.1 I papper inomhus (P20)

Här inkluderas alla såutrymmen där normal rumstemperatur råder 

Metoden har i denna databas utnyttjats för att undersöka vilka arter, som kan sås varmt, när groningen startar och när den är avslutad samt för att få ett mått på frönas grobarhet. 

Metoden kan även utnyttjas för att producera fröplantor. Man bör dock inte okritiskt använda den till all varmsådd, metoden har nämligen både fördelar och nackdelar. Den viktigaste fördelen är nog att fröna hålls effektivt fuktade, och att de därför gror snabbare och effektivare än vid sådd i kruka. 

Metoden lämpar sig utmärkt vid sådd av stora frön och framför allt platta frön (t ex Yuccaarter). Den senare typen av frön torkar nämligen lätt ut vid sådd i kruka ute. Metoden är även lämpad för frön med hårda täta skal. Dessa behöver ofta håltagas eller slipas före sådd. Man kan lätt plocka ut de frön som inte grott, och upprepa behandlingen.

Frön, som är sådda i papper, ligger praktiskt taget i mörker. Metoden lämpar sig därför inte för frön, som behöver ljus för att gro. Däremot är metoden utmärkt för frön, där groningen blockeras av ljus (t ex vissa arter av Cyclamen).

Metoden lämpar sig dåligt för sådd av mycket små frön. Vid omskolning (plantering i kruka) av de grodda fröna behövs i dessa fall både förstoringsglas och pincett. Dessutom är de små fröplantorna mycket känsliga för uttorkning, innan de hunnit rota sig ordentligt. Jag brukar själv täcka omskolade frön med plastfolie under några dagar.

En annan nackdel med metoden är, att rötterna hos varmgrodda frön växer snabbt. Man måste därför se till att skola om grodda frön i tid. 

4.2 I minidrivhus inomhus (DH20)

Här inkluderas alla såutrymmen där normal rumstemperatur råder

Sedan några år tillbaka finns i marknaden små minidrivhus, som är försedda med vattenbehållare och kapillärmatta. Ovanpå mattan placerar man tillhörande plastkrukor, som man fyllt med jord, såjord eller annat såsubstrat. Ovanpå det hela lägger man ett sedan ett plastlock, vilket tillgodoser att en jämn fuktighet bibehålles hos frösådden. 

Drivhuset placeras inomhus i ett relativt ljust läge av rummet men aldrig i direkt sol. Själv använder jag minidrivhus i en sommarstuga, vilket innebär att sådden ibland måste lämnas utan tillsyn i en till två veckor. 

Den största fördelen med minidrivhuset är nog, att det kräver ett minimum av skötsel. När fröna grott, ser de själva till att rota sig i krukornas odlingssubstrat. Med hjälp av kapillärmattan hålls fuktigheten på en lagom nivå. Tenderar det att bli för fuktigt, är det bara att lyfta på locket en stund och vädra. 

En upptäckt, som jag gjorde ganska tidigt med minidrivhuset, var att flera Campanulaarter visade sig gro utmärkt i detta, vilket de ej gjort vid tidigare papperssådder inomhus. Anledningen var helt enkelt, att de behövde ljus för att gro.

En erfarenhet är, att det inte behövs särskilt mycket ljus för detta. 

4.3 I kruka vid rumstemperatur (K20)

Med kruka jämställs i detta sammanhang alla typer av sålådor, såbrätten mm. Det som karakteriserar metoden är, att fröna sås ovanpå det såsubstrat, som kärlet är fyllt med. Redovisade sådder har antingen utförts inomhus vid normal rumstemperatur eller i andra utrymmen, där undervärme vid behov sett till, att sådden har rätt temperatur.

Inomhus utsätts sådderna för en betydligt lägre ljusintensitet än vid sådd i kruka utomhus. För att säkerställa att ljusgroende fröer gror effektivt har därför Tomas Svenson, Göran Eriksson och Hannelotte Kindlund utnyttjat konstbelysning vid sina sådder. Dessa betecknas K20L. 

Tomas har även genomfört ett antal intressanta parallella sådder för att klarlägga om vissa arter är mörkergroende (K20M = täckta krukor) eller ljusgroende (K20L = ej täckta, belysta krukor). Hans metod K20M kan därmed jämställas med P20 där ju fröna också ligger i mörker.

Ett problem vid sådd i kruka inomhus är risken för uttorkning. För att minska denna risk har Tomas vid sina sådder haft krukorna inneslutna i en plastpåse. Hannelottes  lösning är en fuktighetshållande kapillärmatta under sålådorna. Dessutom sprejar hon fröerna regelbundet fram till groning. När huvudparten grott minskar hon dock på fuktigheten. 

4.4 I papper eller kruka inomhus vid förhöjd temperatur

I några fall, främst kaktéer, har det visat sig att sådd vid högre temperatur, vanligen 

30O C,  kan ge bättre resultat än vid normal inomhustemperatur. Sådderna har i dessa fall placerats ovanpå en värmeplatta, vars temperatur kan regleras.

Metoden har provats för såväl pappers- som kruksådder. Vid sådd i kruka rekommenderas att krukan täcks med en plastfolie för att upprätthålla hög fuktighet.

4.5 Jämförelse mellan sådd i papper och i kruka

Av stort värde är bland annat de sådder, som Göran Eriksson gjort i kruka inomhus.  Flera av de arter, som han sått med denna metod, har nämligen tidigare såtts i papper inomhus (P20). Detta ger flera möjligheter att jämföra groningstiden vid de två såmetoderna. Som exempel kan nämnas:

  • Meconopsis grandis gror efter 7-9 dagar med metod (P20) och 12-26 dagar med metod (K20)
  • Arisaema flavum gror efter 7-13 dagar med metod (P20) och 22-42 dagar 

med metod (K20).

Denna skillnad i groningstid bör man ha i åtanke, när man skall överföra erfarenheterna från sådder i papper inomhus (P20) till sådd i kruka. Den senare metoden kan tydligen kräva 2-3 gånger så lång tid till groning som motsvarande sådd i papper. 

5 KALLSÅDD

Kallsådd rekommenderas för kallgroende frön samt för sådana frön, som kräver köldbehandling (stratifiering) innan de kan gro i värme.

Dessa typer av frön har anpassat sig till en vanligen flera månader lång vinter. Ett skyddande snötäcke ser ofta till, att fröna inte utsätts för lägre temperatur än några minusgrader. För att fröna skall gro, måste de först ha genomgått en tillräckligt lång kallperiod. När detta villkor efter en eller flera kallperioder (vintrar) är uppfyllt, gror fröna så snart temperaturen stigit till rätt nivå.

 

En grupp av frön kallas kallgroende. Dessa anses vanligen gro vid en temperatur av några plusgrader. Detta inträffar i verkligheten, då vintern övergår i vår. Vissa frön kan vara både kall- och varmgroende.

En annan grupp är varmgroende efter köldstratifiering. Som namnet anger, gror ej heller dessa frön, förrän de utsatts för en tillräckligt lång kallperiod. De gror dock först, sedan temperaturen stigit till ca 15O C eller mer. Denna grupp gror självfallet inte, om de sås vid rumstemperatur. 

5.1 I papper i kylskåp (P5)

Här inkluderas alla andra tempererade utrymmen där en temperatur av cirka 

5O C upprätthålles

Kylskåpet erbjuder en tillfredsställande möjlighet, att hålla frösådden vid en temperatur, som någorlunda väl efterliknar ovan nämnda kallperiod. 

Kallgroende frön gror vid den temperatur på ca 5O C, som normalt förekommer i kylskåp. Papperssådder i kylskåp (P5) med denna typ av frön måste därför kontrolleras då och då tills alla fröna grott, vilket normalt kan ta några månader i anspråk. För vissa släkten såsom Penstemon får man räkna med betydligt längre tid. Man måste se till att skola om grodda frön i tid, även om rötterna hos kallgrodda frön växer relativt långsamt. 

Frön, som är varmgroende efter köldstratifiering (P5/P20), skall i princip inte gro förrän de placerats i rumsvärme. Man bör nog ändå  kontrollera, att de inte gror i kylskåpet. Den erforderliga tiden för köldstratifiering varierar vanligen mellan två och tre månader.

Sådd i papper är en lämplig metod, då sådden skall alternera mellan kylskåpets ca 5O C och rumsvärme. 

5.2 I papper ute (PUT) eller i växthus (inglasad balkong) (PVH)

Metoden avviker från den föregående genom att sådden placeras utomhus, i växthus eller på en (inglasad) balkong. Detta innebär att sådden under vintern utsätts för en vanligen lägre temperatur än i kylskåp och under våren för en skiftande (oscillerande) temperatur mellan dag och natt. Båda avvikelserna från kylskåpsmiljön har i flera fall visat sig ha en positiv inverkan på såresultatet. Detta redovisas i Resultat och Tips. Vid långvariga perioder med stark kyla har jag själv vid flera tillfällen tagit in sådden i rumsvärme för att låta den tina upp.

5.3 I kruka ute (KU) eller i växthus (inglasad balkong) (KVH)

Någon anledning att beskriva sådd i kruka ute närmare föreligger knappast. Min erfarenhet av metoden är, att den ofta ger sämre resultat än sådd i papper eller minidrivhus. Anledningen är nog ofta, att frösådden tillåtits torka ut. Denna risk kan avsevärt minskas, om krukorna fylls helt med såsubstrat, och att de ställs på en fukthållande sandbädd (blötbädd) eller på en kapillärmatta ansluten till en vattenbehållare. 

En risk vid sådd i kruka ute är, att sådden utsätts för kraftiga slagregn. Denna risk elimineras, om sådden placeras i kallbänk, växthus eller inglasad balkong. Speciellt det senare alternativet har den väsentliga fördelen, att sådden är så lätt tillgänglig för inspektion. I alla tre fallen måste man dock se till att ventilationen är tillräcklig om man skall efterlikna utomhussådd.  

Tidig sådd i kruka ute är naturligtvis den metod, som bäst imiterar vinterförhållanden. Metoden kommer kanske bäst till sin rätt vid sådd av frön, som är varmgroende efter köldstratifiering. Täcker man fröna med snö, så gror de vid rätt temperatur när snön väl smält. Däremot är metoden sämre för frön, som behöver två eller fler kallperioder för att ge tillfredställande groningsresultat. Att sköta en sådan frösådd under mer än ett år utan att fröna torkar och dör, kräver onekligen en viss arbetinsats. 

Tyvärr så har det etablerats en övertro på, att man skall så alla erhållna fröer tidigt och utsätta dem för så kallad köldstratifiering. Enligt min uppfattning finns det ingen anledning, att så varmgroende arter tidigare än i april. Som tidigare nämnts behöver varmgroende frön till att börja med en tillräckligt lång torkperiod. Att så varmgroende arter flera månader för tidigt och utsätta dem för vädrets alla makter är både onödigt och oklokt. Ju längre det dröjer, innan en sådd har förutsättningar att gro, desto större är chansen att den misslyckas. Å andra sidan skall man undvika att så varmgroende frön för sent. Flera misslyckade såresultat kan inte förklaras på annat sätt än att groningen upphört på grund av för hög lufttemperatur. Detta är möjligen ett problem, som kommer att accentueras i framtiden.

6 KOMBINERADE KALL- OCH VARMSÅDDER 

För många frön räcker det inte att hålla sådden vid en konstant temperatur för att få dem att gro. De är programmerade att gro först sedan de utsatts för vissa väsentliga temperaturer under året. 

Den vanligaste företeelsen är nog frön, som gror i värme efter föregående köldstratifiering. Detta är naturligtvis naturens eget sätt att hindra fröet från att gro vid fel tidpunkt. Fröet skall inte tillåtas gro, förrän vinterns och vårens kyla passerats. Det naturligaste sättet att efterlikna detta är att så i kruka ute. En annan metod är att så i papper och först köldstratifiera sådden i kylskåp för att efter 2-3 månader placera sådden i rumstemperatur där groningen skall äga rum. Metoden benämns i fortsättningen (P5/P20).

Ett annat vanligt förekommande fall är, då fröet måste utsättas för temperatur-fluktuationerna under en eller flera årscykler, innan det kan gro. Den vanligaste såmetoden hittills har varit att så i kruka ute och låta naturen själv sköta om proceduren. En annan metod är att utsätta sådden för tremånaders perioder med 5OC och 20OC temperatur (5/20/5 etc). Med denna metod simuleras ett kalenderår på ett halvår, vilket är en rejäl tidsvinst, när man väntar på att fröna skall börja gro. För att åstadkomma den lägre temperaturen är man i praktiken hänvisad till sitt kylskåp med dess oftast mycket begränsade volym. Av utrymmesskäl kan därmed sådd i kruka knappast komma i fråga. Sådd i papper med dess ringa utrymmesbehov är närmast skräddarsydd för denna tillämpning.

Har man tillgång till en inglasad balkong, kan man på  senvintern/våren placera kruksådder på denna för köldstratifiering och efter lämplig tidsrymd ta in sådden för groning i rumsvärme (KVH/K20). Detta är en metod, som med framgång tillämpas av bland annat Hannelotte Kindlund.

7 SÅDD AV HÖGALPINER

Bakgrund

Efter mer än femton års misslyckanden med alpina Polemoniumarter såsom 

P viscosum, P confertum, P chartaceum och P eximium har jag nu funnit tiden mogen att tänka om, hur man bör fröså dessa attraktiva arter. När jag började fröså dessa, förelåg information om att P viscosum något förvånande visat sig vara varmgroende, vilket jag även själv konfirmerade genom egna sådder. Detta tog jag som ett tecken på, att jag i fortsättningen borde kunna använda de metoder, som förordats av Deno och beskrivits i avsnitt 1-6. Mina fortsatta prov med  P viscosum (nya frön) och övriga arter visade emellertid, att ingen av dem grodde med någon av de såmetoder, som jag tidigare tillämpat. 

En viktig skillnad jämfört med huvudparten av de växter, som omfattas av ”Optimal frösådd” är, att nämnda Polemoniumarter bara förekommer på höjder över 3500 m, de är högalpiner. För att belysa högalpiners växtmiljö har jag valt ut P chartaceum och dess växtplats White Mountains i Kalifornien som ett pilotexempel. P chartaceum förekommer där ända upp till 4200 m höjd, där det ligger en väderstation. Med hjälp av Internet och sökmotorn Google har jag hämtat hem den lokala väderinformation, som legat till grund för följande betraktelse.

Växtmiljön på White Mountains

Sommar – vegetationsperiod och fröbildning

Den endast fyra månader långa vegetationsperioden börjar i juni, så snart vinterns dryga halvmeter tjocka snötäcke smält. De övervintrade växterna måste nu snabbt växa till sig, blomma, pollineras, sätta och sprida sina frön. 

Vinter – fröerna i vila?

När ovan nämnda förlopp fullbordats, är det i oktober dags för den första snön. Efter denna tidpunkt ligger temperaturen stabilt på minussidan under åtta månader fram till juni månad. Under hela denna period är fröna täckta av ett isolerande och torrt snötäcke. Man kan därför räkna med att frönas temperatur överensstämmer ganska väl med den rådande marktemperaturen förmodligen några minusgrader.

Våren – fröna gror 

När våren inträffar i juni utsätts fröna dagtid för en intensiv snösmältning, som effektivt blöter dem. Den genomsnittliga lägsta och högsta dygnstemperaturen under månaden ligger på  – 2,5 resp + 6,5 grader. Under ett normalt dygn varierar således temperaturen med 9 grader. Till detta kommer fluktuationer mellan varmare och kallare dagar.  

Sommar

När ”sommaren” inträffar i juli och augusti ligger den genomsnittliga lägsta och högsta dygnstemperaturen på + 2 resp + 11 grader. Även nu varierar således  temperaturen under ett dygn med 9 grader. Dygnsmedeltemperaturen under perioden är + 5,5 grader, vilket motsvarar en svensk vår snarare än sommar. 

Tankegångar kring simulering av högalpiners (White Mountains) växtmiljö

Vinter

En tillfredsställande simulering av vintern torde vara att förvara ej fuktade frön i kylen under 3-4 mån, speciellt om man kan sänka temperaturen något. Huruvida en sådan simulering är nödvändig för frönas senare groning har jag svårt att bedöma. 

Vår – frögroning

Enligt min uppfattning är en bra simulering av groningsperioden – våren den viktigaste åtgärden för att få fröna att gro. Högalpiner med sin korta vegetationsperiod måste nog satsa på att gro snabbt, när våren väl kommer. För frönas del kännetecknas våren av förbiströmmande smältvatten och en kraftig variation av lufttemperaturen under dygnet. Tekniskt borde detta vara lätt att simulera. En metod värd att testa är:

Så i kruka ute tidig vår. Förse krukorna med ett ytskikt av krossgrus. Se till att krukans yta varje kväll är täckt med ett tillräckligt tjockt lager av snö eller krossad is om snöbrist råder. Istärningar tillverkas lätt i frysen varefter en mixer får krossa dessa till lämplig grovlek. Den smältande isen torde ge en mycket realistisk simulering av det naturliga förloppet. Dessutom erhålles en lägsta dygnstemperatur, som nära överensstämmer med växtplatsens. Kontrollera dagtid när snön eller isen smält om fröna grott. Min första test av metoden blir P confertum.

LATHUNDEN

För många släkten och familjer finns en del generella erfarenheter att falla tillbaka på. Detta innebär att man ofta kan grovsortera sina fröpåsar i olika grupper utan att i detalj ha studerat RESULTAT OCH TIPS för den aktuella arten. Följande sortering kan därvid vara till nytta.

1. Fröer med starkt begränsad livslängd

För att lyckas måste man i allmänhet ha tillgång till färska frön, vilka skall sås omedelbart. Till denna grupp hör:

Aconitum, Anemonella, Corydalis, Daphne, Dicentra, Fritillaria, Helleborus, Hepatica, Jeffersonia, Lathyrus, Ornithogalum, Paraquilegia, Pulsatilla, Salix, Sanguinaria, Thalictrum, Tiarella, Trillium 

2. Frön som kräver försvagning eller håltagning av fröskalet före sådd

Denna grupp omfattar arter med täta och oftast hårda fröskal. För att fröna skall kunna ta upp vatten och gro, måste man ta hål i skalet eller åtminstone slipa detta. När detta gjorts gror fröna ofta mycket snabbt. Såtemperaturen har oftast ingen betydelse. Till denna grupp hör:

Anthyllis, Astragalus, Cytisus, Genista, Lathyris (om fröna är gamla och hårda), Lupinus, Oxytropis, Trifolium

3. Varmgroende frön

Denna grupp gror vanligen vid 15-20 grader och ofta inom en vecka. Lägg undan dessa fröer för senare sådd. Till denna grupp hör med få undantag:

Acantholimon, Asteraceae (Compositae), Brassicaceae (Cruciferae), Campanulaceae (de flesta), Caryophyllaceae, Cyclamen, Epilobium, Globularia, Hedyotis, Incarvillea, Muscari, Oenothera, Plumbaginaceae, Polemonium, Scuttelaria, Sempervivum, Yucca 

Inom gruppen finns ett antal arter som behöver ljus för att gro. För de flesta finns information därom i RESULTAT OCH TIPS.

4. Återstående frön

Denna restgrupp omfattar huvudsakligen frön, som behöver köldbehandling (stratifiering) för att gro. Den erforderliga längden på stratifieringen varierar mycket. För många arter är 1-2 månader tillfyllest, medan andra t ex Penstemon kan kräva

3-6 månader. De senare måste därför sås mycket tidigt. För alla fröer inom denna restgrupp hänvisas till RESULTAT OCH TIPS: 

RESULTAT OCH TIPS

KODBETECKNING FÖR UTNYTTJADE SÅMETODER

Sådd i papper 

Med undantag för metod P20L innebär sådd i papper, att fröna ligger mörkt. Ljusgroende frön kan därför ej gro

P5 Sådden placerad i utrymme med ca 5O C (vanligen kylskåp)

P20 Sådden placerad i utrymme med ca 20O C (vanligen rumsmiljö)

P20L Dito. Sådden försedd med ljusinsläpp (t ex plastfönster) så att ljusgroende 

                 frön kan gro

PUT Sådden placerad utomhus

PVH Sådden placerad i ouppvärmt växthus (inglasad balkong)

Sådd i kruka med såmedium 

Med undantag för metod K20M innebär detta att fröna utsätts för sol- eller konstljus.  Ljusgroende frön kan därför gro

K20 Sådden förvarad i utrymme med ca 20oC (vanligen rumsmiljö)

K20M Dito. Krukans överyta täckt så att ljusgroende frön ej kan gro

K20L Dito. Krukan belyst med lysrör och liknande ljuskällor 

K20U Krukan placerad utomhus då temperaturen närmar sig 20oC

KU Krukan placerad utomhus vanligen under senvintern/våren

KVH Krukan placerad  i ouppvärmt (ventilerat) växthus (inglasad balkong)

DH20 Tidigare beskrivet minidrivhus i utrymme med ca 20oC (vanligen 

  rumsmiljö)

Specialbehandlade frön

GA-3 Fröna behandlade med gibberilin före sådd

Övriga typer av behandling anges i klartext

VILKA RESULTAT REDOVISAS

Informationen är fördelad på inomhus- och utomhussådder. Inomhussådderna med sina konstanta temperaturnivåer ger oftast den bästa informationen om gronings-förutsättningarna. Kruksådderna ute visar främst översiktliga äldre resultat. Denna såmetod var ju tidigare i praktiken den enda förekommande.

Målsättningen har varit att redovisa de enskilda sådderna så kortfattat som möjligt. Informationen omfattar tre delar:

Först den sådda artens namn

Första parentesen såmetod och såtidpunkt   

Andra parentesen groningens start eller varaktighet, groningsresultat ofta i %, fröets ålder räknat från leverans (äldre fröer förvarade i rumstemperatur)

För varje enskild sådd redovisas endast vilken såmetod som utnyttjats och vilka resultat som erhållits. Jag har således inte i klartext angett att fröer, som gror med (P20) är varmgroende och med (P5) är kallgroende. 

Det är upp till läsaren att själv ta ställning till vilken såmetod, som skall utnyttjas. 

För många växtsläkten har generella såråd införts. I några fall har även såmetod föreslagits, om den har påtagliga fördelar jämfört med andra såmetoder. 

ABRONIA (Nyctaginaceae)

Sådd i papper inomhus

A argillosa (P20 2- mån/P5 4 mån) (gror P20 4 dagar-1 månad 30% + P5 2,5-4 månader 50%)

Anm. Resultaten pekar närmast på att arten är både varm- och kallgroende. Tveksamt vad man skall dra för konkreta slutsatser. 

ACAENA (Rosaceae)

Följande sammanfattning av släktet Acaena är preliminär. Underlaget är fortfarande något magert främst beträffande grobarheten hos färska frön i förhållande till äldre frön.

Sådd i papper inomhus

A adscendens (P5 2 mån/P20) (gror P5 0% + P20  4-10 dagar viss groning)

A Blue Haze  (P5 2 mån/P20) (gror P5 0% + P20 3-6 dagar 55% 3 år gamla frön)

A Blue Haze (P20) (gror 4-ca 6 veckor 45% 3 år gamla frön)

A Blue Haze (P5 2,5 mån/P20 5 mån) (gror P5 0% + P20 > 6 dagar 20%)

A inermis, Copper Carpet (P5 2,5 mån/P20 8 mån) (gror P5 0% + P20 2-3 veckor 12% 1 år gamla frön)

A microphylla (P20 1,5 mån/P5 4 mån) (gror P20 0% + P5 2 veckor 7%)

A microphylla (P5 3 mån/P20 2 mån) (gror P5 0% + P20 2-4 veckor viss groning)

A microphylla (P20 börj feb) (gror 0% inom 1,5 mån)

Resultaten är till synes motsägelsefulla. En förklaring kan vara att A microphylla såddes för tidigt. Mer underlag behövs.

Sådd i kruka ute

A adscendens (KU mitt jan) (gror börj maj god grobarhet 1 år gamla frön)

A anserinifolia (KU mitt jan) (gror börj maj god grobarhet 1 år gamla frön)

A argentea (KU mitt jan) (gror apr/maj god grobarhet 1 år gamla frön)

A inermis (KU mitt jan) (gror börj maj dålig grobarhet 1 år gamla frön)

A saccaticupula (KU mitt mars) (gror slut maj)

Grobarhet

Grobarheten är tyvärr bristfälligt dokumenterad. Följande resultat föreligger:

  • Relativt färska frön (P5/P20) (gror 0 – 20%) 
  • Ett år gamla frön huvudsakligen (KU jan) (god grobarhet) 
  • Tre år gamla frön (A Blue Haze) (P20) resp (P5/P20) (gror 45 resp 55%) 

Såråd

De dokumenterade erfarenheterna antyder, att man skall undvika att så Acaena, så snart man erhållit fröna. Man får betydligt bättre resultat, om man väntar ett år eller längre. En bra såmetod förefaller i så fall vara att så i kruka ute i januari. Även pappersmetoden (P5 2 mån/P20) är utmärkt, men omskolning måste ske i tid, eftersom rötterna växer snabbt. 

ACANTHOLIMON (Plumbaginaceae)

Sådd i papper inomhus

Endast följande sådd har gett tillfredsställande resultat

A ulicinum v lycaenicum (vildinsamlade frön) (P20) (gror 5-10 dagar 58% 3 år gamla delvis kylförvarade frön)

Anm. Denna sådd utförd med frön från välrenommerad fröfirma.

I övrigt har erhållits följande resultat:

(P20 febr-mars) (gror 0% trädgårdsinsamlade frön 5 arter)  

(P20 mars) (gror 6% med vildinsamlade frön 3 arter) 

Såråd

Grobarheten är oftast mycket låg, speciellt hos trädgårdsinsamlade frön. De flesta trädgårdar ger sällan fertila frön, de utgörs oftast av tomma skal. Sådder som inte grott i värme (P20) inom 3 veckor kan kastas.

Resultaten antyder att Acantholimon förmodligen i likhet med många andra varmgroende arter behöver tillräcklig torktid före sådd. Sådden bör därför inte ske för tidigt.

ACER (Aceraceae)

Sådd i kruka ute och inomhus

A davidii (KU slut jan) (gror apr/maj 33% oskalade frön) (TS)

A ginnala (KU slut feb) (gror börj maj 40% skalade och snittade frön) (TS)

A spicatum (K20L) (gror efter 17 dagar 100%) (TS)

ACHILLEA (Asteraceae)

Sådd i papper inomhus

A clavennae (P20 slut jan) (gror ca 3 veckor-3 månader 42%)

A clavennae (P20 mitt apr) (gror några dagar-6 veckor 40%)

Anm. Notabelt år att dessa två sådder (olika fröpartier) gett så olika resultat. Även om de gett samma grobarhet, så kännetecknas januarisådden av en fördröjd och mer utdragen grodda än aprilsådden. Orsaken torde vara att de frön som såddes i januari ej torkat färdigt och därmed ej heller var beredda för snabb groning. 

A clavennae AGC 01/02 nr 685W

(P20 mitt apr) (gror 4 dagar-4 (6) veckor 40%) (IB 02)

A nana AGC 01/02 nr 686W

(P20 mitt apr 2 mån) (ingen groning) (IB 02)

A umbellata Gbg Bot 07 nr 5

(P20) (gror 1 dag- >1 mån 50% okänd ålder) (IB 07)

A millefolium ssp lanulosa (KU börj apr) (gror mitt apr god grobarhet)

A sibirica (KU mitt apr) (gror mitt juli god grobarhet 1 år gamla frön)

Såråd

Förmodligen är alla arter varmgroende. Så ej för tidigt.

ACONITUM (Ranunculaceae)

Sådd i papper inomhus

A hemsleyanum (P20 slut feb) (gror < 10 dagar 100%) (GBW)

Sådd i kruka ute

A charmichaelii Arendsii (KU börj apr) (gror slut maj) (KEL)

A kirzinense (KU slut feb) (gror mitt maj 33%)

A napellus (KU mitt feb) (gror mitt apr) (JH)

Såråd

Frönas livslängd är kort, och sådden bör därför ske så fort som möjligt. I övrigt hänvisar jag till följande tankvärda synpunkter från Hannelotte Kindlund:

Såresultaten när det gäller Aconitum varierar enligt mina erfarenheter mycket starkt även när det gäller en och samma art. Detta kan antingen bero på tidpunkt för fröskörden eller mer sannolikt på förvaringssätt mellan skörd och sådd. Många sådder har grott mycket villigt i rumstemperatur efter 2-3 veckor. Andra sådder har behövt 4 år ute innan första fröet grodde. Här behövs mycket mera systematiserad information!  Förslagsvis bör fröna sås så snart som möjligt varmt. Om de inte har grott efter fyra veckor, flyttas de ut. Vill man inte omedelbart så fröna, bör de förvaras fuktigt i kylskåp

ACTAEA (Ranunculaceae)

Sådd i papper inomhus

A asiatica (P20 1 mån/P5) (gror P20 0% + P5 43-47 dagar 20%) (Erk)

A rubra (P5) efter fyra cykler (P20/P5) (gror 483-556 dagar från sådd 83%) (Erk). Anm. En kallperiod (P5) delvis utomhus med köldgrader.

Sådd i kruka ute

A rubra (KU mitt feb) (gror mitt maj 7%)

A pachypoda (KU mitt jan) (gror slut apr 1 år senare god grobarhet)

Såråd

Fröna är från början inneslutna i en frukt, varför groningshämmande rester av fruktkött omsorgsfullt måste avlägsnas genom sköljning med varmvatten. Tidig sådd i kruka ute är nog den enklaste och effektivaste såmetoden. Man bör dock kalkylera med att två kallperioder erfordras.

ADENOPHORA (Campanulaceae)

A bulleyana STA 02/03 nr 77/302

(P20 slut jan) (gror 6-14 dagar 60%) (IB 03)

A bulleyana Erk

(P20 slut feb) (gror ca 7-16 dagar 100%)

A coelestis STA 02/03 nr 78/282

(P20 slut jan) (ingen groning) (IB 03)

(K20 mitt apr) (gror 3-7 dagar 50%) (IB 03)

Anm. Detta visar att sådd av för färska frön ger dåligt resultat.

(DH20L) (gror 14 dagar 33% 2 år gamla frön) (IB 05)

A coelestis SRGC 96/97 nr 63

(P20L) (gror 11 dagar 33% 1 år gamla frön) (IB 98)

(P20M) (gror 11-13 dagar 56% 1 år gamla frön) (IB 98)

A confusa STA 02/03 nr 79/198

(P20 slut jan) (gror 9 dagar 20%) (IB 03)

(K20L mitt apr) (gror ca 1-3 veckor 100%) (IB 03)

Anm. Dessa båda sådder, visar att sådd av för färska frön ger dåligt resultat.

(DH20L) (gror < 14 dagar 93% 2 år gamla frön) (IB 05)

A coronipifolia TS

(KU börj mars) (gror mitt maj)

A koreana IB

(KU slut feb) (gror mitt sep)

A liliifolia STA 02/03 nr 80/50

(P20 slut jan) (gror 4-6 veckor 60%) (IB 03)

A liliifolia Erk

(P20 slut febr) (gror ca 10-13 dagar 5%)

A liliifolia GBW

(K20 slut feb) (gror < 2,5 vecka 100%)

A nikoensis STA 02/03 nr 81/195

(P20 slut jan) (gror 2 veckor 20%) (IB 03)

A nikoensis Erk

(P20 slut febr) (gror < ca 10 dagar 10%)

A nikoensis Erk

(P20 slut febr) (gror 7-16 dagar 100%) 

A nikoensis (polymorpha) STA 97/98 nr 49

(P20) (gror 7-14 dagar 75% 2 år gamla frön) (IB 00)

A potaninii GBW

(K20 slut feb) (gror < 2,5 vecka 100%)

A potaninii IB

(KU slut jan) (gror slut mars 1 år gamla frön)

A takadea ssp howozana HLK

(K20L) (gror > 16 dagar god grobarhet)

A taquetii HLK

(K20L) (gror > 15 dagar god grobarhet) 

A triphylla (A verticillata) (P20 slut febr) (gror ca 10-13 dagar 27%)

A triphylla HLK

(K20L) (gror > 9 dagar < 33%)

Såråd

Alla arter är förmodligen varmgroende i såväl ljus som mörker. Man bör undvika för tidig sådd. Adenophora behöver liksom många andra varmgroende frön tillräcklig torktid i rumsvärme. God groning har erhållits med 1 – 2 år gamla frön (förvarade i rumstemp).

ADESMIA (Leguminosae)

Sådd i kruka ute

A longipes (KU börj feb) (gror mitt apr 40%) 

AETHIONEMA (Brassicaceae)

Nedan angivna groningsintervall vid sådd i papper har tyvärr varit svår att fastställa på grund av långsamt utväxande rötter. Några av de angivna arterna kan förmodligen vara hybrider.

Sådd i papper inomhus 

A eunomoides (P20) (gror 6-16 dagar 1 år gamla frön) 

A glauscescens (P5) (gror 6-8 veckor 2 år gamla frön)

A grandiflorum (P20) (gror > 2 dagar)

A iberidum (P20) (gror 18 dagar-6 månader 1 år gamla frön)

A oppositifolium (P20 börj feb) (gror 1–5 dagar 80%) Anm. Ej färdiggrodd

A oppositifolium (P5) (gror > 1 månad)

Sådd i papper eller kruka ute

A schistosum ((DH20L) (gror 1-3 veckor)

(PUT mitt feb) (gror börj apr 76%)

A stylosum (KU mitt mars) (gror börj maj)

Grobarhet

Erhållen grobarhet vid sådd i papper inomhus (P20) har varit 63-100% för 

”färska” frön och 43% för ett år gamla frön. Vid sådd i papper i kylskåp (P5) har erhållits 13% grodda för två år gamla frön. Detta värde är möjligen för lågt eftersom grodden kanske inte var helt avslutad.

Såråd

Eftersom de flesta arterna förmodligen är både kall- och varmgroende kan det nog löna sig att så i papper (PUT, PVH) eller i kruka ute tidigt, lämpligen i mars/april. Även sådd i papper inomhus (P20) har visat sig vara en mycket användbar såmetod.

AGASTACHE (Labiatae)

Sådd i papper inomhus 

A cusickii (P20 1 mån/P5 4,5 mån/P20 1+ mån) (gror 1+9+2% totalt 11%) 

Anm. Den ringa groningen kan bero på tillämpad såmetod (P20) vilken motsvarar sådd i mörker. Enligt andra källor är nämligen Labiataearter ljusgroende.

Sådd i kruka ute

A mexicana (KU slut jan) (gror slut apr god grobarhet)

AGAVE (Agavaceae)

Sådd i papper eller kruka inomhus

A deserti (P20) (gror 2-4 dagar 100%)

A neomexicana(P20) (gror ca 3-5 dagar 100% 3 år gamla frön)

A parryi (P20) (gror 5-10 dagar)

A parviflora (K20) (gror ca 3-12 dagar)

A utahensis (K25 värmeplatta) (gror 3-8 dagar)

A utahensis (P20) (gror 4-17 dagar, 48%)

v eberospina (P20) (gror 2-7 dagar, 21%)

Grobarhet

Vid de flesta av ovan nämnda pappers- och kruksådder inomhus har uppnåtts 60 – 100% grobarhet hos ”färska” och 100% grobarhet hos tre år gamla frön (endast en sådd).

Såråd

Förmodligen är alla Agavearter varmgroende. Sådd i papper inomhus (P20) är nog den bästa såmetoden. Omskolning bör dock ske i tid innan rötterna hunnit bli för långa och sköra. Alternativt kan man så i kruka utomhus i början av maj. Man måste då se till att de platta fröna hålls fuktiga och inte torkar ut.

AJANIA (Asteraceae)

Sådd i papper inomhus 

A tibetica (P20) (gror efter 5 dagar dålig grobarhet)

Anm. Förmodligen beror det dåliga resultatet på att sådden utgjordes av många tomma fröskal, vilket kännetecknar många Asteraceaearter. 

AJUGA (Labiatae)

Sådd i papper inomhus efter behandling med GA-3 i pulverform

A chamaepitys (GA-3P20) (gror efter 4 dagar 17% 1 år gamla frön)

A chamaepitys (GA-3P20) (gror 5-ca 21 dagar 29% 2 år gamla frön)

Anm. Dessa resultat är tämligen entydiga trots att de erhållits med två olika fröleveranser. Deno uppger sig ha erhållit betydligt bättre grobarhet med GA-3. Mängden GA-3 var i mina sådder möjligen otillräcklig

ALBUCA (Liliaceae)

Sådd i papper inomhus 

A humilis (P20) (gror ca 8-10 dagar 71%) 

A humilis (P5 2 mån/P20) (gror P5 0% + P20 1-5 dagar 92%) 

ALLIUM (Liliaceae)

Det stora problemet inför sådd av Allium är att skaffa sig information om vilka arter som är varm- resp kallgroende. Följande såresultat torde dock ge viss vägledning.

A acuminatum NNS nr 05-04

(PVH mitt feb) (gror mitt nov-mitt jan 1 år senare 40% 2 år gamla frön) (IB 08)

Anm. Ej färdiggrodd

A acuminatum STA 88/89

(KU börj feb) (gror > slut mars 1 år senare) (IB 89)

A acuminatum STA 01/02 nr 85/140 

(PVH mitt feb) (gror börj apr-börj maj 64%) (IB 02)

Anm. Möjligen kan man tolka utfallet av ovanstående två sådder så att sådd i papper ute (PVH) är en effektivare såmetod än sådd i kruka ute (KU). En skillnad mellan metoderna är nog att fröerna hålls fuktigare vid papperssådd. Detta borde man kunna kompensera att täcka krukorna med smältande snö alt krossad is.

A aflatunense SRGC 89/90

(KU börj mars) (gror börj maj) (IB 90)

A akaka Gbg botan 00 nr 211

(P5 5 mån) (gror 2 veckor-3,5 mån 71%) (IB 00)

A amabile AGC 93/94 nr 762

(P20 2 mån/P5 9 mån/P20 2 mån) (gror P20 16-24 dagar 33% + P5 0% + P20 0% 

1 år gamla frön) (IB 95)

A amabile AGC 91/92

(KU mitt feb) (gror mitt-slut maj 50%) (IB 92)

A amphilobum STA 00/01 nr 78/87

(PVH slut jan) (gror slut mars-mitt apr 100%) (IB 01)

A atroviolaceum SRGC 89/90

(KU börj mars) (gror börj maj) (IB 90)

A barczewskyi TS

(P5) (gror 2-4 veckor 12%)

A beesianum TS

(KVH slut jan) (gror börj maj 25%) 

A beesianum SRGC 93/94 nr 107

(KVH slut jan) (gror < börj maj 27%) (IB 94)

(P20) (gror < 8-10 dagar 50% 1 år gamla frön) (IB 95)

A beesianum SRGC 07/08 nr 121

(PVH mitt feb) (gror mitt mars-börj maj 64%) (IB 08) 

A caeruleum STA 89/90

(KU slut jan) (gror slut apr) (IB 90)

A carinatum album Gbg botan 92

(KU slut feb) (gror slut jan 1 år senare 25%) (IB 92)

A carinatum (PVH mitt jan-slut juli / P5 2,5 mån) (gror PVH 0% + P5 75%)

Anm. Detta motsvarar en sådd med två kallperioder och en mellanliggande varmperiod

A carinatum ssp pulchellum STA 88/89

(KU mitt maj) (gror slut jun) (IB 89)

A carolinianum AGC 93/94 nr 764

(P20) (gror 6-13 dagar 50% 1 år gamla frön) (IB 95)

A carolinianum STA 01/02 nr 92/106

(PVH mitt feb) (gror slut apr 33%) (IB 02)

A caspium AGC 96/97 nr 751

(P5 6+ mån/P20 2+ mån/P5 1 mån) (gror P5 3 veckor-2 mån 23% + P20 2 veckor 

8% + P5 23% dvs totalt 54%) (IB 97)

A cernuum album AGC 89/90

(KU börj feb) ) (gror mitt apr 1 år senare) (IB 90)

A cernuum Monarch White Gbg botan 91/92

(KU mitt apr) (gror < börj juli 70%) (IB 92)

A cernuum deep pink AGC AGC 89/90

(KU börj feb) (gror mitt juli) (IB 90)

A cernuum, deep magenta AGC 02/03 nr 24

(PVH mitt jan) (gror slut maj 30%) (IB 03)

A cernuum, dwarf pale pink AGC 02/03 nr 23

(PVH mitt jan) (gror mitt-slut apr 31%) (IB 03) 

A cernuum dwf, pale pink AGC 04/05 nr 14

(PVH slut jan) (gror börj apr 100%) (IB 05)

A cernuum, dwarf pale pink AGC 05/06 nr 14

(PVH slut jan) (gror mitt apr-mitt maj 62%) (IB 06)

Anm. Återstår att visa att det är rätt art

A cernuum, dwarf dark purple AGC 05/06 nr 15

(PVH slut jan) (gror mitt apr-mitt maj 56%) (IB 06)

Anm. Återstår att visa att det är rätt art

A crenulatum AGC 89/90 W

(KU börj feb) (gror slut mars 1 år senare) (IB 90)

A crenulatum AGC 01/02 nr 18W

(PVH mitt jan-slut juli/P5 3- mån/P20 2-mån/PVH börj dec-slut maj 1 år senare) (gror avslutande PVH börj jan-börj maj 30%) (IB 02)

Anm. Gror således under den tredje kallperioden, första groningen initierades av 

några mycket kalla dagar (- 15o).

A crenulatum AGC 02/03 nr 26W

(PVH mitt jan) (gror slut apr-slut maj 67%) (IB 03)

A crenulatum (KU börj feb) (gror slut mars 1 år senare)

A crenulatum NARGS 99/00 nr 4133W

(P5 4 mån/P20 6 mån) (ingen groning) (IB 01)

Anm. Denna korta kallperiod är uppenbarligen helt otillräcklig.

A cyaneum STA 94/95 nr 83

(P20 börj mars) (gror < 9-17 dagar 75%) (IB 95)

A cyaneum SRGC 89/90

(KU börj mars) (gror börj maj) (IB 90)

A cyathophorum v farreri Egen skörd 88/89

(KU mitt jan) (gror < slut apr begränsad omfattning) (IB 89)

A douglasii v nevii STA 91/92

(KU mitt feb) (gror slut maj- > börj juli 55%) (IB 92)

A douglasii v nevii NNS 89/90 W

(KU slut jan) (gror mitt aug) (IB 90)

(KU mitt feb) (gror mitt maj 1 år senare 2 år gamla frön) (IB 92)

A ericetorium AGC 93/94 nr 765

(P20) (gror 6-13 dagar 67% 1 år gamla frön) (IB 95) 

A falcifolium SRGC 89/90

(KU mitt feb) (gror börj maj) (IB 90)

A falcifolium AGS 01/02 nr 492W

(PVH mitt jan-slut juli/P5 3- mån) (gror PVH börj apr 25% och P5 1,5 mån 38% dvs totalt 63%) (IB 02)

Anm. Fullständig groning skulle förmodligen ha krävt ytterligare en kallperiod.

A falcifolium AGC 04/05 nr 15

(PVH slut jan) (gror mitt mars-börj apr 80%) (IB 05)

A falcifolium Egen skörd 96

(P5 6,5 mån) (gror 2-6 mån 44%) (IB 97)

A flavum STA 88/89

(KU mitt jan) (gror slut mars ringa groning 2 år gamla frön) (IB 89)

A flavum v minus SRGC 89/90

(KU börj mars) (gror slut apr) (IB 90)

A flavum ssp tauricum STA 01/02 nr 100/300

(PVH mitt feb) (gror slut mars-slut apr 75%) (IB 02)

A forrestii AGC 01/02 nr 725

(PVH mitt jan) (gror mitt mars-slut apr 100%) (IB 02)

A geyeri AGC 91/92

(KU mitt feb) (gror < börj juli-slut mars 1 år 50%) (IB 92)

A geyeri STA 97/98 nr 105/186

(P20 2 mån/P5 4,5 mån) (gror P20 4-7 dagar 29% + P5 efter 3,5 mån 43%) (IB 98)

A goodingii Gbg bot 00 nr 214

(P20) (gror 3-10 dagar 100%) (IB 00)

A goodingii NNS 89/90

(KU slut jan) (gror < börj jun) (IB 90)

A govanianum NARGS 05/06 nr 130

(PVH mitt feb) (gror börj mars-slut apr 23%) (IB 08)

Anm. Sådden ännu ej avslutad

A humile (KU börj mars) (gror börj maj) (TS)

A humile SRGC 89/90

(KU mitt feb) (gror mitt juli) (IB 90)

A hyalinum NARGS 94/95 nr 186

(P20 börj mars) (gror 4-11 dagar 77%) (IB 95)

A hyalinum ARGS 88/89

(KU slut jan) (gror mitt apr) (IB 89)

A insubricum AGC 91/92

(KU mitt feb) (gror börj aug 1 år senare) (IB 92)

A insubricum STA 91/92

(KU mitt feb) (gror börj aug 1 år senare) (IB 92)

Anm. Möjligen samma donator till ovanstående två sådder.

A insubricum STA 98/99 nr 99/77

(P20 5,5 mån/P5 4 mån/P20 1 vecka/PVH börj nov-slut mars/P20 2 dagar) (gror avslutande P20 83%) (IB 99)

Anm. I princip kan man nog tolka detta resultat så att groning i värme erhölls efter två kallperioder.

A kermesinum NARGS 94/95 nr 191

(P20 slut feb) (gror 6-9 dagar 63%) (IB 95)

A murrayanum AGC 95/96 nr 18

(P20 1 mån) (gror 7-16 dagar 75% 1 år gamla frön) (IB 97) 

(P5 6+ mån/P20 2+ mån/P5 3 mån) (gror P5 1-1,5 mån 56% 1 år gamla frön) (IB 97)

A narcissiflorum SRGC 98/99 nr 3933W

(P5 6,5 mån/P20 3- mån/P5 3 mån/PVH börj feb-börj maj) (gror avslutande PVH slut apr 20%) (IB 99)

A narcissiflorum AGC 96/97 nr 757

(P5 6+ mån/P20 2+ mån/P5 3 mån) (gror P5 4-6 mån 33% + P20 0% + P5 0%) 

(IB 97) 

A narcissiflorum, pink form SRGC 94/95 nr 145

(P20 börj mars 2 mån/P5 10 mån) (gror P5 3-9 mån 33%) (IB 95)

A olympicum AGC 93/94 nr 772

(P20) (gror 1-5 veckor 38% 1 år gamla frön) (IB 95) 

A olympicum AGC 91/92

(KU mitt feb) (gror mitt maj-slut april 1 år senare (huvudparten) 50%) (IB 92)

A olympicum SRGC 89/90

(KU mitt feb) (gror slut apr, förmodl begränsad omfattning) (IB 80)

A olympicum AGS 89/90

(KU mitt feb) (gror slut apr, förmodl begränsad omfattning) (IB 80)

 A parvum Gbg botan 91/92

(KU mitt feb) (gror slut april 1 år senare 7%) (IB 92)

Anm. Detta usla resultat pekar på att det borde finnas en bättre såmetodik.

A perdulce AGS 94/95 nr 152

(P20 börj mars 2 mån/P5 11 mån/P20 2+ mån/P5 10 mån) (enda groning första P5 9%) (IB 95)

A regelii Gbg botan 98 nr 157W

(P5) (gror 2,5 mån 50%) (IB 99)

A rosenbachianum SRGC 89/90

(KU börj mars) (gror slut mars 1 år senare) (IB 90)

A senescens STA 01/02 nr 116/48

(PVH mitt feb) (gror mitt apr-slut apr 100?%) (IB 02)

A siskiyouense STA 91/92

(KU mitt feb) (gror börj maj-slut april 1 år senare (huvudparten) 19%) (IB 92)

A siskiyouense AGC 89/90

(KU mitt feb) (gror mitt apr 1 år senare) (IB 90) 

A siskiyouense STA 88/89

(KU mitt feb) (gror slut feb 1 år senare god groning) (IB 89) 

A sikkimense AGC 93/94 nr 777

(P20) (gror 6-9 dagar 50% 1 år gamla frön) (IB 95)

A sikkimense STA 94/95 nr 96

(P20 börj mars 2- mån/P5 3 mån/P20 1 vecka) (gror P20 8% + P5 38% + P20 31% dvs totalt 77%) (IB 95)

A sphaerocephalum (P5) (gror > ca 1 månad 33%) (TS)

A splendens AGC 93/94 nr 778

(P20) (gror 6-13 dagar 79% 1 år gamla frön) (IB 95) 

A stamineum NARGS 94/95

(P20 börj mars) (gror 6 dagar 9%) (IB 95)

Anm. Sådd som A olympicum (felnamnad)

A aff stamineum Egen skörd 98

(P20 1,5 mån/P5 6,5 mån/P20 3,5 mån) (gror P20 8% + P5 8% + P20 0%) (IB 99)

A textile NARGS 00/01 nr 4359W

(P5 3 mån/P20 3 mån/GA-3P20 2,5 mån/PVH börj dec-börj apr) (gror P5 13% + 

P20 0% + GA-3P20 25% + PVH 13% dvs totalt 50%) (IB 01)

A tibeticum STA 86/87

(KVH börj jan) (gror mitt jan 1 år senare) (IB 87)

A togashii Gbg botan 92/93

(KU slut feb) (gror börj-slut maj 50%) (IB 93)

A tuberosum (KU slut jan) (gror mitt apr) (TS)

A unifolium AGC 92/93

(KU mitt feb) (gror börj maj, begr omfattning) (IB 93)

A unifolium STA 92/93

(KU slut jan) (gror < slut maj, begr omfattning) (IB 93)

A unifolium AGC 96/97 nr 751

(P5 6+ mån) (gror 2,5-5 mån 100%) (IB 97)

(P20 7 mån/P5 2 mån) (gror P20 0% + P5 15%) (IB 97)

Anm. Av någon anledning bröts den sista sådden i förtid. Hade i annat fall förmodligen gett samma groning som den första.

A zebdanense SRGC 89/90

(KU börj mars) (gror < börj mars 1 år senare) (IB 90)

Såråd

Några generella såråd som omfattar samtliga arter kan inte ges.

Sådd i papper (P5) är en utmärkt såmetod speciellt då en lång köldperiod erfordras. Man bör dock vara medveten om att vissa Alliumfrön kan vara sköra och att de lätt krossas om alltför många papperssådder travas ovanpå varandra.

Vid sådd av kallgroende frön i kylskåp (P5) krävs en tillräckligt lång kallperiod 

(6 mån) för att uppnå tillfredsställande resultat. Vid sådd i kruka (KU) eller papper (PUT, PVH) utomhus erfordras oftast två kallperioder med mellanliggande varmperiod. För att om möjligt undvika detta rekommenderas att sådd i papper ute (PUT) sker så tidigt som möjligt. Skulle detta ändå inte ge tillfredsställande resultat kan man komplettera med ytterligare en kallperiod i kylskåp.

ALOINOPSIS (Aizoaceae)

HISTORIK

1983 Dokumentation av egna frösådder påbörjades 

1994 Sådderna dokumenterades med hjälp av en persondator (PC)

1999 Sådderna sammanfattade i en databas – Optimal Frösådd

2000 Databasen omarbetades till – Resultat och Tips

2007 Resultat och Tips omarbetad med tilläggen ”Val av såmetod” och 

”Såråd”

2008 Slutredigerad version av Resultat och Tips

2009 Behov av ny såmotod för högalpiner framkommit

FÖRORD

Redovisade resultat har nästan uteslutande erhållits med fröer beställda från frölistor, som distribuerats av amatörodlarföreningar och kommersiella fröfirmor. I stor utsträckning har utnyttjats vildinsamlade fröer samt fröer, vars identitet kontrollerats av frödonatorerna. Trots detta kan jag ej garantera att samtliga arter varit korrekt namnsatta. Om någon skulle upptäcka felaktiga eller tveksamma såresultat, så är jag tacksam att få besked om detta via E-post. 

Fröerna har i allmänhet levererats under senvintern ibland redan vid årsskiftet. Detta innebär att några månader upp till ett halvår förflutit, sedan fröerna skördades. Endast undantagsvis redovisas såresultat med färskare frön.

I detta dokument har frönas ålder ej angetts, om de såtts inom några månader efter det att de erhållits. De har betraktats som ”färska”. Frönas ålder är angiven till 1 år om de såtts först 1 år senare. Till denna tid borde egentligen läggas tiden mellan insamling och leverans dvs ytterligare ca 0,5 år.

 

Huvudparten av frösådderna har utförts av författaren. I övrigt har såresultat erhållits av:

ERK Göran Eriksson

KEL Karl-Erik Lidberg

TS Tomas Svensson

JH Joakim Hammenstig

HLK Hannelotte Kindlund

GBW Gunne Bert Wedell

Dessa personer identifieras lätt genom hänvisningar av typen TS vilket skall tolkas som såresultat lämnade av Tomas Svensson. 

VAD MENAS MED OPTIMAL FRÖSÅDD

Min egen definition på begreppet ”Optimal Frösådd” är helt enkelt valet av en såmetod, som ger ett tillräckligt bra groningsresultat med minsta möjliga arbetsinsats. 

Alla sorters frön lämpar sig inte för sådd med en och samma metod. Detta innebär, att man bör inrikta sig på två eller flera metoder för att uppnå optimala resultat.

 

VAL AV SÅMETOD

1 SÅDD I PAPPER – KORT METODBESKRIVNING

Metoden innebär, att man sår fröna ovanpå ett väl fuktat våtstarkt papper. Denna typ av papper förekommer i olika former för hushållsändamål. Först noterar man med en fuktbeständig penna (t ex Pilot) såddens namn på papperets undersida (blivande utsida), varefter papperet viks i tre delar. Papperet läggs därefter på en tallrik och fuktas väl, man låter sedan överflödigt vatten rinna av viker därefter upp papperet och sår fröna på papperets mellersta fält. Papperets båda yttre fält viks in över frösådden, man viker därefter in de båda kortändarna, så att fröna inte kan rinna ut. Det färdiga paketet blir ca 7 x 15 cm.

Några trädgårdsamatörer har nämnt, att de sår sina varmgroende frön inuti fuktade kaffefilter.

Åtminstone upp till tio frösådder kan travas i en packe, vilken sedan läggs in i hushållspåse  av tunn past (ca 1 lit volym), som sedan tillslutes. Påsen får inte vara av fryskvalitet, eftersom dessa är för täta. 

Det fuktade våtstarka papperet har en begränsad livslängd, varför det vid långvariga frösådder kanske behöver bytas ut. Under det gångna året har jag utnyttjat Grumme Allduk. Den största fördelen är, att varje duk lätt kan delas i två dubbla såpapper. Reklamen anger, att pappret inte luddar, vilket i stort sett stämmer med mina erfarenheter. En nackdel är dess begränsade livslängd, varför det nog behöver bytas ut efter sex månader.

2 BEHANDLING MED GIBBERILIN GA-3

Förbehandling av fröna med Gibberilin GA-3 är en metodik, som endast är aktuell 

för ett relativt begränsat antal frösådder. Även om metoden i dessa fall ger mycket goda resultat, så kan den genomsnittlige amatören oftast klara sig med andra såmetoder. Av dessa skäl ges här ingen beskrivning av metoden. Intresserade hänvisas till Internet eller den beskrivning, som erhålles i samband med köp av GA-3.

4 VARMSÅDD

Varmsådd rekommenderas för alla varmgroende frön.   

Varmgroende frön gror ofta inom loppet av några dagar, när rätt groningstemperatur, vanligen 15 – 20 O C, föreligger. Vid sådd i kruka utomhus inträffar detta under senvåren eller försommaren. Vid sådd inomhus i uppvärmt utrymme råder rätt groningstemperatur under hela året. 

 

Sådd av varmgroende frön bör inte ske tidigare, än att man kan ge de grodda plantorna bästa möjliga chans att överleva. Detta innebär lämplig temperatur och tillräckligt starkt ljus (ev med konstljus). 

Det finns ytterligare en aspekt på valet av tidpunkt för sådd av varmgroende frön. Dessa behöver nämligen tillräckligt lång torktid för att häva den groningshämning, som finns inbyggd i färska frön. Har inte fröna torkat färdigt innan de sås, så dör fröna oavsett de sås kallt eller varmt. En tidig sådd av de frön, som man just erhållit, kan därför vara förödande. Följande två exempel visar detta:

Exempel 1. Phacelia sericea

  • 0 – 10% grobarhet vid sådd mitten av mars (nyss erhållna frön)
  • 70% grobarhet vid sådd mitten av oktober (nästan 1 år gamla frön)

Det första resultatet förklarar varför jag tidigare alltid fått uruselt utbyte vid tidiga utomhussådder av denna art.

Exempel 2. Draba sp ex Altai

  • 25% grobarhet vid sådd mitten av februari
  • 87% grobarhet vid sådd slutet mars (1,5 mån längre torktid)

Med anledning av ovan nämnda resultat är målsättningen att i fortsättningen ange såtidpunkten för ”färska frön” vid sådder i värme. 

 

Den erforderliga torkperioden är olika för olika arter/släkten och tyvärr oftast dåligt dokumenterad. Det är därför alltid säkrare att så varmgroende frön sent (april – maj) än tidigt (jan – mars). Tidigare filosofi att så alla erhållna frön tidigt i kruka ute har nog tyvärr spolierat många sådder.

Ett problem är naturligtvis att få fram information om vilka arter, som är varmgroende.

Detta är ett av syftena med denna databas. För sådd av varmgroende frön finns flera etablerade såmetoder.

4.1 I papper inomhus (P20)

Här inkluderas alla såutrymmen där normal rumstemperatur råder 

Metoden har i denna databas utnyttjats för att undersöka vilka arter, som kan sås varmt, när groningen startar och när den är avslutad samt för att få ett mått på frönas grobarhet. 

Metoden kan även utnyttjas för att producera fröplantor. Man bör dock inte okritiskt använda den till all varmsådd, metoden har nämligen både fördelar och nackdelar. Den viktigaste fördelen är nog att fröna hålls effektivt fuktade, och att de därför gror snabbare och effektivare än vid sådd i kruka. 

Metoden lämpar sig utmärkt vid sådd av stora frön och framför allt platta frön (t ex Yuccaarter). Den senare typen av frön torkar nämligen lätt ut vid sådd i kruka ute. Metoden är även lämpad för frön med hårda täta skal. Dessa behöver ofta håltagas eller slipas före sådd. Man kan lätt plocka ut de frön som inte grott, och upprepa behandlingen.

Frön, som är sådda i papper, ligger praktiskt taget i mörker. Metoden lämpar sig därför inte för frön, som behöver ljus för att gro. Däremot är metoden utmärkt för frön, där groningen blockeras av ljus (t ex vissa arter av Cyclamen).

Metoden lämpar sig dåligt för sådd av mycket små frön. Vid omskolning (plantering i kruka) av de grodda fröna behövs i dessa fall både förstoringsglas och pincett. Dessutom är de små fröplantorna mycket känsliga för uttorkning, innan de hunnit rota sig ordentligt. Jag brukar själv täcka omskolade frön med plastfolie under några dagar.

En annan nackdel med metoden är, att rötterna hos varmgrodda frön växer snabbt. Man måste därför se till att skola om grodda frön i tid. 

4.2 I minidrivhus inomhus (DH20)

Här inkluderas alla såutrymmen där normal rumstemperatur råder

Sedan några år tillbaka finns i marknaden små minidrivhus, som är försedda med vattenbehållare och kapillärmatta. Ovanpå mattan placerar man tillhörande plastkrukor, som man fyllt med jord, såjord eller annat såsubstrat. Ovanpå det hela lägger man ett sedan ett plastlock, vilket tillgodoser att en jämn fuktighet bibehålles hos frösådden. 

Drivhuset placeras inomhus i ett relativt ljust läge av rummet men aldrig i direkt sol. Själv använder jag minidrivhus i en sommarstuga, vilket innebär att sådden ibland måste lämnas utan tillsyn i en till två veckor. 

Den största fördelen med minidrivhuset är nog, att det kräver ett minimum av skötsel. När fröna grott, ser de själva till att rota sig i krukornas odlingssubstrat. Med hjälp av kapillärmattan hålls fuktigheten på en lagom nivå. Tenderar det att bli för fuktigt, är det bara att lyfta på locket en stund och vädra. 

En upptäckt, som jag gjorde ganska tidigt med minidrivhuset, var att flera Campanulaarter visade sig gro utmärkt i detta, vilket de ej gjort vid tidigare papperssådder inomhus. Anledningen var helt enkelt, att de behövde ljus för att gro.

En erfarenhet är, att det inte behövs särskilt mycket ljus för detta. 

4.3 I kruka vid rumstemperatur (K20)

Med kruka jämställs i detta sammanhang alla typer av sålådor, såbrätten mm. Det som karakteriserar metoden är, att fröna sås ovanpå det såsubstrat, som kärlet är fyllt med. Redovisade sådder har antingen utförts inomhus vid normal rumstemperatur eller i andra utrymmen, där undervärme vid behov sett till, att sådden har rätt temperatur.

Inomhus utsätts sådderna för en betydligt lägre ljusintensitet än vid sådd i kruka utomhus. För att säkerställa att ljusgroende fröer gror effektivt har därför Tomas Svenson, Göran Eriksson och Hannelotte Kindlund utnyttjat konstbelysning vid sina sådder. Dessa betecknas K20L. 

Tomas har även genomfört ett antal intressanta parallella sådder för att klarlägga om vissa arter är mörkergroende (K20M = täckta krukor) eller ljusgroende (K20L = ej täckta, belysta krukor). Hans metod K20M kan därmed jämställas med P20 där ju fröna också ligger i mörker.

Ett problem vid sådd i kruka inomhus är risken för uttorkning. För att minska denna risk har Tomas vid sina sådder haft krukorna inneslutna i en plastpåse. Hannelottes  lösning är en fuktighetshållande kapillärmatta under sålådorna. Dessutom sprejar hon fröerna regelbundet fram till groning. När huvudparten grott minskar hon dock på fuktigheten. 

4.4 I papper eller kruka inomhus vid förhöjd temperatur

I några fall, främst kaktéer, har det visat sig att sådd vid högre temperatur, vanligen 

30O C,  kan ge bättre resultat än vid normal inomhustemperatur. Sådderna har i dessa fall placerats ovanpå en värmeplatta, vars temperatur kan regleras.

Metoden har provats för såväl pappers- som kruksådder. Vid sådd i kruka rekommenderas att krukan täcks med en plastfolie för att upprätthålla hög fuktighet.

4.5 Jämförelse mellan sådd i papper och i kruka

Av stort värde är bland annat de sådder, som Göran Eriksson gjort i kruka inomhus.  Flera av de arter, som han sått med denna metod, har nämligen tidigare såtts i papper inomhus (P20). Detta ger flera möjligheter att jämföra groningstiden vid de två såmetoderna. Som exempel kan nämnas:

  • Meconopsis grandis gror efter 7-9 dagar med metod (P20) och 12-26 dagar med metod (K20)
  • Arisaema flavum gror efter 7-13 dagar med metod (P20) och 22-42 dagar 

med metod (K20).

Denna skillnad i groningstid bör man ha i åtanke, när man skall överföra erfarenheterna från sådder i papper inomhus (P20) till sådd i kruka. Den senare metoden kan tydligen kräva 2-3 gånger så lång tid till groning som motsvarande sådd i papper. 

5 KALLSÅDD

Kallsådd rekommenderas för kallgroende frön samt för sådana frön, som kräver köldbehandling (stratifiering) innan de kan gro i värme.

Dessa typer av frön har anpassat sig till en vanligen flera månader lång vinter. Ett skyddande snötäcke ser ofta till, att fröna inte utsätts för lägre temperatur än några minusgrader. För att fröna skall gro, måste de först ha genomgått en tillräckligt lång kallperiod. När detta villkor efter en eller flera kallperioder (vintrar) är uppfyllt, gror fröna så snart temperaturen stigit till rätt nivå.

 

En grupp av frön kallas kallgroende. Dessa anses vanligen gro vid en temperatur av några plusgrader. Detta inträffar i verkligheten, då vintern övergår i vår. Vissa frön kan vara både kall- och varmgroende.

En annan grupp är varmgroende efter köldstratifiering. Som namnet anger, gror ej heller dessa frön, förrän de utsatts för en tillräckligt lång kallperiod. De gror dock först, sedan temperaturen stigit till ca 15O C eller mer. Denna grupp gror självfallet inte, om de sås vid rumstemperatur. 

5.1 I papper i kylskåp (P5)

Här inkluderas alla andra tempererade utrymmen där en temperatur av cirka 

5O C upprätthålles

Kylskåpet erbjuder en tillfredsställande möjlighet, att hålla frösådden vid en temperatur, som någorlunda väl efterliknar ovan nämnda kallperiod. 

Kallgroende frön gror vid den temperatur på ca 5O C, som normalt förekommer i kylskåp. Papperssådder i kylskåp (P5) med denna typ av frön måste därför kontrolleras då och då tills alla fröna grott, vilket normalt kan ta några månader i anspråk. För vissa släkten såsom Penstemon får man räkna med betydligt längre tid. Man måste se till att skola om grodda frön i tid, även om rötterna hos kallgrodda frön växer relativt långsamt. 

Frön, som är varmgroende efter köldstratifiering (P5/P20), skall i princip inte gro förrän de placerats i rumsvärme. Man bör nog ändå  kontrollera, att de inte gror i kylskåpet. Den erforderliga tiden för köldstratifiering varierar vanligen mellan två och tre månader.

Sådd i papper är en lämplig metod, då sådden skall alternera mellan kylskåpets ca 5O C och rumsvärme. 

5.2 I papper ute (PUT) eller i växthus (inglasad balkong) (PVH)

Metoden avviker från den föregående genom att sådden placeras utomhus, i växthus eller på en (inglasad) balkong. Detta innebär att sådden under vintern utsätts för en vanligen lägre temperatur än i kylskåp och under våren för en skiftande (oscillerande) temperatur mellan dag och natt. Båda avvikelserna från kylskåpsmiljön har i flera fall visat sig ha en positiv inverkan på såresultatet. Detta redovisas i Resultat och Tips. Vid långvariga perioder med stark kyla har jag själv vid flera tillfällen tagit in sådden i rumsvärme för att låta den tina upp.

5.3 I kruka ute (KU) eller i växthus (inglasad balkong) (KVH)

Någon anledning att beskriva sådd i kruka ute närmare föreligger knappast. Min erfarenhet av metoden är, att den ofta ger sämre resultat än sådd i papper eller minidrivhus. Anledningen är nog ofta, att frösådden tillåtits torka ut. Denna risk kan avsevärt minskas, om krukorna fylls helt med såsubstrat, och att de ställs på en fukthållande sandbädd (blötbädd) eller på en kapillärmatta ansluten till en vattenbehållare. 

En risk vid sådd i kruka ute är, att sådden utsätts för kraftiga slagregn. Denna risk elimineras, om sådden placeras i kallbänk, växthus eller inglasad balkong. Speciellt det senare alternativet har den väsentliga fördelen, att sådden är så lätt tillgänglig för inspektion. I alla tre fallen måste man dock se till att ventilationen är tillräcklig om man skall efterlikna utomhussådd.  

Tidig sådd i kruka ute är naturligtvis den metod, som bäst imiterar vinterförhållanden. Metoden kommer kanske bäst till sin rätt vid sådd av frön, som är varmgroende efter köldstratifiering. Täcker man fröna med snö, så gror de vid rätt temperatur när snön väl smält. Däremot är metoden sämre för frön, som behöver två eller fler kallperioder för att ge tillfredställande groningsresultat. Att sköta en sådan frösådd under mer än ett år utan att fröna torkar och dör, kräver onekligen en viss arbetinsats. 

Tyvärr så har det etablerats en övertro på, att man skall så alla erhållna fröer tidigt och utsätta dem för så kallad köldstratifiering. Enligt min uppfattning finns det ingen anledning, att så varmgroende arter tidigare än i april. Som tidigare nämnts behöver varmgroende frön till att börja med en tillräckligt lång torkperiod. Att så varmgroende arter flera månader för tidigt och utsätta dem för vädrets alla makter är både onödigt och oklokt. Ju längre det dröjer, innan en sådd har förutsättningar att gro, desto större är chansen att den misslyckas. Å andra sidan skall man undvika att så varmgroende frön för sent. Flera misslyckade såresultat kan inte förklaras på annat sätt än att groningen upphört på grund av för hög lufttemperatur. Detta är möjligen ett problem, som kommer att accentueras i framtiden.

6 KOMBINERADE KALL- OCH VARMSÅDDER 

För många frön räcker det inte att hålla sådden vid en konstant temperatur för att få dem att gro. De är programmerade att gro först sedan de utsatts för vissa väsentliga temperaturer under året. 

Den vanligaste företeelsen är nog frön, som gror i värme efter föregående köldstratifiering. Detta är naturligtvis naturens eget sätt att hindra fröet från att gro vid fel tidpunkt. Fröet skall inte tillåtas gro, förrän vinterns och vårens kyla passerats. Det naturligaste sättet att efterlikna detta är att så i kruka ute. En annan metod är att så i papper och först köldstratifiera sådden i kylskåp för att efter 2-3 månader placera sådden i rumstemperatur där groningen skall äga rum. Metoden benämns i fortsättningen (P5/P20).

Ett annat vanligt förekommande fall är, då fröet måste utsättas för temperatur-fluktuationerna under en eller flera årscykler, innan det kan gro. Den vanligaste såmetoden hittills har varit att så i kruka ute och låta naturen själv sköta om proceduren. En annan metod är att utsätta sådden för tremånaders perioder med 5OC och 20OC temperatur (5/20/5 etc). Med denna metod simuleras ett kalenderår på ett halvår, vilket är en rejäl tidsvinst, när man väntar på att fröna skall börja gro. För att åstadkomma den lägre temperaturen är man i praktiken hänvisad till sitt kylskåp med dess oftast mycket begränsade volym. Av utrymmesskäl kan därmed sådd i kruka knappast komma i fråga. Sådd i papper med dess ringa utrymmesbehov är närmast skräddarsydd för denna tillämpning.

Har man tillgång till en inglasad balkong, kan man på  senvintern/våren placera kruksådder på denna för köldstratifiering och efter lämplig tidsrymd ta in sådden för groning i rumsvärme (KVH/K20). Detta är en metod, som med framgång tillämpas av bland annat Hannelotte Kindlund.

7 SÅDD AV HÖGALPINER

Bakgrund

Efter mer än femton års misslyckanden med alpina Polemoniumarter såsom 

P viscosum, P confertum, P chartaceum och P eximium har jag nu funnit tiden mogen att tänka om, hur man bör fröså dessa attraktiva arter. När jag började fröså dessa, förelåg information om att P viscosum något förvånande visat sig vara varmgroende, vilket jag även själv konfirmerade genom egna sådder. Detta tog jag som ett tecken på, att jag i fortsättningen borde kunna använda de metoder, som förordats av Deno och beskrivits i avsnitt 1-6. Mina fortsatta prov med  P viscosum (nya frön) och övriga arter visade emellertid, att ingen av dem grodde med någon av de såmetoder, som jag tidigare tillämpat. 

En viktig skillnad jämfört med huvudparten av de växter, som omfattas av ”Optimal frösådd” är, att nämnda Polemoniumarter bara förekommer på höjder över 3500 m, de är högalpiner. För att belysa högalpiners växtmiljö har jag valt ut P chartaceum och dess växtplats White Mountains i Kalifornien som ett pilotexempel. P chartaceum förekommer där ända upp till 4200 m höjd, där det ligger en väderstation. Med hjälp av Internet och sökmotorn Google har jag hämtat hem den lokala väderinformation, som legat till grund för följande betraktelse.

Växtmiljön på White Mountains

Sommar – vegetationsperiod och fröbildning

Den endast fyra månader långa vegetationsperioden börjar i juni, så snart vinterns dryga halvmeter tjocka snötäcke smält. De övervintrade växterna måste nu snabbt växa till sig, blomma, pollineras, sätta och sprida sina frön. 

Vinter – fröerna i vila?

När ovan nämnda förlopp fullbordats, är det i oktober dags för den första snön. Efter denna tidpunkt ligger temperaturen stabilt på minussidan under åtta månader fram till juni månad. Under hela denna period är fröna täckta av ett isolerande och torrt snötäcke. Man kan därför räkna med att frönas temperatur överensstämmer ganska väl med den rådande marktemperaturen förmodligen några minusgrader.

Våren – fröna gror 

När våren inträffar i juni utsätts fröna dagtid för en intensiv snösmältning, som effektivt blöter dem. Den genomsnittliga lägsta och högsta dygnstemperaturen under månaden ligger på  – 2,5 resp + 6,5 grader. Under ett normalt dygn varierar således temperaturen med 9 grader. Till detta kommer fluktuationer mellan varmare och kallare dagar.  

Sommar

När ”sommaren” inträffar i juli och augusti ligger den genomsnittliga lägsta och högsta dygnstemperaturen på + 2 resp + 11 grader. Även nu varierar således  temperaturen under ett dygn med 9 grader. Dygnsmedeltemperaturen under perioden är + 5,5 grader, vilket motsvarar en svensk vår snarare än sommar. 

Tankegångar kring simulering av högalpiners (White Mountains) växtmiljö

Vinter

En tillfredsställande simulering av vintern torde vara att förvara ej fuktade frön i kylen under 3-4 mån, speciellt om man kan sänka temperaturen något. Huruvida en sådan simulering är nödvändig för frönas senare groning har jag svårt att bedöma. 

Vår – frögroning

Enligt min uppfattning är en bra simulering av groningsperioden – våren den viktigaste åtgärden för att få fröna att gro. Högalpiner med sin korta vegetationsperiod måste nog satsa på att gro snabbt, när våren väl kommer. För frönas del kännetecknas våren av förbiströmmande smältvatten och en kraftig variation av lufttemperaturen under dygnet. Tekniskt borde detta vara lätt att simulera. En metod värd att testa är:

Så i kruka ute tidig vår. Förse krukorna med ett ytskikt av krossgrus. Se till att krukans yta varje kväll är täckt med ett tillräckligt tjockt lager av snö eller krossad is om snöbrist råder. Istärningar tillverkas lätt i frysen varefter en mixer får krossa dessa till lämplig grovlek. Den smältande isen torde ge en mycket realistisk simulering av det naturliga förloppet. Dessutom erhålles en lägsta dygnstemperatur, som nära överensstämmer med växtplatsens. Kontrollera dagtid när snön eller isen smält om fröna grott. Min första test av metoden blir P confertum.

LATHUNDEN

För många släkten och familjer finns en del generella erfarenheter att falla tillbaka på. Detta innebär att man ofta kan grovsortera sina fröpåsar i olika grupper utan att i detalj ha studerat RESULTAT OCH TIPS för den aktuella arten. Följande sortering kan därvid vara till nytta.

1. Fröer med starkt begränsad livslängd

För att lyckas måste man i allmänhet ha tillgång till färska frön, vilka skall sås omedelbart. Till denna grupp hör:

Aconitum, Anemonella, Corydalis, Daphne, Dicentra, Fritillaria, Helleborus, Hepatica, Jeffersonia, Lathyrus, Ornithogalum, Paraquilegia, Pulsatilla, Salix, Sanguinaria, Thalictrum, Tiarella, Trillium 

2. Frön som kräver försvagning eller håltagning av fröskalet före sådd

Denna grupp omfattar arter med täta och oftast hårda fröskal. För att fröna skall kunna ta upp vatten och gro, måste man ta hål i skalet eller åtminstone slipa detta. När detta gjorts gror fröna ofta mycket snabbt. Såtemperaturen har oftast ingen betydelse. Till denna grupp hör:

Anthyllis, Astragalus, Cytisus, Genista, Lathyris (om fröna är gamla och hårda), Lupinus, Oxytropis, Trifolium

3. Varmgroende frön

Denna grupp gror vanligen vid 15-20 grader och ofta inom en vecka. Lägg undan dessa fröer för senare sådd. Till denna grupp hör med få undantag:

Acantholimon, Asteraceae (Compositae), Brassicaceae (Cruciferae), Campanulaceae (de flesta), Caryophyllaceae, Cyclamen, Epilobium, Globularia, Hedyotis, Incarvillea, Muscari, Oenothera, Plumbaginaceae, Polemonium, Scuttelaria, Sempervivum, Yucca 

Inom gruppen finns ett antal arter som behöver ljus för att gro. För de flesta finns information därom i RESULTAT OCH TIPS.

4. Återstående frön

Denna restgrupp omfattar huvudsakligen frön, som behöver köldbehandling (stratifiering) för att gro. Den erforderliga längden på stratifieringen varierar mycket. För många arter är 1-2 månader tillfyllest, medan andra t ex Penstemon kan kräva

3-6 månader. De senare måste därför sås mycket tidigt. För alla fröer inom denna restgrupp hänvisas till RESULTAT OCH TIPS: 

RESULTAT OCH TIPS

KODBETECKNING FÖR UTNYTTJADE SÅMETODER

Sådd i papper 

Med undantag för metod P20L innebär sådd i papper, att fröna ligger mörkt. Ljusgroende frön kan därför ej gro

P5 Sådden placerad i utrymme med ca 5O C (vanligen kylskåp)

P20 Sådden placerad i utrymme med ca 20O C (vanligen rumsmiljö)

P20L Dito. Sådden försedd med ljusinsläpp (t ex plastfönster) så att ljusgroende 

                 frön kan gro

PUT Sådden placerad utomhus

PVH Sådden placerad i ouppvärmt växthus (inglasad balkong)

Sådd i kruka med såmedium 

Med undantag för metod K20M innebär detta att fröna utsätts för sol- eller konstljus.  Ljusgroende frön kan därför gro

K20 Sådden förvarad i utrymme med ca 20oC (vanligen rumsmiljö)

K20M Dito. Krukans överyta täckt så att ljusgroende frön ej kan gro

K20L Dito. Krukan belyst med lysrör och liknande ljuskällor 

K20U Krukan placerad utomhus då temperaturen närmar sig 20oC

KU Krukan placerad utomhus vanligen under senvintern/våren

KVH Krukan placerad  i ouppvärmt (ventilerat) växthus (inglasad balkong)

DH20 Tidigare beskrivet minidrivhus i utrymme med ca 20oC (vanligen 

  rumsmiljö)

Specialbehandlade frön

GA-3 Fröna behandlade med gibberilin före sådd

Övriga typer av behandling anges i klartext

VILKA RESULTAT REDOVISAS

Informationen är fördelad på inomhus- och utomhussådder. Inomhussådderna med sina konstanta temperaturnivåer ger oftast den bästa informationen om gronings-förutsättningarna. Kruksådderna ute visar främst översiktliga äldre resultat. Denna såmetod var ju tidigare i praktiken den enda förekommande.

Målsättningen har varit att redovisa de enskilda sådderna så kortfattat som möjligt. Informationen omfattar tre delar:

Först den sådda artens namn

Första parentesen såmetod och såtidpunkt   

Andra parentesen groningens start eller varaktighet, groningsresultat ofta i %, fröets ålder räknat från leverans (äldre fröer förvarade i rumstemperatur)

För varje enskild sådd redovisas endast vilken såmetod som utnyttjats och vilka resultat som erhållits. Jag har således inte i klartext angett att fröer, som gror med (P20) är varmgroende och med (P5) är kallgroende. 

Det är upp till läsaren att själv ta ställning till vilken såmetod, som skall utnyttjas. 

För många växtsläkten har generella såråd införts. I några fall har även såmetod föreslagits, om den har påtagliga fördelar jämfört med andra såmetoder. 

Sådd i papper inomhus

A spathulata (P20) (gror 4-ca 14 dagar 71% grodda 3? år gamla frön)

Anm. Sådd i papper är en tveksam metod. Den snabbväxande roten är mycket ömtålig

Euonymus benvedssläktet del 1

By | Artiklar

Ett stort släkte av intressanta buskar och träd som är värt en liten djupdykning i det som finns på marknaden. Ytterligare sju arter, med former och kultivarer, presenteras i nästa nummer av TA.

Owe Jaktlund text och foto (där annat ej anges)

Euonymus tillhör benvedsväxterna Celastraceae, dit också släktena träddödare Celastrus, slåtterblommor Parnassia, klippmyrten Paxistima och vingfrörankor Tripterygium hör. Grekiska Eubetyder skön, god och onyma betyder namn. Varför ett släkte som luktar illa, har giftiga fröer och kan förgifta kreatur fått namnet ”gott namn” är något av en gåta. Drygt 170 arter av lövfällande eller vintergröna buskar, träd eller klängväxter från Europa, Asien, N och C Amerika, Madagaskar och Australien. Bladen är enkla och motsatta (strödda hos E. nanus) och som regel med en sågtandad kant. Knopparnas utseende kan hjälpa till att skilja arterna åt och en del har vackert röda vinterknoppar. Blommorna kommer på fjolårsved och är små, oansenliga, oftast i gula och gröna nyanser. Det är nästan bara den stora mängden av dem som gör att man lägger märke till dem [2]. Fruktkapseln är rosa till röd och består av de, mer eller mindre, sammansmälta karpellerna (fruktbladen). Som regel 3–5-delad, ibland med vingar. Varje frökammare har som regel 2 frön inneslutna i ett, oftast gul- eller orangefärgat, köttigt hölje (fröhylle). Fröerna sitter ofta kvar långt efter att fruktkapseln spruckit upp. Fröerna äts gärna av fåglar för det köttiga höljets skull, men faller ner eller passerar oskadade och sprids på det sättet. I Nordamerika betraktas vissa arter som ogräs. Det täta rotsystemet och skuggan under E. alatus-buskarna gör att inhemska växter konkurreras ut. Jag märker i min trädgård att körsbärsbenveden frösår sig lite överallt, men är mycket lätt att känna igen. Det är väl någon fågel som är skyldig till att jag förra veckan hittade 10 frösådder i en iriskruka i fröbänken – det fanns nämligen en lämplig sittplats ovanför krukan. Vid frösådd bör man tänka på att tvätta fröerna med några droppar diskmedel i vattnet. Fröna har ett fettlager som behöver tvättas bort. Obehandlade gror de sällan tidigare än andra våren. Krukan bör ändå sparas minst två år eftersom groningen är utsträckt. Fröna tål ingen längre torka och utemetoden är överlägsen för att få bra groning. Typarten för släktet, benved Euonymus europaeus, är den enda som är ursprunglig i Sverige. Den är inte alltför ovanlig i de södra landskapen, men många är säkert trädgårdsrymlingar. Av övriga arter rapporteras E. latifolius och E. nanus som sällsynt förvildade i Mossbergs flora. Inom släktet finns det många odlingsbara arter och här finns risken att artikeln orsakar det som en plantskolist nyligen klagade på. Efter en artikel kommer de till plantskolan och frå- gar efter arter som vi aldrig haft eller har slutat med eftersom de stod här i 10 år utan att någon frågade efter dem! Ja, det kanske inte alltid är så lätt att hitta alla, men jag försöker hålla mig till dem som finns på marknaden i Europa och som jag sett i odling. Några få, t.ex. klätterbenvedarna E. fortunei och E. japonicus, odlas för sitt snygga bladverk men hos de flesta är det höstfärgen och de fina frukterna som är det stora prydnadsvärdet. Som regel när det gäller höstfärger bör läget vara soligt och ljusa lägen ger också en bättre fruktsättning. Bästa jordmånen för de flesta är en sandig mullrik, något fuktig jord. De ytliga rötterna betyder att man får passa dem lite extra vid nyplantering innan de etablerat sig. Lägg gärna på lite kompost över rotsystemet under våren. Generellt kan det också sägas att de växer rätt långsamt och kan ta några år på sig för att etableras. Många är i gränslandet mellan buskar och träd, och blir ofta snygga små träd om de stammas upp lite. Själv träffade jag rätt tidigt på den vingade benveden, E. alatus, som kanske är den mest kända för sin tidiga höstfärg. Sedan dröjde det rätt många år tills jag under en av kretsens bussresor besökte den dåvarande frögeneralen, Ester Andersson i Kinna, och fick se en körsbärsbenved E. planipes i full och imponerande fruktsättning. Tredje milstolpen var 2008, återigen en bussresa om än med en ny krets. Vi besökte Martha och Karstens fina trädgård i Ljungskile och där stod det en bollbenved E. oxyphyllus, med klotformade, knallröda frukter som just spruckit upp och visade sina orangefärgade frö- hyllen hängande i korta trådar under frukternas mörkt rödvioletta undersidor [1]. För de som vill se ett brett sortiment av benvedar rekommenderar jag ett besök i Uppsala botaniska trädgård som har en rejäl samling av släktet mellan orangeriet och barockträdgården och även någon i den fina trädsamlingen på andra sidan vägen. Botaniska i Göteborg har också en hel del, men då får ni leta lite längre. Euonymus europaeus, benved. Jag har tyvärr aldrig sett den vild, men huvuddelen av mina besök i sydsvenska skogar tillbringades tidigare i högsta tempo med karta och kompass i handen. Förutom i Sverige är den allmän i stora delar av Europa och österut till Kaukasus. Namnet benved kommer av att veden är mycket hård och den har också använts till snickerier. Det engelska namnet är ”Spindle Tree” och syftar på att träet användes till att göra sländor (eng. spindle) för att spinna ull. Det tyska är Pfaffenhütchen och betyder liten prästhatt, syftar på den biretta som ofta bärs av katolska präster. Växtplats är ljusa lövskogar, företrädesvis på rikare mark och gärna lite fuktigt. Inte särskilt kräsen på växtplats i trädgården. Rotsytemet är ytligt och den bör därför inte stå för torrt, eftersom den då lättare angrips av insekter, främst bladlöss. I skugga blir växtsättet lite glest.

Lövfällande buske, litet träd, vanligen upp till 3, sällan 5 och bortåt 3 m bred. Äldre grenar får korklister, bladen elliptiska eller lansettlika 3–8 cm långa. Blommar i maj. Fruktkapseln är fyrdelad, upp till 2 cm stor och rosa till karminröd. Den spricker upp i september och visar de gula fröhyllena, fröet är vitt. Det finns två E-plantor i handeln. Mest känd är kanske ’Evert’ [3], som samlats in på Söderåsen av Karl-Evert Flink och som utmärker sig av fin höstfärg och starkare karminröd färg på frukten än vad som är normalt inom släktet. Den andra är fk Ultuna (fk=frökälla), som kommer från ett gammalt buskage på Ultuna. Den har bra färgsättning, ett buskigt växtsätt och betraktas som något härdigare (zon 5, möjligen 6) än ’Evert’ (z 4). Euonymus alatus, vingad benved. Lövfällande bredväxande buske upp till ca 2 m. Kommer från Kina, Manchuriet, Korea, Japan och Sachalin. Grenarna har 4 tunna vinglika korklister, härav det svenska namnet [4]. Ljusgula blommor i maj–juni [6]. Frukten rödaktig, vanligtvis med 1–2 lober och fröna vita till ljusrosa med orangeröda fröhyllen. Blad 3–5 cm, sågtandade och får tidigt på hösten lysande karminröda färger. Kanske den i släktet som är vanligast i våra trädgårdar. Lagom stor för den lilla trädgården, växer långsamt och det tar många år innan den når maxmåtten. Den vanligaste kultivaren är ’Compactus’ [bild på sid. 58]. Inte mycket lägre på sikt, men kanske lite mer kompaktväxande. De jag tittat närmare på verkar nästan sakna de vingade listerna på grenarna. Odlingskrav som föregående, härdighet till minst zon 5. Har planterats i stora mängder utmed vägar och i parker i USA och betraktas som ogräsig där, eftersom fåglarna sprider fröerna. Euonymus phellomanus, kinesisk vingbenved. Lövfällande, 2–3 m hög buske från 1 000– 3 000 m höjd i västra och norra Kina. Grenarna är väldigt lika den vingade benveden. Blad 6–10 cm långa. Grönvita blommor ca 10 mm. Fruktkapseln är rosaröd och ca 13 mm stor. Fröhylle rött, liksom de exponerade delarna av fröna. Bertil Larsson, i Dals Rostock, har ett frösått exemplar [5] och tycker att höstfärg och fruktsättning är märkbart sämre än den vingade. I Uppsala botaniska står det däremot ett ca 25 år gammalt litet träd som i höstas (5 okt) hade en rätt bra fruktsättning, men jämfört med t.ex. E. planipes och oxyphyllus var höstfärgen rätt blek. Euonymus cornutus var. quinquecornutus, kasperbenved. Jag vet inte om den rena arten odlas hos oss då jag endast sett den här fina formen. Lövfällande buske från 2 200–4 300 m höjd i västra Kina. Upp till 3 m hög, men som regel betydligt lägre i odling, slanka grenar. Tunna, sågtandade, läderaktiga blad, 6–11 cm långa och högst 1,5 cm breda. I flera av mina böcker anges den som städsegrön, men både min planta och Flora of China säger att den fäller löven under vintersäsongen. Purpurfärgade, 7–10 mm stora blommor [7] i maj–juni och får rosaröda spektakulära femhorniga fruktkapslar (quinque=5, cornutus=horn) som liknar kasperhattar [8]. Vita frön med orange fröhylle. Än så länge ovanlig hos oss, men är en pärla och passar bra även i små trädgårdar. Frusit tillbaka och någon gång dött hos Bertil Larsson (zon 3+). Härdig till zon 3. Odling som föregående. Euonymus planipes (syn. E. sachalinensis hort), körsbärsbenved [9]. Lövfällande buske till litet träd till 3 m högt från Japan, Korea och Manchuriet, om än inte nämnt i Flora of China. Här finns det en liten namnförvirring. Det som nu heter E. sachalinensis och som växter på ön Sachalin, norr om Japan, beskrevs 1868 av F. Schmidt och namngavs först som E. latifolius var sachalinensis. 1881 gav sedan Maximowicz det artstatus, men i beskrivningen inkluderade han även det som visade sig vara en helt annan art. Det är mer komplicerat än så här, men kort sagt ska E. sachalinensis ha röda blommor medan E. planipes har gula [2]. Förmodligen är allt som odlats under namnet E. sachalinensis i själva verket E. planipes. Ur den här röran har det också kommit en tredje snarlik art, E. maximowiczianus, men den har jag aldrig sett. E. planipes liknar E. latifolius och skiljer sig bara i små detaljer. Höjd upp till drygt 3 m och lika bred. Blad 8–12 cm långa, något grövre tandad än E. latifolius och saknar skåran på översidan av bladskaftet som den förra arten har. Unga grenar är gröna och de mörkröda, långa vinterknopparna kontrasterar fint mot grenfärgen. Bland de tidigaste att löva på våren. 2 cm stora frukter med 4–5 lober och inte så vinglik som E. latifolius, mörkröda frön och orange fröhyllen. Vacker höstfärg med tidigt bladfall. Väldigt vanlig i odling och uppskattad för både höstfärg och bra härdighet, minst zon 5.

www

En användbar databas med grundinformation om utseende, utbredning och odling. Inte felfri, men det är inte litteraturen heller. http://en.hortipedia.com/wiki/ Category:Euonymus En intressant studie över frukter och frön på Euonymus. Innehåller också en nyckel för de flesta av de arter jag tar upp i artiklarna. www.dendrology.org/site/images/web4events/ pdf/Tree%20info%20IDS_06_pp30_p52_Euonymus.pdf Flora of China, som vanligt finns de flesta i Kina och floran innehåller detaljerade beskrivningar www.efloras.org/browse.aspx?flora_id=2

Giftinformation

Många arter används inom medicinen och delar av växten kan vara giftiga för människor. I första hand är det frukt/frö- er som kan tänkas ätas. Eftersom de smakar och luktar illa är förgiftningar dock extremt ovanliga. Symptom kan komma efter upp till 12 timmar och kan bestå av illamående, magsmärtor och diarré, vid allvarligare fall hjärtproblem. Har personen ätit mer än fem frön bör läkare kontaktas. I England har de haft problem med slipdamm vid bearbetning av veden.

Blodhägg Made in Sweden for export

By | Artiklar

Andreas Modd text

Inte allt för många trädgårdsväxter har sitt ursprung i vårt avlånga land, men en av de vackraste som kommit härifrån måste onekligen vara blodhäggen, Prunus padus f. colorata.

Den här sorten får ljusrosa blommor som i knoppstadiet har en mörkare färg, de nya bladen är mörka och har en vinröd undersida. Under säsongen åldras de och blir mer och mer mörkt gröna med röda nerver.

Historien om växten börjar i södra Sverige, mer specifikt i Småland, nära Klevshult. Med Samuel Bodin, som vid tiden var lärling eller elev hos Fagerhults plantskola under åren 1910- 1915 för att bli trädgårdsmästare. En söndag i maj 1911 var han och några bekanta ute och gick i Hagshulttrakten, drygt en halvmil från Klevshult. Han upptäckte under denna vandring en rosablommande buske i ett stenröse. Vid närmare inspektion visade det sig att det var en rosablommande hägg med mörka blad.

Som en sann trädgårdsmästare såg han att detta var ovanligt och värt att ta till vara på och grävde upp plantan och tog med sig den. Den planterades i familjen Elgs trädgård i Packebo, som han var bekant med. Troligtvis var det med några av dem han var ute och gick när upptäckten gjordes.

Ägaren av plantskolan i Fagerhult, Edvin Samuelsson, lär ha fått kännedom om upptäckten snabbt då han var en av de (om inte den) första att ta förökningsmaterial från plantan. I plantskolan förökades trädet upp och såldes i Sverige men även till Europa redan på 1920-talet, och det är fortfarande ett uppskattat prydnadsträd både där och här i landet. I England fick sorten till och med den prestigefyllda utmärkelsen AGM (Award of Garden Merit) av RHS i London, år 1993, för sina goda odlingsegenskaper och för sitt vackra utseende.

Edvins moderträd planterades vid välkomstskylten till plantskolan och står där än i dag, men på grund av flera stormar som skadade trädet svårt sågades det ner för några år sedan. Man lämnade kvar stubben och lät den skjuta nya skott. Förhoppningen är att de ska kunna ledas upp och bilda ett nytt flerstammigt och magnifikt exemplar. Originalplantan som Bodin flyttade stod också den kvar på sin plats till 90-talet då den skadades under en brand och sågades ner på grund av sina skador.

Under 1960-talet fick växten sitt vetenskapliga namn, Prunus padus f. colorata. ”f” är en förkortning från latinets ”forma” vilket syftar på att detta är en genetisk mutation som har uppkommit utan yttre påverkan från miljö, växtplats eller liknande, utam som kan uppkomma i hela artens utbredningsområde. Ibland skrivs även namnet som Prunus padus ’Colorata’. Plantor kan ibland även producera sporter tillbaka till ursprungsarten, och kan få grenar med vita blommor och helt gröna blad. I Sverige saluförs växten under namnet blodhägg men andra namn, så som rödhägg eller fagerhultsshägg har även varit associerade med sorten.

Mutationen har behållit mycket av sin moderarts goda egenskaper och är ett lättodlat och härdigt (zon 1–6) träd eller buske i stora delar av landet. Den blir dock något glesare och lägre än ursprungsarten. Precis som grundformen är den vackrast och mest naturlig som en storvuxen och flerstammig buske. För att trivas vill den ha en näringsrik och fuktighetshållande jord, den tål relativt blöta jordar väl, men föredrar väldränerade platser i full sol. Växer bättre på en kalkfattig mark. Med sina mörka blad och rosa blommor ger den ett vackert och samtalsvärdigt intryck i din trädgård.

Källor

Karlsson, Asbjörn: En inventering av säregna trädformer funna i Sverige.

www.fagerhultsplantskola.se/produkter/egna_ specialare.php

www.pom.info/veckansvaxt/2009/v21.htm

Samla, rensa och förvara fröer i Göteborgs botaniska trädgård

By | Artiklar

Att skörda fröer, rensa och förvara i väntan på sådd gör vi ju lite till mans – men hur görs det av ett gäng som årligen samlar in över tusen sorter och driver två separata frölistor?

För att få reda på det träffade jag vid ett par tillfällen under förra året Annalena Erikson, som ansvarar för fröhanteringen i Göteborgs botaniska trädgård. Hon berättade att de under förra året samlade in 1 393 accessioner. Det betyder inte att fröer från lika många olika arter/ sorter är insamlade, utan de håller isär fröer från växter med olika ursprung, speciellt lökväxter där utseendet kan skilja markant mellan olika insamlingar. Själva sår de årligen ca 1 200 frö- portioner varav 100–200 av de egeninsamlade fröerna. Av dessa sår de mest lökväxter, där frö- sådd ibland är det enda förökningssättet, men också kortlivade perenner och förstås lite ovanliga godsaker till försäljningsborden. Huvuddelen av fröerna går till de två frölistor de ger ut. Via Konnässörsklubbens (KK) frölista (se ruta sid. 99) får de årligen ca 1 200 beställningar. Från Index Seminum, som går ut i ca 800 exemplar till andra botaniska trädgårdar och utvalda personer runt om i världen, kommer det ytterligare runt 400 beställningar.

Redan innan säsongen ses förrådet av påsar och andra kärl över. Är det stora yviga fröställningar används plantkassarna i papper från butiken, annars fungerar provpåsar [5], som kan köpas i pappershandeln, riktigt bra. Viktigt är förresten att påsen verkligen är frötät. Det är väldigt frustrerande att framåt hösten upptäcka att de flesta fröerna rymt ur påsarna. Annalena berättade att efter att de hade tagit hand om fröerna av sällsynta dionysior från en insamlingsresa till Iran sådde de fröer som läckt ur insamlingspåsarna som ”suitcase mix” (resväskeblandning).

Fröåret börjar tidigt. De först blommande stenpartiväxterna i växthusen har satt frö innan en del av oss ens kommit igång på allvar med trädgårdsarbetet. Sommaren 2007 gav tyvärr en dålig fröskörd av många anledningar. Den rekordtidiga våren gjorde att många växter, speciellt lök- och knölväxter, blommade innan några pollinerande insekter hade vaknat. Dessutom var temperaturerna så pass låga att många blommor inte öppnade sig och pollenet inte släppte och då spelade det ingen roll hur flitig ”biet” Björn var med sina penslar. Försommaren var hyfsad, men sedan började regnen och hindrade såväl pollinering, frömognad som fröinsamling. Småsnäckor åt också upp en hel del frö i somras och speciellt Papaver var drabbat.

Fröer från alla växter kan förstås inte samlas in varje år utan de ansvariga för frölistorna bestämmer tidigt årets tema och därefter anpassas insamlingarna efter det. De senaste årens Konnässörsteman har varit Grekland, Linné och Växtjakt i Ostasien. Vid sidan av det ska naturligtvis både de ”gamla favoriterna” och några nyheter vara med.

I trädgårdens databas söker de då fram alla växter som kommer från eller har sitt utbredningsområde i temaområdet. Dyker det upp samma växter i båda listorna blir det till att samsas om de insamlade fröna.

Det är många inblandade under arbetet med fröerna till frölistorna. Gruppen Vildflor har huvudansvaret för fröinsamlingen men både Trädgruppen och Kulturflor är engagerade för sina ansvarsområden. I KK:s frölista finns det också ett rejält sortiment sommarblommor, både enskilda sorter och komponerade kombinationer från planteringar som gjorts i trädgården. Huvudansvaret för dessa fröer ligger förstås hos Kulturflor som både planerar, köper in och förpackar dessa fröer.

Samla in och förvara

För de flesta fröer är A och O efter insamlingen att hålla dem torra. Om fuktiga frökapslar och växtdelar får ligga ett tag angrips de lätt av mö- gel som sedan sprider sig till fröerna och förstör dem. Därför samlas fröer om möjligt in i torrt väder och lämpligen först framåt eftermiddagen när morgondaggen torkat upp. För att minimera fuktproblemen samlas fröställningarna in i papperskassar eller påsar [3] och ställs på en torr och luftig plats för att bli riktigt torra.

Under en så fuktig höst som vi förra året hade här på västkusten gäller det sedan att inspektera de insamlade frökapslarna lite nu och då. På Botan har de inte tid att rensa fröerna vartefter, men kan man göra det blir förstås hanteringen lättare och risken för fuktproblem minskar. Viktigare än allt annat är nog ändå att man på påsen skriver vilket frö det är i den, alternativt lägger en etikett i påsen eller kärlet. Helst bör man förresten göra det redan innan man samlat in fröet. All försening av den åtgärden måste betraktas som höggradigt riskabel.

Ett allmänt problem är förstås att avgöra när fröet är moget och vilket som är bästa tiden för att samla in det. Är man för tidig är det inte moget och är man för sen kanske det har försvunnit. På tal om försvunna fröer är det tyvärr ett problem att fröer stjäls rätt friskt. Av någon anledning tycks folk tro att det är fritt fram att ta såväl fröer som sticklingar när de är på besök i en trädgård, men tar man något utan lov är det stöld!

I de flesta fall ser man förstås att fröet är moget, frökapseln mörknar och börjar spricka upp eller frukten ändrar färg och börjar mjukna. Bland problembarnen är de korgblommiga (Asteraceae) där det är svårt att se om de är matade. ”Korgen” i t.ex. en prästkrage består av en mängd små blommor och för att få frö från blommorna måste de först pollineras av någon insekt och sedan hoppas på att vädret är det rätta. Det är därför väldigt vanligt att bara några få blommor i en korg utvecklar mogna frön. När de har pensel måste blomkorgen ha börjat öppna sig för att det ska vara någon mening att samla in fröna innan dess är fröet inte moget. Fröet är en liten pinne/stav som sitter under penseln. Genom att skära upp fröet under en stereolupp kan de se om det finns en frövita. Det går förstås bra med en vanlig lupp men då brukar man ha en hand för lite.

Gräs samlas inte så ofta, då det dels är svårt att avgöra om fröerna överhuvud taget finns dels är de svåra att rensa. När gräs sår sig måste det ju finnas frö, men det tar för mycket arbete/ tid att få fram fröerna. Stipa (fjädergräs) är OK eftersom fröna är hårda om de är matade. Hos Miscanthus är det däremot riktigt svårt att hitta fröna. När de säljer fröer går det inte att skicka en orensad vippa eftersom den kan innehålla allt från inget till många frön.

Fröer som hanteras annorlunda

Med vissa fröer/fruktställningar/bär får man problem om de bara ställs undan i väntan på rensning och här gäller det att ta hand om dem direkt. Jag saxar ur Botans hanteringsinstruktion och lägger till Annalenas kommentarer.

Mer eller mindre saftiga bär och frukter där fröna kan förvaras torrt

t.ex. Actaea, Aralia, Arisaema, Arum, Cotoneaster, Crataegus, Daphne, Gaultheria, Lonicera, Podophyllum, Rosa, Sorbus, Triosteum, Vaccinium. Tvätta fröna [2], de behöver inte vara helt rena, låt torka på papper. Förvara i papperspåse.

Arisaema tas när de är röda och börjar trilla av.

Gaultheria, Vaccinium – bär, men små fröer, petades tidigare ut på ett papper och kunde smulas sönder när de torkat men fröerna satt ändå fast i fruktköttet. Nu tvättas och gnuggas bäret sönder i vatten. Fröerna är lagom stora för att passera genom en hushållssil, varefter vattnet kan hällas av och fröna torkas som vanligt.

Sorbus förvarades tidigare torrt men då blev skinnet ibland väldigt segt och det var svårt att få ut fröna. Läggs numera i blöt och pillas isär. Ibland ser frukten OK ut men det finns ändå inga fröer i den.

Köttiga frukter som nypon delas med naglarna eller andra hjälpmedel och lufttorkas på ett papper [3].

Mer eller mindre saftiga bär och frukter där fröerna ska förvaras fuktigt i kylskåp

t.ex. Caulophyllum, Clintonia, Disporum, Hydrastis, Hylomecon, Magnolia, Polygonatum, Smilacina, Streptopus, Trillidium, Trillium. Tvätta fram fröna. De ska vara så rena som möjligt. Låt torka lagom på papper. De får aldrig ligga framme över natten! Förvara i plastpåse med fuktig sand [5]. Här är det en svår balansgång mellan för torrt och för vått, men blir der för vått kommer det att mögla.

Fröer som ska förvaras torrt i kylskåp,

t.ex. Adonis, Anemone, Callianthemum, Coptis, Helleborus, Helvingia, Meconopsis punicea, Ranunculus, Schizocodon, Shortia, Trautvetteria, Tropaeolum speciosum. Grovrensa fröna. Förvara i papperspåse i kylskåp. OBS! Anemone och Ranunculus – låt påsen stå framme några dagar så fröna torkar lite.

Shortia rensas omedelbart efter skörd. Pulsatilla förvaras i papperspåse i kylskåp utan rensning. Lägg papperspåsen i plastpåse tidig höst. tFröer som ska förvaras fuktigt i kylskåp, t.ex. Corydalis och Dicentra. Rensa fröna, har de stora myrbihang kan de ligga framme och torka någon dag. Förvaras i plastpåse med fuktig sand i kylskåp.

Ranzania och Diphylleia har de tidigare tvättat och själva sått direkt. Den senare har de i år provat att saluföra men haft problem med att den gror redan i den fuktiga sanden i kylskåpet. Ibland ser fröerna bra ut vid rensningen och det är först efter veckor som de sjunker ihop. Ett exempel för några år sedan var en kund som hörde av sig och sade att det såg ut som om mindre än 10 % av de frön han fått såg OK ut. När de öppnade kvarvarande fröpåsar kunde de bara konstatera att han hade rätt.

Ett annat problem är parasiterade fröer där frö- skalet ibland innehåller en liten larv istället för ett frö. Det är rätt vanligt bland ärtväxter Fabaceae, och även hos salvior, vilka de nyligen hade en insamling med tre olika fröstorlekar, där de största fröerna innehöll en larv. Är de tveksamma om kvalitén på fröerna gör de ibland egna provsådder. T.ex. buskpionfrön där oroande många hade mer eller mindre insjunkna partier (de bör vara runda och uppsvällda). Uppskurna frön visade att frövitan inte var färdigutbildad men provsådder visade att även fröer med smärre insjunkna partier grodde. ”Saknas” halva fröet eller mer kasseras de.

I slutet av oktober är det mesta insamlat och inlagt i datorn och då kan det slutgiltiga urvalet till frölistorna göras, med en liten reservation för att det ibland visar sig vid rensningen att vissa fröer inte kommer att räcka. För att komma med i listan bör det finnas minst 20 portioner. Finns det med en bild måste det förstås finnas betydligt mer än så. I år har de på försök tagit med även några fröer som finns i mindre antal och de har fått en egen märkning i listan för att visa att tillgången är begränsad.

Rensning

I början av november har arbetsbördan ute i trädgården minskat så pass att det är dags att börja rensa fröer. Frögänget huserar i en stor trevlig lokal innanför butiken. Rummet domineras av ett stort bord och jag slås av den starka belysningen, vilken gör att man kan sitta där en hel dag utan att bli trött i ögonen. Ibland sitter det bara en person där under en kort tid medan det andra dagar kan vara 4–5 personer fullt sysselsatta med att rensa. Den tid det tar att rensa skiljer sig mycket mellan olika sorter. Ibland är det bara att hälla av fröna och det är gjort på några minuter medan det för t.ex. färgkulla Anthemis tinctoria kan ta en hel dag och gräs är oftast gräsliga!

Det krävs inte så mycket utrustning för frörensning. Man klarar sig bra med en rejäl arbetsyta, en burk med lock och ett stort pappersark. Men det ska direkt sägas att en uppsättning såll spar mycket tid. Här i lokalen har de ett tiotal med olika maskstorlekar att välja på men de tycker ändå att de ofta saknar rätt storlek.

Det viktigaste hjälpmedlet är utan tvekan ett stort pappersark i ungefär A2-format. De har skaffat sina på ett tryckeri men de går bra att få tag på hos butiker som handlar med konstnärsmaterial. Ena sidan är blank medan den andra är lite kärv. Oftast används den kärva sidan men små fröer rensas lättare på den blanka sidan.

Den normala arbetsordningen är att tippa ut allt på ett stort papper och börja med att identifiera vad som är frö. Oftast är det enkelt men ibland måste de ta till stereoluppen innan de är säkra på vad som är vad. Sedan gäller det att avgöra hur man kommer åt fröerna. Till att börja med sållas allt genom ett såll som är en storlek större än fröna, följt av ett såll en storlek mindre. I idealfallet ligger det då bara frön på sållet. Tyvärr inträffar inte idealfallet så ofta.

Arbetsteknik: Lägg en lagom portion av det skräpbemängda fröet på arket. Ni lär er snart vad som är lagom men ju tyngre frön desto mindre portion kan man ta. Fatta mitt på kortsidan av arket med tummen på översidan och resten av fingrarna på undersidan och tryck till lite lätt så att arket bildar ett flackt V. Luta det svagt uppåt och blås, mycket försiktigt, med jämn styrka samtidigt som arket skakas lätt i sidled [6]. Både vikt och form på materialet bestämmer hur det rör sig på arket. Lätt ”fluff” försvinner snabbast över kanten medan runda fröer lättast rullar tillbaka när man slutar att blåsa. Det fungerar dåligt för tunga frö, som inte vill röra på sig, och de väldigt lätta blåser över kanten för fort. Det mesta där emellan fungerar däremot ganska bra. I början byter partiklarna mest bara plats men snart skiljer de sig åt och man får en gradient med tungt material närmast tummen och det lättaste längst bort. Är man säker på att det lättaste är skräp låter man det försvinna över kanten. Kan man se i vilken fraktion fröna finns tar man bort lättare och tyngre skräp och upprepar proceduren tills fröet är så rent som möjligt.

Att börja peta på enskilda fröer för att skilja dem från skräpet görs bara i yttersta nödfall, eller som Annalena uttrycker det att då har man erkänt att man förlorat!

Nästa steg är att titta på resten, alltså det som är kvar på det första sållet och som regel fortfarande innehåller en del frön. Här gäller det att komma åt fröna samtidigt som man genererar så lite svårsorterat skräp som möjligt. Bryt eller smula försiktigt sönder frökapslarna. Var försiktig vid små fröer eftersom man då lätt får alldeles för mycket skräp som sedan inte kan skiljas från fröna. Är kapslarna hårda (t.ex. Dianthus, Rhododendron och Saxifraga) fungerar det ofta bra om man lägger dem i en burk med lock och skakar tills alla frön har lossnat. När man tror sig ha lossat alla fröer är det dags att sålla, skaka och blåsa igen.

Fröer med ”penslar” (korgblommiga, Asteraceae [1]) och ”svans” (t.ex. klematis och backsippor Pulsatilla) är ett kapitel för sig. Det är inte helt nödvändigt att ta bort bihangen men utan är fröerna lättare att hantera. De två grupperna uppför sig lite olika och kräver olika hanteringar. Annalena förevisar tekniken för fröer med pensel genom att ta en hyfsat stor tuss med fröer mellan händerna och gnugga försiktigt ovanför pappersarket. Det visar sig snabbt om penslarna släpper eller inte. Om inte får de hanteras med penslar i fortsättningen. Tussen rivs försiktigt isär och hon fattar pappersarket ungefär en tredjedel upp på kortsidorna och bö- jer försiktigt upp den yttre delen av arket. Sedan kastar hon försiktigt upp tussarna i luften [6]. De flesta fröna släpper under den här processen från tussarna och rullar nerför det sluttande arket medan de lätta tussarna, som nu mest bara innehåller de lättare penslarna, hålls kvar på den övre delen. En balansakt som kräver en del träning för att lyckas till fullo. Efter inspektion av tussarna behövs kanske lite mer lätt massage och ytterligare lite kastande. När allt frö ser ut att ha släppt avlägsnas tussarna och hon vänder arket ett kvarts varv och övergår till att rensa med blåsmetoden. Svansfröerna hanteras på ett liknande sätt men där kan man vara lite mera hårdhänt utan att riskera att få en massa skräp som sedan är svårt att separera från fröna. Bland specialhjälpmedlen är en vacker ädelträ- bricka som de själva tillverkat efter att ha sett en vid ett besök hos Jelitto i Tyskland [9]. Den tas fram när de stöter på besvärliga fröer. Med den rensas fröna enligt ovan beskrivna kastmetod och får rulla ner utefter brickan varefter skräpet kan avlägsnas. Ett annat hjälpmedel är de små träskålar [se bilden nedan] de köpt på loppmarknader och som är väldigt praktiska att samla upp fröerna i innan de tippas ner i påsarna. Något som är väldigt viktigt är att efter varje sort måste alla redskap och speciellt sållen (kanterna är viktigast) borstas rena och inspekteras så att inga frön sitter kvar.

Fröportionering

När fröerna är färdigrensade är det dags att göra en sista genomgång av att frömängderna räcker. Efter det numreras fröpåsarna upp och placeras i nummerordning [10] efter frölistorna och om de förekommer i bägge listorna delas fröet upp i två portioner. Uppdelningen i portioner måste förstås påbörjas innan beställningarna kommer, men med hjälp av statistik från tidigare år kan de uppskatta ungefär hur många portioner det kommer att gå åt. Portioneringen börjar i bästa fall före jul och tar ordenlig fart i mellandagarna och ungefär samtidigt skickas KK-listan ut. En portioneringsinstruktion, som säger hur mycket frö det ska vara i varje portion, arbetas nu fram och baseras på hur mycket frö det finns av varje sort, hur stort det är och att köparen ska känna att han/hon fått valuta för pengarna. Se texten på påsarna i bild [8]. Är fröet väldigt smått läggs det i en innerpåse. Fröerna som förvarats i fuktig sand sållas fram och packas tillsammans med lite sand i självförslutande plastpåsar. Slutligen skrivs etiketterna ut med namn, pris, eventuella insamlingsuppgifter och den försäljningstext som står i den tryckta listan. Både i listan och på etiketten finns det en kategorimarkering som hänvisar till hur de ska sås. En kort förklaring finns i listan, medan en lite utförligare följer med varje försändelse. De färdigportionerade fröerna ställs i nummerordning i lådor i väntan på distribution. Beställningarna hanteras i den ordning de kommer in och i slutet på januari brukar det lugna ner sig och den andra frölistan kan skickas ut. Efter att utskicken är avklarade ställs resterande fröer ut i butiken. Undantag är fröer med kort grobarhet, det betyder de flesta av de fröer som förvarats i kylskåp och specifikt ”Plast och sand”-fröerna, som även om de inte tagit slut, väldigt sällan hamnar i butiken.

Såll

Ett stort problem är att få tag på såll då det inte finns några på marknaden till rimliga priser. Siktduk måste dessutom köpas per löpmeter och det blir väldigt dyrt om man bara vill göra ett såll av varje storlek.

De gamla sållen är tillverkade på Botan men har nu rätt många år på nacken och börjar bli slitna. De var gjorda i trä med siktduk i metall och en tunn trälist som håller fast siktduken.

Martin Jacobsson har provat några olika metoder att göra nya såll. Det första försöket med aluminiumlister blev väldigt elegant (underst i bilden) men kändes tyvärr lite för tunga för dem som behöver hantera dem dagligen. I nästa försök epoxilimmades duken direkt på ramen, men då de använder sållen upp och ner (efter mitt sätt att se på det) trillade fröerna alltför lätt av kanten. I det tredje försöket har han använt en plastlist för att hålla fast siktduken och då känns sållet lagom lätt samtidigt som kanten är tillräckligt hög för att stoppa fröerna när sikten skakas. Siffrorna på sidan av sållen visar vilken siktduk som använts och är i mesh (antal maskor per tum).

 

 

Tio års kamp mot kirskål

By | Artiklar

Om jag anat vad jag gav mig in på den våren för 10 år sedan hade jag kanske inte köpt det här huset.

Den första visningen var i mars, och snön låg över trädgården. Jag återkom i början av maj, då var det så grönt och vackert. Kontraktet skrevs strax därefter. När jag flyttade in i slutet av juli hade kirskålen blommat över och fröställningarna vajade överallt där det inte var klippt gräsmatta [1]. Många har ju problem med kirskål i trädgården, och kanske en och annan kan dra nytta av mina erfarenheter.

Jag läste goda råd på nätet och i böcker men hade verkligen ingen lust att täcka stora ytor i flera år som de flesta rekommenderade. Jag ville plantera rosor, genast! Nog skulle det gå att hålla kersen stången genom att klippa den. Det har faktiskt fungerat också, delvis. Huset och säkert trädgården också, är en jordbruksfastighet från sent 1800-tal. En allé av äppelträd med tidstypiska breda perennrabatter ledde från vägen ca 40 meter upp mot huset. De rabatterna var nu till en del igensatta. De som var kvar var helt övervuxna av kirskål och såpnejlikor. Bara två jättelika bolltistlar, några fina höstflox och tynande bondpioner orkade konkurrera. Jag har under åren som gått planterat buskrosor där, och mellan dem klipper jag gräset. Kirskålen för en tynande tillvaro. Under rosorna försöker den ta för sig, men det kan jag (och rosorna) stå ut med.

På en mindre del av området har jag gjort en upphöjd rabatt, kantad av stora stenar och grova äppelgrenar. Jag grävde bort en del jord och täckte marken i botten noga med tjocka lager tidningar. Närmast kanterna ligger markduk i botten, intill stenarna byggplast. Jordlagret är 20 – 60 cm (marken sluttar). Under de första åren efteråt stack det upp enstaka kersplantor, som var lätta att dra bort ur den nya jorden. Nu växer där en magnolia, några buskar och låga perenner [2].

Men kirskålen fanns ju på alla håll och kanter. Norr om huset växer den inne i ett stort syrenbuskage. Inte mycket att göra där, förutom att se till att den inte fick blomma. Men mot en liten idegranshäck som avgränsar en stor rabatt har jag grävt en rotspärr. Lerjorden här är inte så lätt för rötter att tampas med. Ca 30 cm ner fanns inga kirskålsrötter, djupare än så behövde jag inte gräva. Två lager svart byggplast fick bottna diket, och för avrinningen stack jag hål i botten med grepen. Mellan det lilla diket och det stora beståndet av kirskål har jag gjort en stig med flis ovanpå tjocka lager av tidningar. Eftersom ”min” grävling rumsterade om där ersatte jag senare tidningarna med markduk. Inte en ogräsplanta har tagit sig förbi på fyra år!

Intill husets södervägg fanns en gammal rabatt, naturligtvis med kirskål och dessutom nässlor. Där grävdes 2008 för nya ledningar till huset, och så småningom gjorde jag en radikal förändring där. Markduk, stenmjöl, ölandsstenar och singel fick ersätta rabatten. Inga problem med kers efter det [3]!

Nu till det allra värsta – en nästan 40 meter lång sträcka längs ett plank vid tomtgränsen mot öster. Jag hade ganska halvhjärtat försökt hinna med att täcka med tidningar och klippa med grästrimmern, men kirskålen växte sig riktigt hög varje år [4]. Ett mindre parti hade jag på försök täckt med tidningar och jord och planterat liten flocknäva, Geranium × cantabrigiense ’St Ola’ ovanpå. Det gick bra, bara enstaka ogräsplantor tittade upp och lät sig rensas bort.

Minns ni hösten 2011? Lång och mild, det gick att arbeta i trädgården till långt efter jul här i Roslagen. Tur det, för i november påbörjade jag ett jättejobb. Nu skulle rabatten vid planket mot grannens gård till sist täckas, men först måste jag gräva en rotspärr även här. På andra sidan planket fanns ännu mer kers. Där är jord – bruksmark, ingen trädgård, så ogräset får hål – las. Även här var leran tät, så det behövdes inget djupt dike. Återigen tjock byggplast i botten av diket, med dräneringshål. Plasten fick gå en bit in i rabatten och framför allt under staketet och några dm in på granntomten. Jag råkade ha en stor hög med stenmjöl till hands, det passade bra att fylla diket och täcka plasten med. Sand eller jord går säkert lika bra.

Den som har lättare jord måste nog gräva djupare dike för att hejda rötterna. Jag rensade noga runt rosor, buskpioner och annat, och i den mulliga jorden där sträckte sig de vita kirskålsrötterna långt ner.

Alla rosor och buskar fick ett ganska tjockt lager hästgödsel runt sig. (Ovanpå lade jag nästa säsong, och nästa, ett tjockt lager gräsklipp, ett tips från Allt om Trädgårds forum. Det fungerade bra – nästan ingen kirskål kom upp.) Hela området täcktes med dubbel tät markduk. Ännu ett dike fick jag gräva mot gräsmattan, eftersom det fanns lite kirskål även där [5, 6]. Trots den långa milda hösten hann jag inte allt, utan två mindre delar av sträckan fick åtgärdas senare. Mitt lilla hallonland fick jag gräva upp helt för att få bort alla rötter – där nådde de djupt i den fina myllan.

Men i höstas hade det gått tre år sedan jag började med täckningen. Jag tog bort markduken på ca 2 kvadratmeter. Inte en rot syntes till! Till våren ska duken bort helt, och jag ska plantera perenner mellan rosorna. Säkert finns en massa frön i jorden, så jag räknar med att få rensa bort nya kersplantor. Lätt som en plätt jämfört med att bli av med den stora massan!

1. Kirskålens fröställningar vajade överallt vid inflyttningen
2. Den upphöjda rabatten med magnolia, några buskar och låga perenner
3. Rabatten invid husets södervägg efter renovering
4. En del av det 40 m långa planket med sin kirskålsinfesterade rabatt.
5.Rabatten under arbetet. Rosor och andra buskar planterade, marken täckt av två lager markduk.
6. Den färdiga rabatten året efter renoveringen.

Bonus: Kirskålssoppa

1,5 liter späda kirskålsblad
1 liter vatten
2 kyckling- eller grönsaksbuljongtärningar
2 msk mjöl
1 dl grädde
salt och peppar
Förväll bladen i lite av vattnet några minuter.
Ta upp dem och hacka (spara kokvattnet) eller kör med stavmixer.
Koka 10 min till med allt vatten och buljongtärningarna.
Rör ut mjölet i lite av grädden och vispa ner.
Låt koka ett par minuter till och tillsätt resten av grädden. Koka upp och smaka av med salt och peppar.

Njut.

Kan växter vara olagliga?

By | Artiklar

Flera gånger per år kommer växter eller växtprodukter från tullen på Arlanda till Botaniska trädgården för artbestämning. Det rör sig framförallt om okidéer och kaktusar som saknar införseltillstånd. Dessa växtgrupper är  nämligen listade i CITES-förordningen och får inte handlas med över nationsgränser utan medföljande CITES-dokumentation, d.v.s både utförseltillstånd och och införseltillstånd. Det finns en del kommersiella orkidéhybrider som är  undantagna från CITES, men de måste importeras i bestämbart skick, d.v.s i del flesta fall blommande.

CITES har funnits sedan 1973. Konventionen var framför allt en reaktion på den ödeläggande handeln med utrotningshotade djur, men utvidgades snart även till växter. Sällsynta orkidéer betalas med stora pengar av samlare, något som har lett till hänsynslös insamling och skövling av de naturliga bestånden. Vi trädgårdsamatörer kan bidra till ett mer uthålligt nyttjande av vår sköra biologiska mångfald genom att vägra vara en del av marknaden för vildsamlade rara växter.

Vi vädjar till Trädgårdsamatörens läsare att avstå från lockande erbjudanden om sällsynta orkidéer i kinesiska och andra postorderkataloger på nätet. De är för det mesta samlade i det vilda, även om de påstås vara odlade. Visst finns det arter av till exempel Cypripedium som fortfarande är vanliga, men i de fall insamlarna gör skillnad på rara och vanliga arter, så är det de rara man föredrar.

Tullen blir allt duktigare på att stoppa olaglig import av CITES-arter och produkter. Påträffande av CITES-listade växter utan giltiga tillstånd leder undantagslöst till beslag och i många fall till åtal. Det hjälper inte att skylla på okunnighet.

Vill du veta vilka växter som finns upptagna på CITES-listan (eller EUs modifierade lista), så har du dem här: http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX%3A32014R1320&qid=1419847540649&from=SV

På Jordbruksverkets hemsida http://www.jordbruksverket.se kan du få ytterligare vägledning till laglig växtimport. Man kan även söka efter växter på http://www.speciesplus.net

CITES är uppdelad i tre bilagor. Vilda växter på bilaga A(I) får man i princip inte handla med. Odlade växter på lista A(I) och växter på lista B(II) och C(III) kräver tillstånd.

I EU inhemska växter som är fridlysta eller kräver särskild hänsyn behandlas i artskyddsförodningen. Arter markerade med N eller n i bilagan får inte samlas, importeras eller transporteras. Mer information kring fridlysning och artskydd finns på Naturvårdsverkets hemsida.

Det finns naturligtvis fler aspekter på införsel av växter och växtprodukter till Sverige t. ex spridning av växtskadegörare. Ofta krävs sundhetscertifikat. En del växer får inte importeras allas om de kommer från vissa delar av världen, till exempel många barrträd, potatis, frukt, bär och gräs. Du hittar dem här http://www.jordbruksverket.se/download/18.37e9ac46144f41921cdd30c/139938…Översikt+importförbud_2014-05-06.pdf.

Inte heller växter, som är alltför benägna att spränga trädgårdens bojor och ge sig av ut i naturen, får odlas. En del av dessa – såsom jättebjörnlokan – är t.o.m farliga för människan. Om du känner dig frestad att samla eller köpa djudelar eller växter utomlands, tänk efter om det verkligen är värt att riskera att hamna i indiskt fängelse för en exotisk Nyishi-hatt prydd av en näshornsfågels näbb. Det är faktiskt så att det är olagligt att föra ut även vanliga arter ur de flesta länder utanför EU. Här är det en annan konvention (CBD), konventionen om biologisk mångfald) som tar vid – men det blir ett för stort kapitel för den här blänkaren.

Tack till Andrea Ljung (Jordbruksverket) och Svante Hull (tullen, Arlanda) för värdefulla synpunkter.

Surjordspartiet och dess växter, del 1

By | Artiklar

Surjordsbäddar, dvs. odlingspartier med torvbaserad jord och ett lågt pH (4,5–6) har varit populära under rätt lång tid. Även om odlingsmetoden ursprungligen var avsedd för i första hand ljungväxter och andra växter som anpassat sig för att växa i den näringsfattiga torven har det visat sig att nästan alla växter trivs här.
Jag har sett rekommendationer från rododendronodlare i Danmark att det enda tänkbara mediet för att lyckas med rododendron är ren torv utan några som helst inblandningar. Men det fungerar ganska dåligt i kallare klimat eftersom frusen torv tinar väldigt långsamt. Efter en kall vinter kan det kännas som en mindre evighet innan den frusna torven har tinat. Skiner sedan vårsolen på de städsegröna växterna är risken för torkskador stor så länge rötterna är frusna.

Ett botemedel är att blanda grus i torven och ju kallare klimat man odlar i, desto mer grus behövs det. I zon 6 rekommenderas det t.ex. att odla rododendron i rent grus. Egentligen växer en hel del rododendron i naturen tillsammans med växter som vi utan att tveka placerar direkt i stenpartiet utan att reflektera över att förstås även rododendronen borde fungera där. Peter Korn har t.ex. mer och mer övergått till att odla surjordväxterna i rent grus.

Allmänt bör man använda så grovfibrig torv som möjligt och helst en ljus och alltså så lite nedbruten som möjligt. Att få tag på bra torv och torvblock kan vara knepigt, kontakta din kretsstyrelse, någon erfaren odlare i närheten, eller fråga på vårt forum för att få råd om lokala inköpskällor. När det gäller sand eller grus ska det vara en ganska grov kvalitet (inte sandlådesand) eller fint stenkross (t.ex. 2–5 mm).
Det är svårt att ge några detaljerade råd om jordblandningar eftersom förutsättningarna varierar så mycket. Om man vill koncentrera sig på rododendron och andra ljungväxter kan man sikta på 50–70 % ogödslad torv och resten fördelat på bark, barkmull, skogsavfall (barr, grenbitar, kottar m.m.), kompost (helst på ek- eller boklöv) och grus. Allt förstås beroende på vad man har tillgängligt och kan få tag på. Jag är inte någon utpräglad rododendronodlare och föredrar att ha en lite mer näringsrik jordblandning. Med det menar jag ungefär lika delar torv, brunnen torvbaserad hästgödsel (eller gammal kompost) och grus.

Mer torv ju längre söderut man bor och om man i första hand odlar de extremare torvväxterna. Mer hästgödsel för näringskrävande växter och mer grus för kallare klimat. Helt utan grus tycker jag inte att man ska vara, för det är en klar fördel både för dräneringen och för att jorden ska tina så snabbt som möjligt när våren närmar sig.

Att förklara hur man bygger själva partiet skulle bara det bli en stor artikel och är förstås väldigt beroende på de naturliga förutsättningarna. Jag ska försöka begränsa mig till några riktlinjer.
Det viktiga är att utgå från trädgårdens naturliga förutsättningar. Råkar man ha trädgården i blåbärsskog kan det gå bra att plantera rakt upp och ner i befintlig jord. Har man däremot en kompakt lerjord är nog det enda alternativet att göra upphöjda bäddar ovanpå lerjorden.

Ett bra riktvärde på ett önskat jorddjup är 30–40 cm. Vill man ha större höjdskillnader än så bygger man lämpligen upp dem med sand/grus och placerar ut trampstenar på sandbädden, helst inte löst ovanpå odlingsjorden. Eftersom det är bra att ha så porös jordblandning som möjligt bör man undvika att gå på planteringsytorna. Det gäller därför att placera gångar och trampstenar så att besökare inte tvekar om var de ska kliva, samtidigt som man själv ska komma åt att rensa och sköta planteringen utan att kliva på odlingsjorden.

Det finns inget krav på att partierna ska ha någon kant, men ofta är det praktiskt att ha det. Det vanligaste är att använda torvblock och/eller sten och trädstammar. Allt efter eget tycke och smak. Att enbart använda torvblock är enkelt, men kan ge lite enformigt resultat. Blanda gärna med sten, vilket förstås kräver mer av dig som konstruktör, men kan ge fantastiskt fint resultat. Jag rekommenderar flitiga trädgårdsbesök för att få idéer och komma underfund om hur man själv vill ha det.

Själv har jag en lätt sandjord som skulle vara perfekt för att bara blanda i lite torv och sedan plantera. Tyvärr har jag ett mycket litet jorddjup och stora träd, vilket betyder en nästan kompakt rotmatta bara några centimeter under markytan. Jag har därför så gott som uteslutande satsat på upphöjda bäddar. Beroende på mängderna rotogräs, vitsippor, liljekonvalj, kvickrot m.m. har jag olika lösningar. Det mest radikala är förstås våtbäddar, vilket jag beskrivit i TA 3:2011. På andra ställen har jag markduk under partiet och där jag inte haft problem med rotogräs eller planterat större buskar eller träd har jag anlagt partiet direkt ovanpå befintlig jord. Där jag har lösningar utan någon sorts duk under hoppas jag att mina växter ska hinna etablera sig innan trädrötterna invaderar området. Hittills har det fungerat bra, men framtiden får visa hur det går i det långa loppet.

Bild [2] visar några partier under uppbyggnad i min trädgård. På bild [3] ser vi Gerben Tjeerdsma såga till torvblock i Göteborgs botaniska trädgård. Det är viktigt att blocken fogas ihop tätt eftersom de torkar ut onödigt fort om det kan blåsa genom glipor mellan blocken. På den här bilden syns det också att han placerar blocken på en bädd av sand och att de får luta en aning in mot partiet. Det bästa sättet att få en tät och bra torvmur är att bygga den med torra block som sedan får ligga över vintersäsongen. De brukar då framåt våren ha svällt en aning medan de sugit åt sig vatten och tätat eventuella springor. Vill man ha högre murar går det bra att trava blocken på varandra. Upp till tre varv (ca 75 cm) brukar inte vara något problem, se bild [4] där det också syns att kanterna på blocken rundats av för att få ett trevligare utseende. Det går att göra murar som är upp till 6 varv höga, men då lever man lite farligt och bör öka på lutningen och fästa ihop blocken genom att sticka bambukäppar lite kors och tvärs genom blocken. Det kan man förresten behöva även vid lägre murar. Använd en gammal såg eller mineralullskniv för att forma blocken.

Alternativet är att använda genomfuktade block – vilket förstås är ett måste om man vill plantera i dem redan under byggnadsfasen. Det behövs inte så mycket skötsel, men låt inte torvblocken torka ut helt inan du börjar vattna.

Växter för surjordspartiet

Ericaceae

Ljungväxterna är nog de första man tänker på när det gäller växter för surjordspartiet och familjen är så stor att man gott kan anlägga ett omväxlande parti utan att blanda in någon annan familj. Av ca 125 släkten, med bortåt 4 000 arter, har jag plockat ut drygt 20 släkten som jag haft närmare kontakt med.
Av dessa tänkte jag direkt rensa bort några. Först Rhododendron [7], som i och för sig är självklara i torvpartiet men släktet är så stort att det bör få en egen artikel. Hoppas bara att någon kunnig odlare är villig att skriva den. Sedan ljungsläktena Calluna, Erica och Daboecia som också bör få egna artiklar.

Surjordspartiet och dess växter, del 2

By | Artiklar

Surjordspartiet och dess växter, del 2

Författare:
Owe Jaktlund

Del 2.
Text och bild Owe Jaktlund.

[Tidigare publicerad i TrädgårdsAmatören nr 2 2012, sid 60-65. Delvis med andra bilder.]

Vem som var först med att använda torvblock i svenska trädgårdar vet jag inte, men Svante Andreasson i Kinna var nog den som först använde dem i stor skala och en stor del av hans trädgård var uppbyggd med torvmurar. Under tidigt 70-tal gjorde Göteborgs botaniska trädgård ett studiebesök hos honom och började sedan bygga upp torvpartier i sin trädgård.

De allra första torvpartierna anlades i Skottland i början av 1900-talet och kanske de praktfullaste anläggningarna i Edinburghs botaniska trädgård där de insåg att det var perfekt för de många nyintroducerade växterna från Kina.
Som lite kuriosa kan väl nämnas att de i Storbritannien använder små torvblock, ser ut ungefär som en tegelsten, och att de först på senare tid har upptäckt de stora svenska torvblocken. I Edinburgh har de har precis anlagt ett nytt torvparti och den här gången med importerade block från Sverige. Som present från Botan i Göteborg fick de flera såtråg innehållande flera tusen surjordväxter (Shortia m.fl.).

Som jag nämnde tidigare trivs väldigt många växter i torvbaserade jordar med lågt pH – men det betyder inte att de är surjordsväxter. En av de vanligaste missuppfattningarna är att Trillium hör hit. De är med ett eller två undantag lundväxter, som ofta i naturen växer i basiska jordar. Att många lundväxter ändå trivs här betyder inte att alla gör det. Flera som är vana vid en rejäl sommartorka har svårt att klara den ständiga fukten i det torviga surjordspartiet. Det gäller som vanligt att vara uppmärksam och om en växt ser ut att må dåligt ska den omgående flyttas – en vecka senare kan det vara för sent! I den här artikelserien tänkte jag begränsa mig till de mer utpräglade surjordsväxterna.

Ren torv är som nämnts inte särskilt näringsrik och det kväve som finns går mestadels åt till att bryta ner själva torven. Här fungerar i stort sett bara de växter som anpassat sig till det och t.ex. lever i symbios med svampar som hjälper till med näringsupptaget.

Det finns i alla fall en familj som stormtrivs i den miljön och det är Diapensiaceae, fjällgröneväxterna. Av själva släktet Diapensia har vi en vildväxande i våra fjäll, nämligen fjällgröna D. lapponica. Tyvärr är den liksom de övriga i släktet svårodlade. De är anpassade för vindpinade lägen på hög höjd och dukar oftast under av svampsjukdomar långt innan de blommar i våra låglandsträdgårdar.

Till och från har Pyrola hört till Diapensiaceae (oftast Pyrolaceae), men den är nu överflyttad till Ericaceae och presenterades i förra artikeln. Det blev där lite kortfattat och jag har nu fått in lite fler odlingserfarenheter om dem. Några som har visat sig möjliga att etablera i trädgården är klotpyrola P. minor och vitpyrola P. rotundifolia samt Pyrola asarifolia. Ett stort problem med dem, liksom hela familjen Diapensiaceae, är att de kan ha långa utlöpare och att man inte får med tillräckligt med rötter när man delar och flyttar dem. De får därför behandlas som sticklingar och kan ta lång tid att etablera.

Ett släkte som lyckligtvis är lättodlat är fransklockorna Shortia. Av de fem städsegröna arterna från Ö USA och NÖ Asien odlar vi främst fransklocka S. uniflora [4, 5], amerikansk fransklocka S. galacifolia och rosa fransklocka Schizocodon soldanelloides (syn. Shortia s.). Det finns flera olika varieteter av dem och några hybrider av de två första, som jag dock aldrig sett själv. Inga egentliga svårigheter med att odla dem om de sitter i torvblock som inte får torka ut. Väldigt snygga bladfärger [6] om de får växa i ett öppet läge. Förökas med frö, sticklingar eller delning. Inga som helst svårigheter att gro om man sår dem ljust och svalt i ren torv eller torv/sand-blandning och de får stå svalt och ljust. Om inte torvblocken är alltför mossbevuxna går det även bra att direktså i blocken. Tråkigt nog växer de väldigt långsamt och genom att de är så små och med korta rötter torkar de väldigt lätt ut. Därför är priset rätt högt, och de som har tålamod och anlag för att sköta frösådderna till saluplantor är väl värda det.

Det dyker ständigt upp nya växter för trädgården och det är bara ett par år sedan jag först lade märke till två praktfulla nykomlingar för surjordspartiet. Båda två har introducerats för ca 10–15 år sedan i den senaste vågen av nya växter från Kina. De har ännu inte fått några svenska namn och är fortfarande relativt ovanliga i odling, håll utkik på våra växtmarknader och hos specialistplantskolorna.

Den första hittar vi här bland fjällgröneväxterna och det är Berneuxia thibetica [2]. Den växer i fuktiga bergsskogar på 1 700–3 500 m höjd i SV Kina. Upp till 25 cm hög och sanslöst praktfull i blomning i maj. Det enda ställe jag sett den i odling är på Botan i Göteborg, där den är i det närmaste massplanterad i torvmurarna, och hos Peter Korn. Har dessutom fått odlingsrapport från Jämtland, så härdigheten är god. Frö gror bra, men det mognar tidigt och det är väldigt lätt att det redan är borta när man kommer sig för att leta efter det. Kan sås direkt eftersom fröplantorna hinner etablera sig samma år. Jag har i alla fall sett den några gånger på våra växtmarknader, så den kommer nog att spridas rätt snabbt.

Den andra nykomlingen Ypsilandra thibetica [3] kommer, som namnet antyder, från samma del av världen, men har en lite större utbredning. Fuktiga bergsskogar på 1 300–2 900 m höjd från Nepal till Taiwan. Från en låg bladrosett kommer det en 10–30 cm hög blomstjälk med vita blommor som har purpurfärgade ståndarknappar. Namnet Ypsilandra kommer från grekiska ypsilo (Y-formad ) och andra (ståndare), vilket stämmer på andra arter inom släktet men inte just den här. Den tillhör familjen nysrotväxter Melanthiaceae, som innehåller många intressanta växter för surjordspartiet. En synonym är Helonias thibetica och den är ganska lik det röda sumpaxet Helonias bullata [9], från Nordamerika. För de, liksom Heloniopsis, har en gång placerats i samma släkte. Se PS på sidan 65 om att de återigen är sammanförda till ett gemensamt släkte.

Jag såg småplantor första gången hos Larz Danielsson i Hammarstrand, så även för den här borde härdigheten vara god. Den sätter blom­anlagen redan på hösten och blommar därför tidigt, ibland för tidigt i södra Sverige och kan få problem med sena nattfroster. Doften är enligt Larz bedårande och antyder att den utnyttjar nattpollinerare. De städsegröna bladen är, liksom hos Helonias, vackert rödanlupna under vintern. Sprider sig med rhizomer och även genom att bladspetsarna slår rötter när de får en chans. Alla tre släkten ska tydligen gå att föröka med bladsticklingar. Frö hanteras ungefär som för rododendron, dvs. varmt, ljust och hög luftfuktighet.

Nu har vi för tillfället flyttat oss bort från torvblocken, för de här växterna vill ha en aning mer näring. Helos betyder kärr och antyder att de, även om de inte behöver stå vått, inte gillar att få det för torrt. Har sett att de ibland odlas tillsammans med flugtrumpeter Sarracenia. Just Heloniopsis (= liknar Helonias), bågliljesläktet, innehåller flera spännande och vackra växter från Kina, Korea och Japan för surjordspartiet.

Jag har själv odlat några former av H. orientalis och möjligen H. kawanoi. De mådde dåligt i krukor efter flytten och jag håller nu på att få dem att växa till sig igen. Jag har varit lite förvirrad över namnsättningen i olika trädgårdar, men om jag tolkar det rätt så ändrar blommorna färg under utvecklingen. När jag tittar på mina digitalbilder ser jag att H. orientalisvar. flavida [8, 9] har vita blommor på knappt decimeterhöga stjälkar när de slår ut, under sista halvan av april, och efter någon vecka övergår i gult för att sedan nästan vara klart gröna medan stjälkarna sträcker på sig till bortåt 25 cm.

H. orientalis var. orientalis har mörkrosa blommor och både H. orientalis var. breviscapa [6] och H. kawanoi har vita blommor med en violett anstrykning.

Familjen innehåller också andra intressanta släkten för eller i närheten av surjordspartiet, nämligen Paris, Stenanthium, Trillium, Veratrum, och Zigadenus. De flesta av dessa trivs nog bäst i det jag kallar lundmiljö. Av t.ex. Trillium är det endast T. undulatum som är en utpräglad surjordsväxt, fantastiskt vacker och en rejäl utmaning för odlaren. Många av arterna uppskattar dock en humusrik och inte alltför torr miljö.

Om vi håller oss kvar i den fuktiga miljön och tar oss tillbaka till växter som fungerar i torvblocken räcker det med att titta på våra inhemska torvmossar. Sileshår Drosera och tätört Pinguicula fungerar utmärkt. Sileshår fick jag spontant i torvblocken runt dammen i förra trädgården och storblommig tätört P. grandiflora från Pyrenéerna planterade jag in själv. Den senare arten är kanske den mest odlingsvärda inom släktet. 10–15 cm hög med mörkvioletta blommor och frösådde sig villigt i de fuktiga torvmurarna.

Myrlilja Narthecium ossifragum, har jag aldrig sett vare sig i naturen eller i någon trädgård, men den hör också till inhemska växter som är värda att prova.

Gullpudra Chrysosplenium, hör väl inte direkt till mossbiotopen, men väl de flesta andra fuktiga, mullrika och skuggiga platserna. I trädgården är det främst den gyllenhåriga davidsgullpudran C. davidianum [10] och den betydligt större C. macrophyllum [11] som är intressant. Bägge växer till sig fort och den senare kan bli lite väl stor – men vilka underbara blommor!

En av mina absoluta favoriter tillhör vallmosläktet, men det är svårgissat när man ser den för första gången. Bräkenvallmo Pteridophyllum racemosum [11] är kanske mest en lundväxt från norra Japans barrskogsområden, men jag har sett den må riktigt bra i torvpartier så jag tar med den här. Är den inte i blom ser den ut som en ormbunke, pteridis betyder just ormbunke och phyllum betyder blad. Det är först i början av maj då blomstjälkarna sträcker på sig som man inser att det är något annat – och fortfarande krävs det nog lite fantasi för att inse att det är en vallmosläkting.

Jag suktade länge efter den sedan jag sett ett rejält bestånd under vårt 50-årsjubileum på Hågelby. Dyra plantor inhandlades från England och kroknade efter ett tag i alpinhuset. Det var först efter att jag fått en rejäl planta av Saima Olofsson och satt den på friland som det fungerade. Eftersom den är vintergrön i ordets rätta betydelse, bladen vissnar först på våren när de nya kommer, planterade jag den på norrsidan av ett buskage. Där kom inte vårsolen åt den och den trivdes alldeles utmärkt i ett lätt fuktigt läge. Det har varit lite knepigare efter flytten då jag har ett torrare läge och något odjur betade av den jäms med marken de två första vintrarna. Nu har den bättre skydd, men ska framåt hösten flyttas till en våtbädd. Då ska jag också plocka av några delningar eftersom det lär vara den bästa tiden att göra det på.

När vi ändå är inne på vallmofamiljen Papaveraceae är det lika bra att nämna bergvallmo Meconopsis. De blåfärgade vallmosläktingarna från Himalaya och Kina har alltid fascinerat oss och det är få trädgårdar som inte har någon av dem i sina planteringar. Släktet innehåller 45–50 arter men det är långtifrån alla som är vanliga i odling och namnförbistringen är stor eftersom de har lätt att hybridisera. Sedan 1998 har en grupp arbetat med att reda upp namnproblemen och på deras hemsida http://www.meconopsis.org kan den som är intresserad få många råd om både namnsättning och odling.

I surjordpartiet passar alla arter utom engelsk vallmo M. cambrica, som inte är en surjordsväxt och som enligt de senaste DNA-studierna (2011) inte borde höra till släktet. Problemet är bara att den är typart för Meconopsis och de inte löst problemet med vad släktet ska heta i fortsättningen. Vilket i mina ögon inte är ett problem – Meconopsis duger bra för mig!

De kommer från ett svalt klimat och ogillar våra somrar. Om de själva fick välja skulle de genast emigrera till Tromsö eller någon liknande plats. Eftersom vi ändå vill behålla dem i våra trädgårdar så är det ett halvskuggigt läge och en bra fuktighetshållande och ganska näringsrik jord som gäller.

Tråkigt nog är de flesta monokarpa, dvs. de dör efter att ha blommat och (förhoppningsvis) satt frö. Det är därför förstås populärare att odla de perenna arterna än de monokarpa, som måste frösås med jämna mellanrum.
Frösådd är dessutom inte helt okomplicerat, även om jag tyckte det fungerade bra med den gamla hederliga utemetoden, dvs. så färskt frö på hösten eller (helst kylskåps-) lagrat frö framåt våren. Krukorna placerades ute och fröerna grodde under våren. Många föredrar att så inomhus, men om man inte behärskar problemen gror det som krasse för att sedan vissna några dagar senare. Kruxet är att efter att fröet grott måste plantorna stå svalt, aldrig över 15 °C och gärna lägre, om de ska klara sig. Bl.a. på grund av sitt grunda rotsystem är de sedan knepiga att odla i kruka och bör placeras ut så tidigt som möjligt. Enligt litteraturen behöver M. quintuplinervia och punicea kyla innan de gror.

När jag började odla i mitten av 80-talet var det blå bergvallmo M. betonicifolia som alla pratade om. Något år senare upptäckte jag violett bergvallmo M. grandis, vilken jag tyckte var mer lättodlad och hade en mustigare blå färg. På senare tid har jag fått lära mig att vi inte odlar M. grandis, utan att den har hybridiserats med M. betonicifolia vilket resulterat i både sterila och fruktbara hybrider. De vi odlar är så gott som alltid Meconopsis (Fertile Blue Group) ’Lingholm’ [16]. Det finns ytterligare en perenn art med stora blå blommor, M. simplicifolia, men den är inte så vanlig i odling.

För att göra det ännu mer förvirrande har de nyligen kommit underfund med att det vi odlar som M. betonicifolia nu borde heta M. bailey (se ruta t.h.). Det rekommenderas att man delar dem med några års mellanrum eftersom äldre, tätväxta plantor tenderar att ruttna. Rotsystemen är ganska grunda och jag har aldrig haft några problem att flytta och dela dem.

En annan blå, men med små, gracila hängande blommor är tidig bergvallmo M. quintuplinervia [14], sprider sig med utlöpare och är ganska lättodlad i en porös jord.

När det gäller de monokarpa arterna var min första favorit den höga kaskadbergvallmon M. napaulensis. Den är väldigt variabel i både blad- och blomform/färg och liksom för M. grandis är det ett hybridkomplex vi odlar. Den har korsat sig med kungsbergvallmo M. regia och M. paniculata. Jag gillar speciellt formerna med röda och gula blommor, men det finns mycket att välja på. De är någorlunda färgkonstanta om de inte odlas i närheten av andra färgformer. De vill ha rejält med näring och bygger upp bladrosetten, som kan bli meterstor, under flera år (normalt fyra) innan den skickar upp en blomspira på en halv till två meter som kan vara helt täckt av blommor. Bladrosetten är en riktig prydnad, speciellt framåt hösten när håren på bladen blir guldgula. Tråkigt nog innebär också de håriga bladen att den är känslig för vinterväta. Förlorade mitt senaste exemplar förrförra vintern. En vintertäckning kan behövas.

Uppenbarligen är det en växt för skuggiga lägen upptäckte jag då jag en gång ville ha närbilder på blommorna. De slår ut vartefter och på morgonen var ingen nyutslagen och när jag kom hem på kvällen hade solen ”bränt” de som slagit ut under dagen.

Sedan dess har jag blivit väldigt förtjust i de gula M. integrifolia och även försökt mig på den röda M. punicea [15]. Den senare med mindre lyckat resultat då det nästan krävs två plantor för att få grobart frö – och mina två valde att blomma olika år. De taggiga som gått under namnet taggig bergvallmo M. horridula, har visat sig vara olika arter och passar egentligen mer i stenpartiet än i surjordsbädden.

Litteratur
Tyvärr finns det inte mycket att välja på. Min bibel har alltid varit ”The Peat Garden and its Plants” av Alfred Evans (1974), vilken bara hittas på antikvariat numera.
Kapitlet i Perennboken (1989), skrivet av Henrik Zetterlund är utmärkt, men den boken är också utgången på förlaget.
Skov- og surbundsbedet av Jørn Dannesboe (1999) är också en pärla och finns lyckligtvis fortfarande i handeln.

Giftig eller inte

By | Artiklar

I slutet av september skrev Torbjörn Peterson ett intressant inlägg i en Facebookgrupp, och vi bad ho- nom om att få publicera det här i TA. Torbjörn är utbildad i ekologisk botanik och har arbetat på Naturhistoriska riksmuseet.

Att rutinmässigt kalla en växt för ”giftig” utan att förklara innebörden eller om den i praktiken är farlig är och förblir intetsägande och är där- för meningslöst.

Input till följande tankar har jag fått genom de viktiga och intressanta diskussioner om växters ”giftighet” och farlighet som pågår i era olika grupper på Facebook som intresserar sig för väx- ter ur olika aspekter. Nu när växtsäsongen ännu pågår kvarstår denna typ av frågor. Eftersom det kanske nns ett intresse även utanför dessa grupper lägger jag ut texten även här:

Den blomstertid nu kommer – med olust och okunskap stor?

Varje vår och sommar i Sverige och Europa – och med en förutsägbar regelbundenhet i resten av världen – förekommer frågor, undringar, spekulationer, funderingar och omdömen om ”giftiga” växter och eventuella risker med dem, både i traditionell press och på internet liksom i sociala medier som Facebook.
Den spekulativa delen av dessa funderingar är dessvärre onödig och skulle kunna ersättas av vetenskapliga fakta som sedan lång tid an- samlats genom empirisk klinisk erfarenhet på sjukhus och frågor till giftinformationscentraler i olika länder.

Det finns sedan hundratals år tillbaka en väl utvecklad metodik utarbetad av tusentals bota- niker för att identi era enskilda växter – både i Sverige och i övriga världen – och det nns även en god kunskap om vilka växter som kan vara skadliga att förtära eller ha hudkontakt med.

Men det verkar finnas en historielöshet idag i den digitala tidsåldern när tilltron till internet kanske är osunt stor, och när man vill få fram väsentlig information på några sekunder. Men att lära känna naturen är en långsam – ofta livslång – men belönande process. Att leva livet under observation och studium av livet själv i alla dess former och av den levande omvärlden i både teori och praktik skänker trygghet, och minskar osäkerhet och oro inför potentiella fa- ror i naturen.

Allt i naturen är livsfarligt – eller ofarligt!

Uppfattningen om ”giftiga” växter går brett isär och omfattar å ena sidan både överdrifter grun- dade i rädsla och oro för i praktiken ofarliga växter, och arrogant nonchalans och/eller okun- skap om växter som verkligen kan vara farliga.

I det första fallet kan man urskilja ett beteende som liknar den de nition som kännetecknar en fobi: ”En rädsla som inte står i rimlig propor- tion till den verkliga faran.”

Mycket ofta är det föräldrar som upptäckt el- ler misstänker att barn stoppat i sig delar av någon växt som de tror kan vara farlig. I detta fall är det okunskap i kombination med en naturlig omsorg om barnen som utlöser oron och rädslan. Inte sällan får media tag på sådana uppgifter i ett tidigt stadium och publicerar larmartiklar om ”epidemiska förgiftningar”. Ett barn är en nyhet, två är ett scoop och tio är en ”naturkatastrof”. Lika notabelt är att tidning- arna normalt aldrig följer upp dessa händelser. De skulle då upptäcka att barnen oftast efter il- lamående och kräkning får återvända hem efter några timmars eller något dygns odramatisk ob- servation på sjukhus – med eller utan medicinsk symtombehandling, beroende på den ansvarige läkarens bedömning och erfarenhet.

Det bekräftas också av den statistik som in- hämtas på giftinformationscentraler världen runt. Många förfrågningar gäller ofarliga växter, och det är blotta oron eller rädslan som utlöst telefonsamtalet. Av intresse i sammanhanget är också att det ofta handlar om växter som för- äldrarna medvetet inköpt som krukväxter eller planterat i sin trädgård , eller som planterats i o entliga miljöer – det senare undviks dock i ökande omfattning idag.

Kollektiv bestraffning utplånar det kollektiva minnet

Insatt i ett större sammanhang är det hushålls- kemikalier som orsakar de esta förgiftningsfal- len hos barn.
Att vägtra ken – bortsett från mikroorganis- mer – är en av världens största dråpare av både barn och vuxna med sina drygt 1 miljon årliga dödsfall (ett dödsfall var 25:e sekund) bortses också från i de esta sammanhang. Men män- niskan har alltid haft en tendens att skylla sin olycka på naturen och nna ”syndabockar” utanför sig själv, och att tillämpa ”kollektiv bestra ning” genom utrotningskampanjer mot vissa växter (och djur) istället för att inse sin egen okunskap och göra något åt den. Och om man bevarar de farliga växterna (och djuren) i rimlig omfattning och visar dem för barn, och lär barnen att känna igen dem och respektera dem uppnår man en mer långvarig e ekt än

att försöka utplåna de potentiella farorna från jordens yta. Barn har en stor inlärningsförmåga och det är så människan lärt sig skilja nyttiga och skadliga växter och djur åt under sin tid på jorden.

Allt som smakar gott och milt är ofarligt

I det andra fallet är det inte sällan personer som känner till växtens farlighet och som medvetet förtärt delar av den. I era fall handlar det om personer som velat begå självmord (eller i un- dantagsfall mord) eller drogliberala personer som sökt nya sätt att få kickar men som inte till fullo förstått riskerna utan överdoserat. I bägge fallen har dödsfall inträ at, men era har också kunnat räddas till livet genom intensivvård. Det har också inträ at förgiftningsfall med dödlig utgång hos personer som övat sig i ”överlevnadsteknik” – eller hos veganer eller vegetarianer som i jakt på ätliga vilda växter, men med otillräcklig artkunskap, råkat illa ut. En grundläggande missuppfattning är att alla farliga växter smakar skarpt eller obehagligt och att alla som inte gör det är ätliga och ofarliga. En del farliga växter (och svampar) har en smak som avskräcker – medan era farliga växter (och svampar) har en mild och behaglig smak. Smak allena är ingen garanti för att en växt är ofarlig. Paradoxen här är att de som velat ta livet av sig haft adekvat kunskap om den aktuella växten – medan de som som inte haft för avsikt att ta sitt eget liv saknat motsvarande kunskap.

Dosis sola facit venenum

Redan Paracelsus (1493–1541) myntade tru- ismen: ”Dosis sola facit venenum” – i svensk översättning mer känd som: ”Giftighet är en dosfråga.” Det grekiska ordet ”tamakon” har den dubbla betydelsen ”medicin” och ”gift” vilket belyses i den naturmedicinska använd- ningen av växtsubstanser som läkemedel. Men precis som moderna syntetiska mediciner kan vara höggradigt giftiga och orsaka både sjuk- dom och död vid felaktig dosering kan också växter vara lika farliga – oavsett om de används som föda, medicin eller som drog. Ibland tycker man sig skönja uppfattningen att ”allt som växer i naturen är ofarligt” – vilket förstås är en både okunnig och farlig uppfattning. Det är en kul- turantropomor sm eftersom allt vuxit i naturen innan människor inom växtförädlingen selek- terat fram de arter och sorter som mestadels är ofarliga att äta (men även en del födoväxter innehåller toxiner och många prydnadsväxter gör det i ännu högre grad).

Att rutinmässigt kalla en växt för ”giftig” utan att förklara innebörden eller om den i praktiken är farlig, är och förblir därför intetsägande och meningslöst.

Förutom Paracelsus förtjänstfulla formulering bör man inte förlita sig på medeltida örtaböcker när det kommer till information om enskilda växtarter. Före Linné fanns ingen enhetlig

vetenskaplig nomenklatur som otvetydigt indi- kerade vilken växt man talade om utan bara ett myller av dialektala namn som dessutom ofta klumpade ihop likartade växter utan att urskilja det vi idag erkänner som arter. Dessutom var den förtärda mängden, liksom vilka växtdelar som förtärdes, ofta höljt i dunkel.

I den stora volymen av litteratur genom histo- rien som på något sätt berör växternas giftighet eller farlighet dominerar den typen av föråld- rade böcker, tillsammans med mer anekdotiska skrifter eller muntliga utsagor mer avsedda att roa än att utbilda samt därtill rena vandrings- sägner med kittlande och spektakulära upp- gifter utan angiven källa eller referens mer än ”någon som kände någon som kände någon…”. Växternas substanser

Växter innehåller olika kemiska substanser av vilka era i stor mängd kan orsaka sjukdoms- tillstånd hos djur och människor, och även dödsfall.

Men koncentrationen och mängden av dessa ämnen kan variera stort mellan olika delar i växten – rötter, jordstammar, rotknölar, blad, stjälk, blommor, frukter och frön. Många djur och tidigare naturfolk har lärt sig att känna skillnad på dessa olika delar – djuren troligen genom lukt- och smaksinne kombinerat med naturligt urval – och människorna troligen genom trial-and-error. Dessa erfarenheter har förts vidare genom muntlig tradition från ge- neration till generation – en kunskapsskatt som håller på att erodera men som dokumenterats av moderna etnologer. Naturfolk känner i medeltal till hundratals ätliga växter (och växter an- vändbara till andra ändamål), och globalt nns tusentals ätliga växter av vilka de esta bara utnyttjas lokalt och regionalt. Bara ett litet fåtal nyttjas globalt i större omfattning.

De substanser i växter som feldoserade kan orsaka sjukdom eller dödsfall är av många olika

slag enligt kemisk taxonomi: aromatiska oljor, alkaloider, aminosyror, kumariner, furano- kumariner, glykosider, garvämnen, organiska syror, fenoler, proteiner och peptider, saponiner, terpener och andra. De kan orsaka symtom i matspjälkningskanalen, i kontakt med slemhin- nor eller blod i sår, eller utvärtes i kontakt med ögon eller hud.

Många av dem nns även hos djur, men i andra kemiska sammansättningar, och speglar bara de levande organismernas strävan att överleva och att skydda sig från ender (och i djurens fall även till att fånga sin föda). De tillhör livet på jorden och kan bemästras med kunskap och erfarenhet.

Många av substanserna nns i alla växter och ingår även i de växter vi använder som föda. Be- roende på innehållet doserar vi dessa växter på ett förnuftigt sätt så att vi inte tar skada av dem. Vi överdoserar inte peppar, chili, vitlök, sa ran, bittermandel, rabarber, sura äpplen, citroner el- ler nässlor och spenat till spädbarn.

En del av ämnena ingår i kosmetika och pro- dukter för hudvård, i bakverk och andra kulina- riska anrättningar samt i både legala och illegala droger och i substanser som används medicinskt inom sjukvården.

Förnuftets fiende

I kvällstidningar sprids inte sällan anekdotisk desinformation med karaktär av vandringssäg- ner. Syftet att sprida rädsla och osäkerhet samt att hetsa mot naturliga företeelser som olika arter av ora och fauna är påfallande. Tyvärr är dessa tidningar och dessa artiklar i sin värsta form ender till förnuft och kunskap. Sådana tidningar nns i de esta länder på jordklotet. De skapar en stämning av yttre hot, och hetsar ofta mot det främmande och dåligt kända. Rubriker som ”Växten som dödar est män- niskor”, ”Giftiga spindlar anfaller Skåne” och ”Ormen vars gift kan döda 10 människor i ett bett” är exempel på sådan ovetenskaplig skräm- selpropaganda syftande till att misstänkliggöra det främmande och det dåligt kända – istället för att med kunskap och ny kenhet närma sig det okända.

Om det sedan är ormar, spindlar, växter, judar, muslimer, ursprungsbefolkningar eller kulturer som demoniseras är sekundärt i sammanhanget. Det uppenbara syftet är att skapa sensation, tur- bulens, indignation, eller att uppvigla och skapa motsättningar mellan människor i syfte att sälja lösnummer.

Antiintellektualismen och oviljan att sätta sig in i fakta och presentera en ärlig och nyanserad bild är det som kännetecknar denna typ av ar- tiklar i denna särpräglade avart bland media. Den samlade vetenskapliga toxikologiska er-

farenheten av människors relation till ”giftiga växter” sammanfattas väl av följande citat: ” e major human problems associated with poisonous plants derive from the basic problem of a confused, seriously inadequate, and often misunderstood body of literature on the subject (… ) A signi cant amount of information in contemporary compendia is derived innocently from ancient sources or observations.” (Kings- bury)

I översättning: ”De främsta mänskliga pro- blemen med giftiga växter har sitt upphov i en förvirrad, djupt inadekvat och ofta missförstådd uppfattning av litteraturen i ämnet (…) En be- tydande andel av informationen i samtida me- dia härstammar från föråldrade källor.”

Redaktörens giftiga funderingar

Owe Jaktlund

Jag tycker att det blivit mer märkbart på senare tid att så fort som vissa växter omnämns eller ställs på försäljningsborden på våra växtmark- nader så hamnar man i en lång diskussion om giftighet. På Facebook kan det diskuteras i da- gar om en växt är giftig eller ej – och det bara för att någon visat en bild på t.ex. en liljekonvalj och undrat vad växten heter.

Alla tillgängliga källor säger att förgiftningar
i huvudsak sker när vuxna personer medvetet har ätit någon växtdel. Dödsfall bland barn som råkat äta någon växtdel har inte hänt i modern tid.
Giftinformationscentralen säger: ”Att smaka på ett par bär, vilken växt det än gäller, är ofar- ligt.” De säger dessutom att vatten från blomva- ser inte är farligt att dricka, och de poängterar särskilt att det även gäller blomvatten från lilje- konvaljer.
Den otroliga rädslan för tibast Dapne mezereum är för mig obegriplig. Bären smakar riktigt illa och att något barn ens skulle svälja det första som det smakade på är osannolikt.
Jag hoppas verkligen att denna panik när det gäller ”giftiga” växter kommer ner på en rimlig nivå. Som Torbjörn Peterson här har argu- menterat för är det meningslöst att bara ropa ”giftigt!” utan att säga något om vilken dos som krävs innan man ens märker några symptom! Giftig är dessutom ofta ett felaktigt uttryck, of- tast skulle det räcka väl om man sade oätlig. Enligt min åsikt är de enda riktiga problemen i trädgården de växter som ger fototoxiska reak- tioner om man råkar få växtsaft eller olja på huden och sedan bli utsatt för solljus. Resultatet blir då brännsårsliknande skador på huden.

Det är i första hand Moses brinnande buske Dictamnus albus, där det kan räcka att man snuddar vid blad eller frökapslar för att man ska få blåsor och brännsår på huden. Lokor Hera- cleum och släktingar som t.ex. palsternacka Pas- tinaca sativa kan ge samma resultat, men först när växtens stjälk skadas och växtsaften hamnar på huden.

En annan fara är att inte vara medveten om ris- kerna från mjölksaften på törelarter Euphorbia som kan vara irriterande. Detta särskilt om man råkar gnugga sig i ögonen. Vi hade en rapport om det i TA för några år sedan, där en medlem ck åka till sjukhuset för ögonsköljning.

I november är det hög tid att så årets pionfröer!

By | Artiklar

Pioner behöver en varm period följd av en kall period för att bryta frövilan. En kontrollerad metod för pionfrösådd är att använda färsk fuktig vitmossa, Sphagnum.

Plastaskar eller stadiga plastpåsar går att använda till sådd.
Kärlen fylls med vitmossa klippt i centimeterlånga bitar.
Fröna läggs ner och sådderna förvaras i rumstemperatur.

Efter två till tre månader har en grodd vuxit ut från fröet.
När grodden är ett par centimeter ställs kärlen i kylskåp och efter ytterligare två till tre månader har grodden fått en längsgående spricka vid fröskalet så att ett första karaktärsblad kan anas.

En viss passning krävs vid kylskåpsförvaringen så att groddarna inte utvecklas för långt. De flyttas försiktigt över till jord och ställs varmt och ljust så att karaktärsbladet kan utvecklas. Sedan sköts småplantorna på samma sätt som om de grott i jord.