Höstblommande buskar är i klar minoritet i trädgården och när de, liksom konvalj­busken, dessutom har en bra doft är det förvånande att man inte ser dem oftare! Härdigheten är bättre än vad som vanligen påstås och barken hos några av dem kan närapå matcha skenka­melians (Stewartia).

text och foto (där annat ej anges Owe Jaktlund

Konvaljbuskarna Clethra är nära besläktade med ljungsläktet Ericaceae och kunde nästan ha varit med i min första del om surjordsväxter. Av det 30-tal arter som finns växer de flesta i tropiska och subtropiska områden och det finns bara ca fem arter som passar för vårt klimat.

Jag odlar två av dem, som jag en gång för ganska länge sedan själv klippte som sticklingar. De satte uppenbarligen rötter och har växt på sig bra. Litteraturen bekräftar också att de är lättrotade, t.o.m. med kommentaren ”extremt lättrotade” för konvaljbusken själv. Bästa tid är juni–augusti. Frösådd är en annan metod för förökning och jag har sett ett råd att hantera fröna som rododendron, dvs. ljust, varmt och hög luftfuktighet.

Clethra alnifolia, konvaljbuske, är den enda som verkar någotsånär känd i Sverige. Lite lustigt namn då Clethra betyder al, rakt översatt till svenska skulle det bli ungefär ”albladig al”. Den växer i fuktiga skogar och sankmark i östra USA. Höjd 1–2 m. Mina är mångstammiga, den största knappt två meter hög och drygt lika bred, vilket beror mycket på att den en tid växte halvliggande efter flytten. Jag fick lov att hjälpligt binda upp den tills den rotat sig ordentligt. Den har skjutit ganska många rotskott, men inte särskilt långt från huvudstammen. Stammen är brun och med lätt flagnande bark, dock inte alls lika vacker som några av de andra arterna. Lite fuktig mark och i full sol rekommenderas, men min har gått hyfsat i ganska torra lägen och numera rätt skuggigt.

Bladen ska enligt namnet vara alliknande, frågan är bara vilken al de påstås likna. Definitivt inte gråal, men det finns många arter i det släktet. Bladmässigt utmärker sig inte de amerikanska arterna och även om bladen blir gula på hösten är inte heller höstfärgen särskilt upphetsande. Däremot är det alltid trevligt med buskar som har både väldoft och sen blomning. En nackdel kan vara att lövsprickningen är ganska sen, även om jag inte själv reflekterat över det. Blommorna är många små vita klockor på upprätta, 5–15 cm långa, 2 cm breda klasar (se omslagbilden). Vad jag ser på mina är att 1–4 blomklasar utvecklas parallellt med årstillväx- ten från förra årets toppskott. Av de totalt ca

15 formerna på marknaden finns det flera rosablommande att välja emellan. Blommar ungefär i augusti/september ett normalår, men är väldigt beroende av sol och värme för att få en tidig och rik blomning. Ingen av mina plantor står särskilt ljust och har nätt och jämnt börjat visa knopparna nu (25 juli). De har märkbart fler blomklasar på den sida som står ljusast. Ska variera beroende på kultivar, men jag har inga uppgifter om vilka som kan vara tidiga. Doften är åt liljekonvaljhållet och allt som jag kan lägga märke till betyder att de flesta andra tycker att det doftar starkt. Doften lockar bin, fjärilar och kolibrier (hoppas kan man väl)

Ett av de inhemska namnen är ”väldoftande pepparbuske” och syftar på att frökapslarna liknar pepparkorn (se också C. acuminata). Härdigheten verkar inte riktigt klar, det står zon 1–2 (3) på flera ställen, men jag har flera uppgifter om att den odlats i mer än 20 år i zon 4, t.ex. på Smålands högland. De relativt nya kultivarerna på marknaden idag kan ha olika härdighet, men det får framtiden utvisa. Kultivaren ’Hummingbird’ ska vara extra blomvillig (vita blommor) och är också lite kompaktare i växten. Påstås få en bra gul höstfärg. De rekommenderas som skuggväxter, men det är i ett helt annat klimat än vårt och de bör nog placeras ganska soligt här och speciellt om de provas i de högre zonerna.

Clethra tomentosa, betraktas av somliga som en varietet av C. alnifolia, men Flora of America argumenterar för att det är en separat art. Även om det mesta i utseendet är lika påstås C. tomentosa blomma senare om de odlas bredvid varandra, bladskaften vara kortare, nya skott håriga, samt ståndarna kortare och håriga. Det kräver förstås att man har bägge arter tillgängliga.

Clethra acuminata, stor konvaljbuske, växer i södra delen av Appalacherna, en 250 mil lång, 16–48 mil bred, i snitt 900 m (max 2 000 m) hög bergskedja som finns en bit inåt landet från USA:s östkust, från Kanada till norra Alabama/ Georgia. C. acuminata föredrar lite fuktigare platser, men klarar betydligt torrare platser i trädgården än vad C. alnifolia gör. Hm… nog borde man läsa på bättre innan man planterar sina buskar – gissa hur jag planterat mina?

Min buske är nu runt 3,5 m hög (upp till 6 m i naturen) och har en helt underbart mönstrad bark [6]. Som på så många andra stammar med flagnande bark kan man behöva hjälpa dem på traven genom att gnugga bort lite lösa flagor. Ett av de inhemska namnen på den är ”kanel- barks-Clethra” och det ger en bra beskrivning på barkens färg. Det är först när stammarna blir bortåt tre cm i diameter som mönstringen börjar synas. Jag har börjat stamma upp den för att barken ska synas bättre. Några rotskott har jag för mig att jag sett, men inte lika många som hos C. alnifolia.

Vita blommor på 5–20 cm långa, upprätta klasar. Märkbart tidigare än mina C. alnifolia och kan börja bomma när som helst nu, men står ljusare och har solsken större delen av förmiddagen. Så vitt jag vet finns det inga andra färgformer på blommorna. Ett annat inhemskt namn är ”bergspepparbuske” och det är de torra frökapslarna som ser ut som och har använts istället för pepparkorn. Bladen är spetsigare än hos C. alnifolia, acumi- nata betyder med avsmalnande spets [5]. Att döma av växtplatsen och mina egna erfarenheter bör den vara minst lika härdig som C. alnifolia. Jag frågade Tommy Ahnby och han uppskattar att härdigheten är bättre än C. alnifolia och att den borde klara sig i zon 5. Doften är dock lite mildare och det är kanske därför som den är sällsynt i våra trädgårdar. Stammar man upp den redan från början kan stammen bli nästan lika vacker som hos C. barbinervis.

  1. barbinervis, japansk konvaljbuske. Växer i Japan, Sydkorea och östra Kina i öppen lövskog på 800–1 800 m höjd och i ganska steniga och torra lägen. Kan i naturen nå 8–10 m, men i trädgården sällan över 4 m. Rödbrun, slät bark som flagar och ger väldigt snygg effekt.

Jag såg det första gången för två år sedan hos Lasse Kedenius och blev förälskad i bladen, som har en märkbart tydligare struktur än de andra arterna. Den får också en betydligt bättre höstfärg än de andra och färgen visar sig, som syns på blombilden, mycket tidigt på hösten. Redan nu (28/7) var toppen av det drygt fyra meter höga trädet i Göteborgs botaniska trädgård rödtonat. Det har också en bra doft och blomknopparna hade kommit väl så långt som hos min C. acuminata.

Tommy Ahnby uppskattar härdigheten till zon 3 (4), men det är lite ont om odlingsuppgifter. Genom att den normalt blir lite kraftigare och trädlikare än de övriga lägger man lättare märke till den vackra barken och Michael A. Dirr, USA:s kanske främste trädguru anser att de bästa kultivarerna av C. barbinervis gott matchar skenkamelian Stewartia pseudocamellia när det gäller vackra stammar.

Clethra tomentosa

En rosa form

Bladen är spetsigare än hos C. alnifolia, acuminata betyder med avsmalnande spets.

Den vackra barken på C acuminata