Ett stort släkte av intressanta buskar och träd som är värt en liten djupdykning i det som finns på marknaden. Ytterligare sju arter, med former och kultivarer, presenteras i nästa nummer av TA.

Owe Jaktlund text och foto (där annat ej anges)

Euonymus tillhör benvedsväxterna Celastraceae, dit också släktena träddödare Celastrus, slåtterblommor Parnassia, klippmyrten Paxistima och vingfrörankor Tripterygium hör. Grekiska Eubetyder skön, god och onyma betyder namn. Varför ett släkte som luktar illa, har giftiga fröer och kan förgifta kreatur fått namnet ”gott namn” är något av en gåta. Drygt 170 arter av lövfällande eller vintergröna buskar, träd eller klängväxter från Europa, Asien, N och C Amerika, Madagaskar och Australien. Bladen är enkla och motsatta (strödda hos E. nanus) och som regel med en sågtandad kant. Knopparnas utseende kan hjälpa till att skilja arterna åt och en del har vackert röda vinterknoppar. Blommorna kommer på fjolårsved och är små, oansenliga, oftast i gula och gröna nyanser. Det är nästan bara den stora mängden av dem som gör att man lägger märke till dem [2]. Fruktkapseln är rosa till röd och består av de, mer eller mindre, sammansmälta karpellerna (fruktbladen). Som regel 3–5-delad, ibland med vingar. Varje frökammare har som regel 2 frön inneslutna i ett, oftast gul- eller orangefärgat, köttigt hölje (fröhylle). Fröerna sitter ofta kvar långt efter att fruktkapseln spruckit upp. Fröerna äts gärna av fåglar för det köttiga höljets skull, men faller ner eller passerar oskadade och sprids på det sättet. I Nordamerika betraktas vissa arter som ogräs. Det täta rotsystemet och skuggan under E. alatus-buskarna gör att inhemska växter konkurreras ut. Jag märker i min trädgård att körsbärsbenveden frösår sig lite överallt, men är mycket lätt att känna igen. Det är väl någon fågel som är skyldig till att jag förra veckan hittade 10 frösådder i en iriskruka i fröbänken – det fanns nämligen en lämplig sittplats ovanför krukan. Vid frösådd bör man tänka på att tvätta fröerna med några droppar diskmedel i vattnet. Fröna har ett fettlager som behöver tvättas bort. Obehandlade gror de sällan tidigare än andra våren. Krukan bör ändå sparas minst två år eftersom groningen är utsträckt. Fröna tål ingen längre torka och utemetoden är överlägsen för att få bra groning. Typarten för släktet, benved Euonymus europaeus, är den enda som är ursprunglig i Sverige. Den är inte alltför ovanlig i de södra landskapen, men många är säkert trädgårdsrymlingar. Av övriga arter rapporteras E. latifolius och E. nanus som sällsynt förvildade i Mossbergs flora. Inom släktet finns det många odlingsbara arter och här finns risken att artikeln orsakar det som en plantskolist nyligen klagade på. Efter en artikel kommer de till plantskolan och frå- gar efter arter som vi aldrig haft eller har slutat med eftersom de stod här i 10 år utan att någon frågade efter dem! Ja, det kanske inte alltid är så lätt att hitta alla, men jag försöker hålla mig till dem som finns på marknaden i Europa och som jag sett i odling. Några få, t.ex. klätterbenvedarna E. fortunei och E. japonicus, odlas för sitt snygga bladverk men hos de flesta är det höstfärgen och de fina frukterna som är det stora prydnadsvärdet. Som regel när det gäller höstfärger bör läget vara soligt och ljusa lägen ger också en bättre fruktsättning. Bästa jordmånen för de flesta är en sandig mullrik, något fuktig jord. De ytliga rötterna betyder att man får passa dem lite extra vid nyplantering innan de etablerat sig. Lägg gärna på lite kompost över rotsystemet under våren. Generellt kan det också sägas att de växer rätt långsamt och kan ta några år på sig för att etableras. Många är i gränslandet mellan buskar och träd, och blir ofta snygga små träd om de stammas upp lite. Själv träffade jag rätt tidigt på den vingade benveden, E. alatus, som kanske är den mest kända för sin tidiga höstfärg. Sedan dröjde det rätt många år tills jag under en av kretsens bussresor besökte den dåvarande frögeneralen, Ester Andersson i Kinna, och fick se en körsbärsbenved E. planipes i full och imponerande fruktsättning. Tredje milstolpen var 2008, återigen en bussresa om än med en ny krets. Vi besökte Martha och Karstens fina trädgård i Ljungskile och där stod det en bollbenved E. oxyphyllus, med klotformade, knallröda frukter som just spruckit upp och visade sina orangefärgade frö- hyllen hängande i korta trådar under frukternas mörkt rödvioletta undersidor [1]. För de som vill se ett brett sortiment av benvedar rekommenderar jag ett besök i Uppsala botaniska trädgård som har en rejäl samling av släktet mellan orangeriet och barockträdgården och även någon i den fina trädsamlingen på andra sidan vägen. Botaniska i Göteborg har också en hel del, men då får ni leta lite längre. Euonymus europaeus, benved. Jag har tyvärr aldrig sett den vild, men huvuddelen av mina besök i sydsvenska skogar tillbringades tidigare i högsta tempo med karta och kompass i handen. Förutom i Sverige är den allmän i stora delar av Europa och österut till Kaukasus. Namnet benved kommer av att veden är mycket hård och den har också använts till snickerier. Det engelska namnet är ”Spindle Tree” och syftar på att träet användes till att göra sländor (eng. spindle) för att spinna ull. Det tyska är Pfaffenhütchen och betyder liten prästhatt, syftar på den biretta som ofta bärs av katolska präster. Växtplats är ljusa lövskogar, företrädesvis på rikare mark och gärna lite fuktigt. Inte särskilt kräsen på växtplats i trädgården. Rotsytemet är ytligt och den bör därför inte stå för torrt, eftersom den då lättare angrips av insekter, främst bladlöss. I skugga blir växtsättet lite glest.

Lövfällande buske, litet träd, vanligen upp till 3, sällan 5 och bortåt 3 m bred. Äldre grenar får korklister, bladen elliptiska eller lansettlika 3–8 cm långa. Blommar i maj. Fruktkapseln är fyrdelad, upp till 2 cm stor och rosa till karminröd. Den spricker upp i september och visar de gula fröhyllena, fröet är vitt. Det finns två E-plantor i handeln. Mest känd är kanske ’Evert’ [3], som samlats in på Söderåsen av Karl-Evert Flink och som utmärker sig av fin höstfärg och starkare karminröd färg på frukten än vad som är normalt inom släktet. Den andra är fk Ultuna (fk=frökälla), som kommer från ett gammalt buskage på Ultuna. Den har bra färgsättning, ett buskigt växtsätt och betraktas som något härdigare (zon 5, möjligen 6) än ’Evert’ (z 4). Euonymus alatus, vingad benved. Lövfällande bredväxande buske upp till ca 2 m. Kommer från Kina, Manchuriet, Korea, Japan och Sachalin. Grenarna har 4 tunna vinglika korklister, härav det svenska namnet [4]. Ljusgula blommor i maj–juni [6]. Frukten rödaktig, vanligtvis med 1–2 lober och fröna vita till ljusrosa med orangeröda fröhyllen. Blad 3–5 cm, sågtandade och får tidigt på hösten lysande karminröda färger. Kanske den i släktet som är vanligast i våra trädgårdar. Lagom stor för den lilla trädgården, växer långsamt och det tar många år innan den når maxmåtten. Den vanligaste kultivaren är ’Compactus’ [bild på sid. 58]. Inte mycket lägre på sikt, men kanske lite mer kompaktväxande. De jag tittat närmare på verkar nästan sakna de vingade listerna på grenarna. Odlingskrav som föregående, härdighet till minst zon 5. Har planterats i stora mängder utmed vägar och i parker i USA och betraktas som ogräsig där, eftersom fåglarna sprider fröerna. Euonymus phellomanus, kinesisk vingbenved. Lövfällande, 2–3 m hög buske från 1 000– 3 000 m höjd i västra och norra Kina. Grenarna är väldigt lika den vingade benveden. Blad 6–10 cm långa. Grönvita blommor ca 10 mm. Fruktkapseln är rosaröd och ca 13 mm stor. Fröhylle rött, liksom de exponerade delarna av fröna. Bertil Larsson, i Dals Rostock, har ett frösått exemplar [5] och tycker att höstfärg och fruktsättning är märkbart sämre än den vingade. I Uppsala botaniska står det däremot ett ca 25 år gammalt litet träd som i höstas (5 okt) hade en rätt bra fruktsättning, men jämfört med t.ex. E. planipes och oxyphyllus var höstfärgen rätt blek. Euonymus cornutus var. quinquecornutus, kasperbenved. Jag vet inte om den rena arten odlas hos oss då jag endast sett den här fina formen. Lövfällande buske från 2 200–4 300 m höjd i västra Kina. Upp till 3 m hög, men som regel betydligt lägre i odling, slanka grenar. Tunna, sågtandade, läderaktiga blad, 6–11 cm långa och högst 1,5 cm breda. I flera av mina böcker anges den som städsegrön, men både min planta och Flora of China säger att den fäller löven under vintersäsongen. Purpurfärgade, 7–10 mm stora blommor [7] i maj–juni och får rosaröda spektakulära femhorniga fruktkapslar (quinque=5, cornutus=horn) som liknar kasperhattar [8]. Vita frön med orange fröhylle. Än så länge ovanlig hos oss, men är en pärla och passar bra även i små trädgårdar. Frusit tillbaka och någon gång dött hos Bertil Larsson (zon 3+). Härdig till zon 3. Odling som föregående. Euonymus planipes (syn. E. sachalinensis hort), körsbärsbenved [9]. Lövfällande buske till litet träd till 3 m högt från Japan, Korea och Manchuriet, om än inte nämnt i Flora of China. Här finns det en liten namnförvirring. Det som nu heter E. sachalinensis och som växter på ön Sachalin, norr om Japan, beskrevs 1868 av F. Schmidt och namngavs först som E. latifolius var sachalinensis. 1881 gav sedan Maximowicz det artstatus, men i beskrivningen inkluderade han även det som visade sig vara en helt annan art. Det är mer komplicerat än så här, men kort sagt ska E. sachalinensis ha röda blommor medan E. planipes har gula [2]. Förmodligen är allt som odlats under namnet E. sachalinensis i själva verket E. planipes. Ur den här röran har det också kommit en tredje snarlik art, E. maximowiczianus, men den har jag aldrig sett. E. planipes liknar E. latifolius och skiljer sig bara i små detaljer. Höjd upp till drygt 3 m och lika bred. Blad 8–12 cm långa, något grövre tandad än E. latifolius och saknar skåran på översidan av bladskaftet som den förra arten har. Unga grenar är gröna och de mörkröda, långa vinterknopparna kontrasterar fint mot grenfärgen. Bland de tidigaste att löva på våren. 2 cm stora frukter med 4–5 lober och inte så vinglik som E. latifolius, mörkröda frön och orange fröhyllen. Vacker höstfärg med tidigt bladfall. Väldigt vanlig i odling och uppskattad för både höstfärg och bra härdighet, minst zon 5.

www

En användbar databas med grundinformation om utseende, utbredning och odling. Inte felfri, men det är inte litteraturen heller. http://en.hortipedia.com/wiki/ Category:Euonymus En intressant studie över frukter och frön på Euonymus. Innehåller också en nyckel för de flesta av de arter jag tar upp i artiklarna. www.dendrology.org/site/images/web4events/ pdf/Tree%20info%20IDS_06_pp30_p52_Euonymus.pdf Flora of China, som vanligt finns de flesta i Kina och floran innehåller detaljerade beskrivningar www.efloras.org/browse.aspx?flora_id=2

Giftinformation

Många arter används inom medicinen och delar av växten kan vara giftiga för människor. I första hand är det frukt/frö- er som kan tänkas ätas. Eftersom de smakar och luktar illa är förgiftningar dock extremt ovanliga. Symptom kan komma efter upp till 12 timmar och kan bestå av illamående, magsmärtor och diarré, vid allvarligare fall hjärtproblem. Har personen ätit mer än fem frön bör läkare kontaktas. I England har de haft problem med slipdamm vid bearbetning av veden.

admin

About admin