Möt våren med violdoft – Viola odorata!

By mars 17, 2020Artiklar

Luktviolen väcker många nostalgiska minnen, men är inte alls så blyg och försagd som dess späda gestalt kan förleda oss att tro. I trädgården är den numera nästan bortglömd, men den är väl värd att odla för sin doft och charm.

Text och foto Birgitta H Olsson

En gammal bok om violer fick mig för ett tag sedan att minnas vårvintern 2007, violblommorna och doften. I början på det året fanns i Gardens Illustrated ett reportage om luktvioler, Viola odorata. Tillsammans med snödroppar, julrosor och aklejor är jag väldigt förtjust i dem. Älskar violdoften, men också blommorna, och det har jag gjort så länge jag kan minnas. Men innan reportaget hade jag inte en aning om att  det finns så många olika namnsorter eller att det finns luktvioler med blommor i så många olika färger – ljusblå, dimrosa, ljusrosa, midnattsblå, vita och många fler.

Violbeställning
Det visade sig att plantskolan som reportaget handlade om skickade plantor även till Sverige, så inte kunde jag låta bli att beställa. Någon vecka senare dök ett litet paket upp och doften som strömmade ut och stack mig i näsan redan innan jag öppnade det gick inte att ta fel på. Det luktade violpastiller, sådana som man förr kunde köpa i kiosken. Ja, det kan man kanske fortfarande. Viola odorata ’Saint Helena’ [se bild], med anor från i alla fall 1892, men troligen redan från Napoleons tid, var en av violerna som låg där och spred sin vällukt.
Det var violboken “The Violet Book av A & D. Allen-Brown som väckte minnet och återigen fick mig att leta upp plantskolan. Boken i sin helhet kan du läsa på nätet.
Plantskolan heter Groves Nurseries och där finns Storbritanniens nationella samling av Viola odorata med fler än 100 olika luktvioler.

Ogräs?
Jag vet att många inte håller med mig utan tycker att luktviolerna är ogräs med stort O. I boken ”Trädgårdens blommor berättar” från 1967 skriver Gösta Reuterswärd om just lukt- violen och berättar att berusade människor under romartidens fester dränktes av violblommor när de fick dem i halsen och kvävdes. Enligt honom är luktviolen också ett ogräs, men han skriver ”Luktviolen, Viola odorata, är ändå det enda verkligt välkomna ogräset i min trädgård. Ibland har violerna fått fäste i trappspringor, ibland bland rosorna, och ute på min åker lyser det blått av dem och doften är underbar så fort solen skiner.” Mer om hans tankar om Viola odorata hittar du i boken på sidorna 25–29. Napoleon däremot tyckte inte att luktviolen var något ogräs. ”Jag skall återkomma med vårens violer” lär ha varit hans sista ord när han fördes till Elba. Violen blev en teckenblomma, ett lösenord, för dem som ville få Napoleon tillbaka på tronen. Det berättas att man efter hans död t.o.m. hittade vissna violer i hans kläder.

Doft och smak
Viol är nog den ört som använts längst och mest för att tillverka vällukt på burk och flaska. Den var mycket populär både i antikens Grekland och i Rom – den tidens verkligt trendiga blomma som gav doft och smak åt både parfymessenser, badoljor och köttpastejer.

Så här skriver Karin Berglund om violens doft. ”Dra till exempel in den lätta doften från luktviol. Mmm, himmelskt säger man och vill genast ha mer. Men vad nu – den här gången doftar den inte alls. Sanningen är att violens diskreta doft är så stark att näsan bara tål en sniff i taget. Sedan måste den vila innan den åter kan känna violens andedräkt.”
Blekt färgade blommor doftar mest enligt undersökningar som gjorts. Gula violer doftar mer än blå, trots att de är samma art.

Något om odlingen
I februarinumret av Gardens Illustrated 2007 fick jag lära mig att violerna blommar bättre och snabbare om man klipper tillbaka revorna, och att violer passar som marktäckare i både sol och skugga. Men också att den dubbelblommande luktviolen tar lång tid på sig innan den har etablerat sig. Och jag tycker att jag har fått vänta på de där dubbla blommorna i evigheter – och jag väntar fortfarande.

Får violen själv välja växtplats upplever jag att den föredrar att växa där den får mycket, mycket sol på våren, även om det sommartid blir väldigt torrt trots skugga från de lövfällande buskarna och det är där i solskenet som plantorna i början på april är helt översållade med blommor.
Luktviolen brukar börja blomma redan i mars här på Västkusten. Då gräver jag upp några fröplantor och plantera dem i en kruka. Visst måste krukorna passas med vatten men man behöver å andra sidan inte ligga på mage för att känna väldoften. Luktvioler är nästan livsnödvändiga både i trädgården och i krukor för att tidigt kunna ”sniffa” på våren – tycker jag som den här säsongen ska försöka att inte ha så många krukor att vattna. Men vem kan ha en trädgård utan violer i gamla slitna terrakottakrukor?

Sagt om violer
”En gång kände jag hur en violbukett med sin doft framsade en fyrradig strof så vacker och egendomlig att jag inte förmådde fånga den i ord. Jag kände bara att den kommer att finnas kvar som en oskriven dofternas dikt om violens liv och villkor.” Ur ”Utsikt från en grästuva” av Harry Martinson.

”…om människan föredrar en oxfilé framför en bukett violer, så beror det på att hon är ett djur som bara tänker på mat.” Georges Bernanos. ”Av alla doftande blommor jag känner, kan ingen jämföras med den underbara violens parfym och skönhet.” Ord från biskop Venantius Fortunatus.

Referenser

Berglund, Karin: Blombok
Berglund, Karin: Längtans blommor
Reuterswärd, Gösta: Trädgårdens blommor berättar

www

The Violet Book, A. & D. Allen-Brown

The Groves Nurseries

Det finns många namnsorter av Viola odorata, en del av dem mycket gamla.

Viola odorata ’Amiral Avellan’

Viola odorata ’Saint Helena’

Blekrosa Viola ’Jean Arnot’