Vår yngsta trädgårdsamatör?

By mars 9, 2020Artiklar

Sommaren 2015 kom en ung tjej tillsammans med sin mamma fram till mitt försäljnings- bord på en växtmarknad. Vi började prata om växter och jag blev imponerad av Ida Drugge (då 14 år) som både kunde växternas vetenskapliga namn och hade en stor växt- kännedom. Det blev mycket prat då om att så fröer som Ida tycker om att göra. Hon hade provat på olika metoder och lyckats

få fram många rätt knepiga växter. Vi har träffats flera gånger sedan dess och jag har övertalat henne att skriva lite om sig själv för STA, just för att hon är så ung och redan nu en hängiven Trädgårdsamatör. Hon är med- lem i Övre Norrlandskretsen där hon redan hunnit bidra med artiklar i Hjärtbladet (vår medlemstidning). Ida bor i Mörön, Luleå, i Norrbotten. Hon får själv berätta vem hon är och hur hon började med trädgård.

-Berit Johansson

Hur det började

Jag heter Ida Drugge och är i skrivande stund 16 år. Nu kanske någon höjer på ögonbrynen. En tonåring som skriver en artikel i Sveriges kanske mest eminenta trädgårdstidskrift? Ge- nom åren har jag fått många frågande blickar kastade efter mig. Kanske stämmer min up- penbarelse inte riktigt överens med mångas bild av den typiska trädgårdsamatören, då de i regel är i medelåldern eller uppåt. Men jag är en trädgårdsamatör, ett epitet jag med stolthet omfamnar.

Ända sedan jag föddes har naturintresset fun- nits där. Tillsammans med min familj har jag färdats genom skog och mark och lärt mig uppskatta naturens skönhet. Trädgårdsintresset skulle jag säga är en förlängning av mitt natur- intresse. Det väcktes till liv under ett besök på Nolia (trädgårdsmässa) i Piteå för många år se- dan. Blomqvist Plantskola från Finland var där med sin makalösa samling fruktträd och min mamma beslöt sig för att inhandla en hand- full. Ovetande om vad som skedde i samma ögonblick mina fingrar mötte och petade på plommonträdet ’Sinikka’s frodiga kvistar, föd- des plötsligt en nyfikenhet. Jag fann det otroligt fascinerande att något så exotiskt och exklusivt som ett plommonträd skulle kunna tänka sig att växa i vårt karga klimat. Det följde med oss

hem, ackompanjerat av två äppelträd och några hallonbuskar, och placerades i ett vindskyddat läge i en varsamt grävd grop fylld med plan- teringsjord. Så småningom inträdde hösten, åtföljd av vintern med många minusgrader och bristfälliga snötäcken. Men när våren kom såg jag till min stora glädje att den lilla spensliga kraken hade överlevt. Visserligen med några ådragna skavanker i form av frusna toppar och sprucken bark, men vad gjorde väl det. Följande sommar grävdes fler gropar och fruktträdssam- lingen växte explosionsartat. I mina drömmar frodades de alla och dignade av otaliga solkyssta frukter, men verkligheten var tyvärr en annan. Vid det här laget hade jag ännu inte noterat ”sandlådan” som lurade under grässvålen, vil- ken effektivt sög musten ur de unga trädens röt- ter och exponerade dem för solens uttorkande strålar. Med lite vilja har de flesta trots allt över- levt fram till dags datum, men särskilt mycket större har de inte blivit.

Prydnadsväxterna

Efter att tidigare enbart ha varit intresserad av den kulinariska biten av trädgårderandet öpp- nades nu mina ögon för den estetiska. Jag har alltid älskat att rita och måla, och plötsligt såg jag en möjlighet att utöva detta konstnärliga intresse även i trädgården.

Sedan flytten till vårt nuvarande hus 2007 hade mamma hunnit anlägga några rabatter med klassiska mormorsväxter. Men den tillförda jorden utarmades snabbt som en konsekvens av tomtens magra jordmån (ren sand) och växterna förde en rätt tynande tillvaro.

En milstolpe i mitt spirande trädgårdsintresse var när jag och mamma besökte Seija och Olavi Tanskanens fantastiska trädgård i Roknäs under Tusen Trädgårdar 2010. Mångfalden förbluf- fade mig och jag blev helt paff över hur mycket som inte bara överlevde utan faktiskt frodades på våra breddgrader. Väl hemma grävdes lite av grässvålen bort intill en stor sten för att ersät- tas med sand. En liten Gentiana, en fjällvallmo Papaver radicatum, några primulor, en Cam- panula och en alpsporre Linaria alpina stacks helt sonika ned i sanden och lämnades åt moder naturs prövningar. Samtliga förutom gentianan och fjällvallmon är numera ett minne blott, men i takt med att jag lärde mig allt fler veten- skapliga namn på växterna började alpinernas vindpinade värld bli allt mer spännande.

STA-medlem!

Ytterligare en milstolpe slogs ned i myllan när jag 2013 (tror jag) fick kännedom om Sällska- pet Trädgårdsamatörerna. Det lät nästan för bra – en hop glada amatörer med inriktning på ovanligare växter, besittande en enorm kunskap

för mig att ta del av. Jag gick med vintern 2014 och är medlem sedan dess.
Med åren följde otaliga trädgårdsvandringar och mässor, samtidigt som de vetenskapliga namnen så småningom börjades kännas na- turliga och bekanta. En stor inspirationskälla kom att bli Larz Danielsson i Jämtland. Hans webbutik Spezialplant har sedan starten varit en guldgruva för den som letar efter och vurmar för ovanligare, exklusivare växter – många så sällsynta att de saknar svenskt namn. En helt ny värld slog upp sina dörrar framför näsan på mig och har fortsatt trollbinda mig sedan dess. Pappa anlitades snart som traktorförare för att forsla stenar till mitt första stenparti. I flera da- gar slet jag, mamma och pappa tillsammans med att förverkliga min dröm. Mellan stenarna fylldes sand, grus och mull och växter plante- rades. Somliga överlevde, andra inte. Jag var i alla fall nöjd – nu hade jag ju mitt efterlängtade stenparti. Det har skänkt mig så mycket glädje genom åren och är fortfarande mitt favoritställe i trädgården.

Att fröså själv

Frösådd är något jag fastnat för på senare tid. Jag finner det otroligt fascinerande hur ett litet frö, vid såtillfället knappt synligt i handflatan, kan bjuda på den mest fantastiska blomprakt några år senare. Många ovanliga växter finns inte att tillgå i handeln i plantform, bara i frö- listor, så man är ”tvungen” att fröså om man vill ha möjlighet att odla dessa arter. Det är riktigt mysigt att en ruggig vinterkväll, medan snön viner runt husknutarna, slå sig ned med något gott i ena handen och en frölista i den andra. Frösådd är en hel vetenskap och kräver en bok för att helt och fullt kunna förklaras, varför jag inte går in djupare på ämnet.

När jag är i trädgården finner jag ett lugn jag inte hittar någon annanstans. Det är renodlad terapi för själen. Där kan jag slappna av på rik- tigt. Mellan all idrott och skola behöver jag nå- got att grotta ned mig ordentligt i, ett personligt krypin där all stress tillfälligt läggs åt sidan och ur vilket jag hämtar kraft och styrka. Till detta ändamål fungerar trädgården fantastiskt bra. Med det sagt är trädgården en del av mitt liv jag inte skulle vilja leva utan, liksom mitt medlem- skap i Trädgårdsamatörerna. Föreningen har skänkt mig så mycket glädje och kunskap.

För tillfället går jag på gymnasiet, den natur- vetenskapliga linjen, och står snart inför val av yrke. Oavsett om jag beslutar mig för att ägna mig åt något trädgårdsrelaterat eller ej kommer jag alltid älska växter. Det är ett som är säkert – odlarintressets rotsystem är väletablerat vid det här laget!

Ida Drugge

En liten vy över stenpartiet i juni. I förgrunden Lychnis alpina, fjällnejlika.

Campanula zoysii, snörpklocka – en egen frösådd av denna åtråvärda alpin som klarade vintern fint och blommade i stenpartiet sommaren 2017. Odlingssubstratet är egentligen inget märkvärdigt. Den står i nästan ren sand, blandad med fint grus, ytterst lite torv samt en skvätt kalk, och tycks trivas utmärkt!

Cremanthodium rhodocephalum, vinröd monsunstånds. En rar art från Himalaya som jag fick av Larz Danielsson då jag besökte honom 2016. Den planterades i torvpartiet i halvskugga och blommade vackert sensommaren 2017.