Category

Artiklar

Euonymus benvedssläktet del 1

By | Artiklar

Ett stort släkte av intressanta buskar och träd som är värt en liten djupdykning i det som finns på marknaden. Ytterligare sju arter, med former och kultivarer, presenteras i nästa nummer av TA.

Owe Jaktlund text och foto (där annat ej anges)

Euonymus tillhör benvedsväxterna Celastraceae, dit också släktena träddödare Celastrus, slåtterblommor Parnassia, klippmyrten Paxistima och vingfrörankor Tripterygium hör. Grekiska Eubetyder skön, god och onyma betyder namn. Varför ett släkte som luktar illa, har giftiga fröer och kan förgifta kreatur fått namnet ”gott namn” är något av en gåta. Drygt 170 arter av lövfällande eller vintergröna buskar, träd eller klängväxter från Europa, Asien, N och C Amerika, Madagaskar och Australien. Bladen är enkla och motsatta (strödda hos E. nanus) och som regel med en sågtandad kant. Knopparnas utseende kan hjälpa till att skilja arterna åt och en del har vackert röda vinterknoppar. Blommorna kommer på fjolårsved och är små, oansenliga, oftast i gula och gröna nyanser. Det är nästan bara den stora mängden av dem som gör att man lägger märke till dem [2]. Fruktkapseln är rosa till röd och består av de, mer eller mindre, sammansmälta karpellerna (fruktbladen). Som regel 3–5-delad, ibland med vingar. Varje frökammare har som regel 2 frön inneslutna i ett, oftast gul- eller orangefärgat, köttigt hölje (fröhylle). Fröerna sitter ofta kvar långt efter att fruktkapseln spruckit upp. Fröerna äts gärna av fåglar för det köttiga höljets skull, men faller ner eller passerar oskadade och sprids på det sättet. I Nordamerika betraktas vissa arter som ogräs. Det täta rotsystemet och skuggan under E. alatus-buskarna gör att inhemska växter konkurreras ut. Jag märker i min trädgård att körsbärsbenveden frösår sig lite överallt, men är mycket lätt att känna igen. Det är väl någon fågel som är skyldig till att jag förra veckan hittade 10 frösådder i en iriskruka i fröbänken – det fanns nämligen en lämplig sittplats ovanför krukan. Vid frösådd bör man tänka på att tvätta fröerna med några droppar diskmedel i vattnet. Fröna har ett fettlager som behöver tvättas bort. Obehandlade gror de sällan tidigare än andra våren. Krukan bör ändå sparas minst två år eftersom groningen är utsträckt. Fröna tål ingen längre torka och utemetoden är överlägsen för att få bra groning. Typarten för släktet, benved Euonymus europaeus, är den enda som är ursprunglig i Sverige. Den är inte alltför ovanlig i de södra landskapen, men många är säkert trädgårdsrymlingar. Av övriga arter rapporteras E. latifolius och E. nanus som sällsynt förvildade i Mossbergs flora. Inom släktet finns det många odlingsbara arter och här finns risken att artikeln orsakar det som en plantskolist nyligen klagade på. Efter en artikel kommer de till plantskolan och frå- gar efter arter som vi aldrig haft eller har slutat med eftersom de stod här i 10 år utan att någon frågade efter dem! Ja, det kanske inte alltid är så lätt att hitta alla, men jag försöker hålla mig till dem som finns på marknaden i Europa och som jag sett i odling. Några få, t.ex. klätterbenvedarna E. fortunei och E. japonicus, odlas för sitt snygga bladverk men hos de flesta är det höstfärgen och de fina frukterna som är det stora prydnadsvärdet. Som regel när det gäller höstfärger bör läget vara soligt och ljusa lägen ger också en bättre fruktsättning. Bästa jordmånen för de flesta är en sandig mullrik, något fuktig jord. De ytliga rötterna betyder att man får passa dem lite extra vid nyplantering innan de etablerat sig. Lägg gärna på lite kompost över rotsystemet under våren. Generellt kan det också sägas att de växer rätt långsamt och kan ta några år på sig för att etableras. Många är i gränslandet mellan buskar och träd, och blir ofta snygga små träd om de stammas upp lite. Själv träffade jag rätt tidigt på den vingade benveden, E. alatus, som kanske är den mest kända för sin tidiga höstfärg. Sedan dröjde det rätt många år tills jag under en av kretsens bussresor besökte den dåvarande frögeneralen, Ester Andersson i Kinna, och fick se en körsbärsbenved E. planipes i full och imponerande fruktsättning. Tredje milstolpen var 2008, återigen en bussresa om än med en ny krets. Vi besökte Martha och Karstens fina trädgård i Ljungskile och där stod det en bollbenved E. oxyphyllus, med klotformade, knallröda frukter som just spruckit upp och visade sina orangefärgade frö- hyllen hängande i korta trådar under frukternas mörkt rödvioletta undersidor [1]. För de som vill se ett brett sortiment av benvedar rekommenderar jag ett besök i Uppsala botaniska trädgård som har en rejäl samling av släktet mellan orangeriet och barockträdgården och även någon i den fina trädsamlingen på andra sidan vägen. Botaniska i Göteborg har också en hel del, men då får ni leta lite längre. Euonymus europaeus, benved. Jag har tyvärr aldrig sett den vild, men huvuddelen av mina besök i sydsvenska skogar tillbringades tidigare i högsta tempo med karta och kompass i handen. Förutom i Sverige är den allmän i stora delar av Europa och österut till Kaukasus. Namnet benved kommer av att veden är mycket hård och den har också använts till snickerier. Det engelska namnet är ”Spindle Tree” och syftar på att träet användes till att göra sländor (eng. spindle) för att spinna ull. Det tyska är Pfaffenhütchen och betyder liten prästhatt, syftar på den biretta som ofta bärs av katolska präster. Växtplats är ljusa lövskogar, företrädesvis på rikare mark och gärna lite fuktigt. Inte särskilt kräsen på växtplats i trädgården. Rotsytemet är ytligt och den bör därför inte stå för torrt, eftersom den då lättare angrips av insekter, främst bladlöss. I skugga blir växtsättet lite glest.

Lövfällande buske, litet träd, vanligen upp till 3, sällan 5 och bortåt 3 m bred. Äldre grenar får korklister, bladen elliptiska eller lansettlika 3–8 cm långa. Blommar i maj. Fruktkapseln är fyrdelad, upp till 2 cm stor och rosa till karminröd. Den spricker upp i september och visar de gula fröhyllena, fröet är vitt. Det finns två E-plantor i handeln. Mest känd är kanske ’Evert’ [3], som samlats in på Söderåsen av Karl-Evert Flink och som utmärker sig av fin höstfärg och starkare karminröd färg på frukten än vad som är normalt inom släktet. Den andra är fk Ultuna (fk=frökälla), som kommer från ett gammalt buskage på Ultuna. Den har bra färgsättning, ett buskigt växtsätt och betraktas som något härdigare (zon 5, möjligen 6) än ’Evert’ (z 4). Euonymus alatus, vingad benved. Lövfällande bredväxande buske upp till ca 2 m. Kommer från Kina, Manchuriet, Korea, Japan och Sachalin. Grenarna har 4 tunna vinglika korklister, härav det svenska namnet [4]. Ljusgula blommor i maj–juni [6]. Frukten rödaktig, vanligtvis med 1–2 lober och fröna vita till ljusrosa med orangeröda fröhyllen. Blad 3–5 cm, sågtandade och får tidigt på hösten lysande karminröda färger. Kanske den i släktet som är vanligast i våra trädgårdar. Lagom stor för den lilla trädgården, växer långsamt och det tar många år innan den når maxmåtten. Den vanligaste kultivaren är ’Compactus’ [bild på sid. 58]. Inte mycket lägre på sikt, men kanske lite mer kompaktväxande. De jag tittat närmare på verkar nästan sakna de vingade listerna på grenarna. Odlingskrav som föregående, härdighet till minst zon 5. Har planterats i stora mängder utmed vägar och i parker i USA och betraktas som ogräsig där, eftersom fåglarna sprider fröerna. Euonymus phellomanus, kinesisk vingbenved. Lövfällande, 2–3 m hög buske från 1 000– 3 000 m höjd i västra och norra Kina. Grenarna är väldigt lika den vingade benveden. Blad 6–10 cm långa. Grönvita blommor ca 10 mm. Fruktkapseln är rosaröd och ca 13 mm stor. Fröhylle rött, liksom de exponerade delarna av fröna. Bertil Larsson, i Dals Rostock, har ett frösått exemplar [5] och tycker att höstfärg och fruktsättning är märkbart sämre än den vingade. I Uppsala botaniska står det däremot ett ca 25 år gammalt litet träd som i höstas (5 okt) hade en rätt bra fruktsättning, men jämfört med t.ex. E. planipes och oxyphyllus var höstfärgen rätt blek. Euonymus cornutus var. quinquecornutus, kasperbenved. Jag vet inte om den rena arten odlas hos oss då jag endast sett den här fina formen. Lövfällande buske från 2 200–4 300 m höjd i västra Kina. Upp till 3 m hög, men som regel betydligt lägre i odling, slanka grenar. Tunna, sågtandade, läderaktiga blad, 6–11 cm långa och högst 1,5 cm breda. I flera av mina böcker anges den som städsegrön, men både min planta och Flora of China säger att den fäller löven under vintersäsongen. Purpurfärgade, 7–10 mm stora blommor [7] i maj–juni och får rosaröda spektakulära femhorniga fruktkapslar (quinque=5, cornutus=horn) som liknar kasperhattar [8]. Vita frön med orange fröhylle. Än så länge ovanlig hos oss, men är en pärla och passar bra även i små trädgårdar. Frusit tillbaka och någon gång dött hos Bertil Larsson (zon 3+). Härdig till zon 3. Odling som föregående. Euonymus planipes (syn. E. sachalinensis hort), körsbärsbenved [9]. Lövfällande buske till litet träd till 3 m högt från Japan, Korea och Manchuriet, om än inte nämnt i Flora of China. Här finns det en liten namnförvirring. Det som nu heter E. sachalinensis och som växter på ön Sachalin, norr om Japan, beskrevs 1868 av F. Schmidt och namngavs först som E. latifolius var sachalinensis. 1881 gav sedan Maximowicz det artstatus, men i beskrivningen inkluderade han även det som visade sig vara en helt annan art. Det är mer komplicerat än så här, men kort sagt ska E. sachalinensis ha röda blommor medan E. planipes har gula [2]. Förmodligen är allt som odlats under namnet E. sachalinensis i själva verket E. planipes. Ur den här röran har det också kommit en tredje snarlik art, E. maximowiczianus, men den har jag aldrig sett. E. planipes liknar E. latifolius och skiljer sig bara i små detaljer. Höjd upp till drygt 3 m och lika bred. Blad 8–12 cm långa, något grövre tandad än E. latifolius och saknar skåran på översidan av bladskaftet som den förra arten har. Unga grenar är gröna och de mörkröda, långa vinterknopparna kontrasterar fint mot grenfärgen. Bland de tidigaste att löva på våren. 2 cm stora frukter med 4–5 lober och inte så vinglik som E. latifolius, mörkröda frön och orange fröhyllen. Vacker höstfärg med tidigt bladfall. Väldigt vanlig i odling och uppskattad för både höstfärg och bra härdighet, minst zon 5.

www

En användbar databas med grundinformation om utseende, utbredning och odling. Inte felfri, men det är inte litteraturen heller. http://en.hortipedia.com/wiki/ Category:Euonymus En intressant studie över frukter och frön på Euonymus. Innehåller också en nyckel för de flesta av de arter jag tar upp i artiklarna. www.dendrology.org/site/images/web4events/ pdf/Tree%20info%20IDS_06_pp30_p52_Euonymus.pdf Flora of China, som vanligt finns de flesta i Kina och floran innehåller detaljerade beskrivningar www.efloras.org/browse.aspx?flora_id=2

Giftinformation

Många arter används inom medicinen och delar av växten kan vara giftiga för människor. I första hand är det frukt/frö- er som kan tänkas ätas. Eftersom de smakar och luktar illa är förgiftningar dock extremt ovanliga. Symptom kan komma efter upp till 12 timmar och kan bestå av illamående, magsmärtor och diarré, vid allvarligare fall hjärtproblem. Har personen ätit mer än fem frön bör läkare kontaktas. I England har de haft problem med slipdamm vid bearbetning av veden.

Blodhägg Made in Sweden for export

By | Artiklar

Andreas Modd text

Inte allt för många trädgårdsväxter har sitt ursprung i vårt avlånga land, men en av de vackraste som kommit härifrån måste onekligen vara blodhäggen, Prunus padus f. colorata.

Den här sorten får ljusrosa blommor som i knoppstadiet har en mörkare färg, de nya bladen är mörka och har en vinröd undersida. Under säsongen åldras de och blir mer och mer mörkt gröna med röda nerver.

Historien om växten börjar i södra Sverige, mer specifikt i Småland, nära Klevshult. Med Samuel Bodin, som vid tiden var lärling eller elev hos Fagerhults plantskola under åren 1910- 1915 för att bli trädgårdsmästare. En söndag i maj 1911 var han och några bekanta ute och gick i Hagshulttrakten, drygt en halvmil från Klevshult. Han upptäckte under denna vandring en rosablommande buske i ett stenröse. Vid närmare inspektion visade det sig att det var en rosablommande hägg med mörka blad.

Som en sann trädgårdsmästare såg han att detta var ovanligt och värt att ta till vara på och grävde upp plantan och tog med sig den. Den planterades i familjen Elgs trädgård i Packebo, som han var bekant med. Troligtvis var det med några av dem han var ute och gick när upptäckten gjordes.

Ägaren av plantskolan i Fagerhult, Edvin Samuelsson, lär ha fått kännedom om upptäckten snabbt då han var en av de (om inte den) första att ta förökningsmaterial från plantan. I plantskolan förökades trädet upp och såldes i Sverige men även till Europa redan på 1920-talet, och det är fortfarande ett uppskattat prydnadsträd både där och här i landet. I England fick sorten till och med den prestigefyllda utmärkelsen AGM (Award of Garden Merit) av RHS i London, år 1993, för sina goda odlingsegenskaper och för sitt vackra utseende.

Edvins moderträd planterades vid välkomstskylten till plantskolan och står där än i dag, men på grund av flera stormar som skadade trädet svårt sågades det ner för några år sedan. Man lämnade kvar stubben och lät den skjuta nya skott. Förhoppningen är att de ska kunna ledas upp och bilda ett nytt flerstammigt och magnifikt exemplar. Originalplantan som Bodin flyttade stod också den kvar på sin plats till 90-talet då den skadades under en brand och sågades ner på grund av sina skador.

Under 1960-talet fick växten sitt vetenskapliga namn, Prunus padus f. colorata. ”f” är en förkortning från latinets ”forma” vilket syftar på att detta är en genetisk mutation som har uppkommit utan yttre påverkan från miljö, växtplats eller liknande, utam som kan uppkomma i hela artens utbredningsområde. Ibland skrivs även namnet som Prunus padus ’Colorata’. Plantor kan ibland även producera sporter tillbaka till ursprungsarten, och kan få grenar med vita blommor och helt gröna blad. I Sverige saluförs växten under namnet blodhägg men andra namn, så som rödhägg eller fagerhultsshägg har även varit associerade med sorten.

Mutationen har behållit mycket av sin moderarts goda egenskaper och är ett lättodlat och härdigt (zon 1–6) träd eller buske i stora delar av landet. Den blir dock något glesare och lägre än ursprungsarten. Precis som grundformen är den vackrast och mest naturlig som en storvuxen och flerstammig buske. För att trivas vill den ha en näringsrik och fuktighetshållande jord, den tål relativt blöta jordar väl, men föredrar väldränerade platser i full sol. Växer bättre på en kalkfattig mark. Med sina mörka blad och rosa blommor ger den ett vackert och samtalsvärdigt intryck i din trädgård.

Källor

Karlsson, Asbjörn: En inventering av säregna trädformer funna i Sverige.

www.fagerhultsplantskola.se/produkter/egna_ specialare.php

www.pom.info/veckansvaxt/2009/v21.htm

Samla, rensa och förvara fröer i Göteborgs botaniska trädgård

By | Artiklar

Att skörda fröer, rensa och förvara i väntan på sådd gör vi ju lite till mans – men hur görs det av ett gäng som årligen samlar in över tusen sorter och driver två separata frölistor?

För att få reda på det träffade jag vid ett par tillfällen under förra året Annalena Erikson, som ansvarar för fröhanteringen i Göteborgs botaniska trädgård. Hon berättade att de under förra året samlade in 1 393 accessioner. Det betyder inte att fröer från lika många olika arter/ sorter är insamlade, utan de håller isär fröer från växter med olika ursprung, speciellt lökväxter där utseendet kan skilja markant mellan olika insamlingar. Själva sår de årligen ca 1 200 frö- portioner varav 100–200 av de egeninsamlade fröerna. Av dessa sår de mest lökväxter, där frö- sådd ibland är det enda förökningssättet, men också kortlivade perenner och förstås lite ovanliga godsaker till försäljningsborden. Huvuddelen av fröerna går till de två frölistor de ger ut. Via Konnässörsklubbens (KK) frölista (se ruta sid. 99) får de årligen ca 1 200 beställningar. Från Index Seminum, som går ut i ca 800 exemplar till andra botaniska trädgårdar och utvalda personer runt om i världen, kommer det ytterligare runt 400 beställningar.

Redan innan säsongen ses förrådet av påsar och andra kärl över. Är det stora yviga fröställningar används plantkassarna i papper från butiken, annars fungerar provpåsar [5], som kan köpas i pappershandeln, riktigt bra. Viktigt är förresten att påsen verkligen är frötät. Det är väldigt frustrerande att framåt hösten upptäcka att de flesta fröerna rymt ur påsarna. Annalena berättade att efter att de hade tagit hand om fröerna av sällsynta dionysior från en insamlingsresa till Iran sådde de fröer som läckt ur insamlingspåsarna som ”suitcase mix” (resväskeblandning).

Fröåret börjar tidigt. De först blommande stenpartiväxterna i växthusen har satt frö innan en del av oss ens kommit igång på allvar med trädgårdsarbetet. Sommaren 2007 gav tyvärr en dålig fröskörd av många anledningar. Den rekordtidiga våren gjorde att många växter, speciellt lök- och knölväxter, blommade innan några pollinerande insekter hade vaknat. Dessutom var temperaturerna så pass låga att många blommor inte öppnade sig och pollenet inte släppte och då spelade det ingen roll hur flitig ”biet” Björn var med sina penslar. Försommaren var hyfsad, men sedan började regnen och hindrade såväl pollinering, frömognad som fröinsamling. Småsnäckor åt också upp en hel del frö i somras och speciellt Papaver var drabbat.

Fröer från alla växter kan förstås inte samlas in varje år utan de ansvariga för frölistorna bestämmer tidigt årets tema och därefter anpassas insamlingarna efter det. De senaste årens Konnässörsteman har varit Grekland, Linné och Växtjakt i Ostasien. Vid sidan av det ska naturligtvis både de ”gamla favoriterna” och några nyheter vara med.

I trädgårdens databas söker de då fram alla växter som kommer från eller har sitt utbredningsområde i temaområdet. Dyker det upp samma växter i båda listorna blir det till att samsas om de insamlade fröna.

Det är många inblandade under arbetet med fröerna till frölistorna. Gruppen Vildflor har huvudansvaret för fröinsamlingen men både Trädgruppen och Kulturflor är engagerade för sina ansvarsområden. I KK:s frölista finns det också ett rejält sortiment sommarblommor, både enskilda sorter och komponerade kombinationer från planteringar som gjorts i trädgården. Huvudansvaret för dessa fröer ligger förstås hos Kulturflor som både planerar, köper in och förpackar dessa fröer.

Samla in och förvara

För de flesta fröer är A och O efter insamlingen att hålla dem torra. Om fuktiga frökapslar och växtdelar får ligga ett tag angrips de lätt av mö- gel som sedan sprider sig till fröerna och förstör dem. Därför samlas fröer om möjligt in i torrt väder och lämpligen först framåt eftermiddagen när morgondaggen torkat upp. För att minimera fuktproblemen samlas fröställningarna in i papperskassar eller påsar [3] och ställs på en torr och luftig plats för att bli riktigt torra.

Under en så fuktig höst som vi förra året hade här på västkusten gäller det sedan att inspektera de insamlade frökapslarna lite nu och då. På Botan har de inte tid att rensa fröerna vartefter, men kan man göra det blir förstås hanteringen lättare och risken för fuktproblem minskar. Viktigare än allt annat är nog ändå att man på påsen skriver vilket frö det är i den, alternativt lägger en etikett i påsen eller kärlet. Helst bör man förresten göra det redan innan man samlat in fröet. All försening av den åtgärden måste betraktas som höggradigt riskabel.

Ett allmänt problem är förstås att avgöra när fröet är moget och vilket som är bästa tiden för att samla in det. Är man för tidig är det inte moget och är man för sen kanske det har försvunnit. På tal om försvunna fröer är det tyvärr ett problem att fröer stjäls rätt friskt. Av någon anledning tycks folk tro att det är fritt fram att ta såväl fröer som sticklingar när de är på besök i en trädgård, men tar man något utan lov är det stöld!

I de flesta fall ser man förstås att fröet är moget, frökapseln mörknar och börjar spricka upp eller frukten ändrar färg och börjar mjukna. Bland problembarnen är de korgblommiga (Asteraceae) där det är svårt att se om de är matade. ”Korgen” i t.ex. en prästkrage består av en mängd små blommor och för att få frö från blommorna måste de först pollineras av någon insekt och sedan hoppas på att vädret är det rätta. Det är därför väldigt vanligt att bara några få blommor i en korg utvecklar mogna frön. När de har pensel måste blomkorgen ha börjat öppna sig för att det ska vara någon mening att samla in fröna innan dess är fröet inte moget. Fröet är en liten pinne/stav som sitter under penseln. Genom att skära upp fröet under en stereolupp kan de se om det finns en frövita. Det går förstås bra med en vanlig lupp men då brukar man ha en hand för lite.

Gräs samlas inte så ofta, då det dels är svårt att avgöra om fröerna överhuvud taget finns dels är de svåra att rensa. När gräs sår sig måste det ju finnas frö, men det tar för mycket arbete/ tid att få fram fröerna. Stipa (fjädergräs) är OK eftersom fröna är hårda om de är matade. Hos Miscanthus är det däremot riktigt svårt att hitta fröna. När de säljer fröer går det inte att skicka en orensad vippa eftersom den kan innehålla allt från inget till många frön.

Fröer som hanteras annorlunda

Med vissa fröer/fruktställningar/bär får man problem om de bara ställs undan i väntan på rensning och här gäller det att ta hand om dem direkt. Jag saxar ur Botans hanteringsinstruktion och lägger till Annalenas kommentarer.

Mer eller mindre saftiga bär och frukter där fröna kan förvaras torrt

t.ex. Actaea, Aralia, Arisaema, Arum, Cotoneaster, Crataegus, Daphne, Gaultheria, Lonicera, Podophyllum, Rosa, Sorbus, Triosteum, Vaccinium. Tvätta fröna [2], de behöver inte vara helt rena, låt torka på papper. Förvara i papperspåse.

Arisaema tas när de är röda och börjar trilla av.

Gaultheria, Vaccinium – bär, men små fröer, petades tidigare ut på ett papper och kunde smulas sönder när de torkat men fröerna satt ändå fast i fruktköttet. Nu tvättas och gnuggas bäret sönder i vatten. Fröerna är lagom stora för att passera genom en hushållssil, varefter vattnet kan hällas av och fröna torkas som vanligt.

Sorbus förvarades tidigare torrt men då blev skinnet ibland väldigt segt och det var svårt att få ut fröna. Läggs numera i blöt och pillas isär. Ibland ser frukten OK ut men det finns ändå inga fröer i den.

Köttiga frukter som nypon delas med naglarna eller andra hjälpmedel och lufttorkas på ett papper [3].

Mer eller mindre saftiga bär och frukter där fröerna ska förvaras fuktigt i kylskåp

t.ex. Caulophyllum, Clintonia, Disporum, Hydrastis, Hylomecon, Magnolia, Polygonatum, Smilacina, Streptopus, Trillidium, Trillium. Tvätta fram fröna. De ska vara så rena som möjligt. Låt torka lagom på papper. De får aldrig ligga framme över natten! Förvara i plastpåse med fuktig sand [5]. Här är det en svår balansgång mellan för torrt och för vått, men blir der för vått kommer det att mögla.

Fröer som ska förvaras torrt i kylskåp,

t.ex. Adonis, Anemone, Callianthemum, Coptis, Helleborus, Helvingia, Meconopsis punicea, Ranunculus, Schizocodon, Shortia, Trautvetteria, Tropaeolum speciosum. Grovrensa fröna. Förvara i papperspåse i kylskåp. OBS! Anemone och Ranunculus – låt påsen stå framme några dagar så fröna torkar lite.

Shortia rensas omedelbart efter skörd. Pulsatilla förvaras i papperspåse i kylskåp utan rensning. Lägg papperspåsen i plastpåse tidig höst. tFröer som ska förvaras fuktigt i kylskåp, t.ex. Corydalis och Dicentra. Rensa fröna, har de stora myrbihang kan de ligga framme och torka någon dag. Förvaras i plastpåse med fuktig sand i kylskåp.

Ranzania och Diphylleia har de tidigare tvättat och själva sått direkt. Den senare har de i år provat att saluföra men haft problem med att den gror redan i den fuktiga sanden i kylskåpet. Ibland ser fröerna bra ut vid rensningen och det är först efter veckor som de sjunker ihop. Ett exempel för några år sedan var en kund som hörde av sig och sade att det såg ut som om mindre än 10 % av de frön han fått såg OK ut. När de öppnade kvarvarande fröpåsar kunde de bara konstatera att han hade rätt.

Ett annat problem är parasiterade fröer där frö- skalet ibland innehåller en liten larv istället för ett frö. Det är rätt vanligt bland ärtväxter Fabaceae, och även hos salvior, vilka de nyligen hade en insamling med tre olika fröstorlekar, där de största fröerna innehöll en larv. Är de tveksamma om kvalitén på fröerna gör de ibland egna provsådder. T.ex. buskpionfrön där oroande många hade mer eller mindre insjunkna partier (de bör vara runda och uppsvällda). Uppskurna frön visade att frövitan inte var färdigutbildad men provsådder visade att även fröer med smärre insjunkna partier grodde. ”Saknas” halva fröet eller mer kasseras de.

I slutet av oktober är det mesta insamlat och inlagt i datorn och då kan det slutgiltiga urvalet till frölistorna göras, med en liten reservation för att det ibland visar sig vid rensningen att vissa fröer inte kommer att räcka. För att komma med i listan bör det finnas minst 20 portioner. Finns det med en bild måste det förstås finnas betydligt mer än så. I år har de på försök tagit med även några fröer som finns i mindre antal och de har fått en egen märkning i listan för att visa att tillgången är begränsad.

Rensning

I början av november har arbetsbördan ute i trädgården minskat så pass att det är dags att börja rensa fröer. Frögänget huserar i en stor trevlig lokal innanför butiken. Rummet domineras av ett stort bord och jag slås av den starka belysningen, vilken gör att man kan sitta där en hel dag utan att bli trött i ögonen. Ibland sitter det bara en person där under en kort tid medan det andra dagar kan vara 4–5 personer fullt sysselsatta med att rensa. Den tid det tar att rensa skiljer sig mycket mellan olika sorter. Ibland är det bara att hälla av fröna och det är gjort på några minuter medan det för t.ex. färgkulla Anthemis tinctoria kan ta en hel dag och gräs är oftast gräsliga!

Det krävs inte så mycket utrustning för frörensning. Man klarar sig bra med en rejäl arbetsyta, en burk med lock och ett stort pappersark. Men det ska direkt sägas att en uppsättning såll spar mycket tid. Här i lokalen har de ett tiotal med olika maskstorlekar att välja på men de tycker ändå att de ofta saknar rätt storlek.

Det viktigaste hjälpmedlet är utan tvekan ett stort pappersark i ungefär A2-format. De har skaffat sina på ett tryckeri men de går bra att få tag på hos butiker som handlar med konstnärsmaterial. Ena sidan är blank medan den andra är lite kärv. Oftast används den kärva sidan men små fröer rensas lättare på den blanka sidan.

Den normala arbetsordningen är att tippa ut allt på ett stort papper och börja med att identifiera vad som är frö. Oftast är det enkelt men ibland måste de ta till stereoluppen innan de är säkra på vad som är vad. Sedan gäller det att avgöra hur man kommer åt fröerna. Till att börja med sållas allt genom ett såll som är en storlek större än fröna, följt av ett såll en storlek mindre. I idealfallet ligger det då bara frön på sållet. Tyvärr inträffar inte idealfallet så ofta.

Arbetsteknik: Lägg en lagom portion av det skräpbemängda fröet på arket. Ni lär er snart vad som är lagom men ju tyngre frön desto mindre portion kan man ta. Fatta mitt på kortsidan av arket med tummen på översidan och resten av fingrarna på undersidan och tryck till lite lätt så att arket bildar ett flackt V. Luta det svagt uppåt och blås, mycket försiktigt, med jämn styrka samtidigt som arket skakas lätt i sidled [6]. Både vikt och form på materialet bestämmer hur det rör sig på arket. Lätt ”fluff” försvinner snabbast över kanten medan runda fröer lättast rullar tillbaka när man slutar att blåsa. Det fungerar dåligt för tunga frö, som inte vill röra på sig, och de väldigt lätta blåser över kanten för fort. Det mesta där emellan fungerar däremot ganska bra. I början byter partiklarna mest bara plats men snart skiljer de sig åt och man får en gradient med tungt material närmast tummen och det lättaste längst bort. Är man säker på att det lättaste är skräp låter man det försvinna över kanten. Kan man se i vilken fraktion fröna finns tar man bort lättare och tyngre skräp och upprepar proceduren tills fröet är så rent som möjligt.

Att börja peta på enskilda fröer för att skilja dem från skräpet görs bara i yttersta nödfall, eller som Annalena uttrycker det att då har man erkänt att man förlorat!

Nästa steg är att titta på resten, alltså det som är kvar på det första sållet och som regel fortfarande innehåller en del frön. Här gäller det att komma åt fröna samtidigt som man genererar så lite svårsorterat skräp som möjligt. Bryt eller smula försiktigt sönder frökapslarna. Var försiktig vid små fröer eftersom man då lätt får alldeles för mycket skräp som sedan inte kan skiljas från fröna. Är kapslarna hårda (t.ex. Dianthus, Rhododendron och Saxifraga) fungerar det ofta bra om man lägger dem i en burk med lock och skakar tills alla frön har lossnat. När man tror sig ha lossat alla fröer är det dags att sålla, skaka och blåsa igen.

Fröer med ”penslar” (korgblommiga, Asteraceae [1]) och ”svans” (t.ex. klematis och backsippor Pulsatilla) är ett kapitel för sig. Det är inte helt nödvändigt att ta bort bihangen men utan är fröerna lättare att hantera. De två grupperna uppför sig lite olika och kräver olika hanteringar. Annalena förevisar tekniken för fröer med pensel genom att ta en hyfsat stor tuss med fröer mellan händerna och gnugga försiktigt ovanför pappersarket. Det visar sig snabbt om penslarna släpper eller inte. Om inte får de hanteras med penslar i fortsättningen. Tussen rivs försiktigt isär och hon fattar pappersarket ungefär en tredjedel upp på kortsidorna och bö- jer försiktigt upp den yttre delen av arket. Sedan kastar hon försiktigt upp tussarna i luften [6]. De flesta fröna släpper under den här processen från tussarna och rullar nerför det sluttande arket medan de lätta tussarna, som nu mest bara innehåller de lättare penslarna, hålls kvar på den övre delen. En balansakt som kräver en del träning för att lyckas till fullo. Efter inspektion av tussarna behövs kanske lite mer lätt massage och ytterligare lite kastande. När allt frö ser ut att ha släppt avlägsnas tussarna och hon vänder arket ett kvarts varv och övergår till att rensa med blåsmetoden. Svansfröerna hanteras på ett liknande sätt men där kan man vara lite mera hårdhänt utan att riskera att få en massa skräp som sedan är svårt att separera från fröna. Bland specialhjälpmedlen är en vacker ädelträ- bricka som de själva tillverkat efter att ha sett en vid ett besök hos Jelitto i Tyskland [9]. Den tas fram när de stöter på besvärliga fröer. Med den rensas fröna enligt ovan beskrivna kastmetod och får rulla ner utefter brickan varefter skräpet kan avlägsnas. Ett annat hjälpmedel är de små träskålar [se bilden nedan] de köpt på loppmarknader och som är väldigt praktiska att samla upp fröerna i innan de tippas ner i påsarna. Något som är väldigt viktigt är att efter varje sort måste alla redskap och speciellt sållen (kanterna är viktigast) borstas rena och inspekteras så att inga frön sitter kvar.

Fröportionering

När fröerna är färdigrensade är det dags att göra en sista genomgång av att frömängderna räcker. Efter det numreras fröpåsarna upp och placeras i nummerordning [10] efter frölistorna och om de förekommer i bägge listorna delas fröet upp i två portioner. Uppdelningen i portioner måste förstås påbörjas innan beställningarna kommer, men med hjälp av statistik från tidigare år kan de uppskatta ungefär hur många portioner det kommer att gå åt. Portioneringen börjar i bästa fall före jul och tar ordenlig fart i mellandagarna och ungefär samtidigt skickas KK-listan ut. En portioneringsinstruktion, som säger hur mycket frö det ska vara i varje portion, arbetas nu fram och baseras på hur mycket frö det finns av varje sort, hur stort det är och att köparen ska känna att han/hon fått valuta för pengarna. Se texten på påsarna i bild [8]. Är fröet väldigt smått läggs det i en innerpåse. Fröerna som förvarats i fuktig sand sållas fram och packas tillsammans med lite sand i självförslutande plastpåsar. Slutligen skrivs etiketterna ut med namn, pris, eventuella insamlingsuppgifter och den försäljningstext som står i den tryckta listan. Både i listan och på etiketten finns det en kategorimarkering som hänvisar till hur de ska sås. En kort förklaring finns i listan, medan en lite utförligare följer med varje försändelse. De färdigportionerade fröerna ställs i nummerordning i lådor i väntan på distribution. Beställningarna hanteras i den ordning de kommer in och i slutet på januari brukar det lugna ner sig och den andra frölistan kan skickas ut. Efter att utskicken är avklarade ställs resterande fröer ut i butiken. Undantag är fröer med kort grobarhet, det betyder de flesta av de fröer som förvarats i kylskåp och specifikt ”Plast och sand”-fröerna, som även om de inte tagit slut, väldigt sällan hamnar i butiken.

Såll

Ett stort problem är att få tag på såll då det inte finns några på marknaden till rimliga priser. Siktduk måste dessutom köpas per löpmeter och det blir väldigt dyrt om man bara vill göra ett såll av varje storlek.

De gamla sållen är tillverkade på Botan men har nu rätt många år på nacken och börjar bli slitna. De var gjorda i trä med siktduk i metall och en tunn trälist som håller fast siktduken.

Martin Jacobsson har provat några olika metoder att göra nya såll. Det första försöket med aluminiumlister blev väldigt elegant (underst i bilden) men kändes tyvärr lite för tunga för dem som behöver hantera dem dagligen. I nästa försök epoxilimmades duken direkt på ramen, men då de använder sållen upp och ner (efter mitt sätt att se på det) trillade fröerna alltför lätt av kanten. I det tredje försöket har han använt en plastlist för att hålla fast siktduken och då känns sållet lagom lätt samtidigt som kanten är tillräckligt hög för att stoppa fröerna när sikten skakas. Siffrorna på sidan av sållen visar vilken siktduk som använts och är i mesh (antal maskor per tum).

 

 

Tio års kamp mot kirskål

By | Artiklar

Om jag anat vad jag gav mig in på den våren för 10 år sedan hade jag kanske inte köpt det här huset.

Den första visningen var i mars, och snön låg över trädgården. Jag återkom i början av maj, då var det så grönt och vackert. Kontraktet skrevs strax därefter. När jag flyttade in i slutet av juli hade kirskålen blommat över och fröställningarna vajade överallt där det inte var klippt gräsmatta [1]. Många har ju problem med kirskål i trädgården, och kanske en och annan kan dra nytta av mina erfarenheter.

Jag läste goda råd på nätet och i böcker men hade verkligen ingen lust att täcka stora ytor i flera år som de flesta rekommenderade. Jag ville plantera rosor, genast! Nog skulle det gå att hålla kersen stången genom att klippa den. Det har faktiskt fungerat också, delvis. Huset och säkert trädgården också, är en jordbruksfastighet från sent 1800-tal. En allé av äppelträd med tidstypiska breda perennrabatter ledde från vägen ca 40 meter upp mot huset. De rabatterna var nu till en del igensatta. De som var kvar var helt övervuxna av kirskål och såpnejlikor. Bara två jättelika bolltistlar, några fina höstflox och tynande bondpioner orkade konkurrera. Jag har under åren som gått planterat buskrosor där, och mellan dem klipper jag gräset. Kirskålen för en tynande tillvaro. Under rosorna försöker den ta för sig, men det kan jag (och rosorna) stå ut med.

På en mindre del av området har jag gjort en upphöjd rabatt, kantad av stora stenar och grova äppelgrenar. Jag grävde bort en del jord och täckte marken i botten noga med tjocka lager tidningar. Närmast kanterna ligger markduk i botten, intill stenarna byggplast. Jordlagret är 20 – 60 cm (marken sluttar). Under de första åren efteråt stack det upp enstaka kersplantor, som var lätta att dra bort ur den nya jorden. Nu växer där en magnolia, några buskar och låga perenner [2].

Men kirskålen fanns ju på alla håll och kanter. Norr om huset växer den inne i ett stort syrenbuskage. Inte mycket att göra där, förutom att se till att den inte fick blomma. Men mot en liten idegranshäck som avgränsar en stor rabatt har jag grävt en rotspärr. Lerjorden här är inte så lätt för rötter att tampas med. Ca 30 cm ner fanns inga kirskålsrötter, djupare än så behövde jag inte gräva. Två lager svart byggplast fick bottna diket, och för avrinningen stack jag hål i botten med grepen. Mellan det lilla diket och det stora beståndet av kirskål har jag gjort en stig med flis ovanpå tjocka lager av tidningar. Eftersom ”min” grävling rumsterade om där ersatte jag senare tidningarna med markduk. Inte en ogräsplanta har tagit sig förbi på fyra år!

Intill husets södervägg fanns en gammal rabatt, naturligtvis med kirskål och dessutom nässlor. Där grävdes 2008 för nya ledningar till huset, och så småningom gjorde jag en radikal förändring där. Markduk, stenmjöl, ölandsstenar och singel fick ersätta rabatten. Inga problem med kers efter det [3]!

Nu till det allra värsta – en nästan 40 meter lång sträcka längs ett plank vid tomtgränsen mot öster. Jag hade ganska halvhjärtat försökt hinna med att täcka med tidningar och klippa med grästrimmern, men kirskålen växte sig riktigt hög varje år [4]. Ett mindre parti hade jag på försök täckt med tidningar och jord och planterat liten flocknäva, Geranium × cantabrigiense ’St Ola’ ovanpå. Det gick bra, bara enstaka ogräsplantor tittade upp och lät sig rensas bort.

Minns ni hösten 2011? Lång och mild, det gick att arbeta i trädgården till långt efter jul här i Roslagen. Tur det, för i november påbörjade jag ett jättejobb. Nu skulle rabatten vid planket mot grannens gård till sist täckas, men först måste jag gräva en rotspärr även här. På andra sidan planket fanns ännu mer kers. Där är jord – bruksmark, ingen trädgård, så ogräset får hål – las. Även här var leran tät, så det behövdes inget djupt dike. Återigen tjock byggplast i botten av diket, med dräneringshål. Plasten fick gå en bit in i rabatten och framför allt under staketet och några dm in på granntomten. Jag råkade ha en stor hög med stenmjöl till hands, det passade bra att fylla diket och täcka plasten med. Sand eller jord går säkert lika bra.

Den som har lättare jord måste nog gräva djupare dike för att hejda rötterna. Jag rensade noga runt rosor, buskpioner och annat, och i den mulliga jorden där sträckte sig de vita kirskålsrötterna långt ner.

Alla rosor och buskar fick ett ganska tjockt lager hästgödsel runt sig. (Ovanpå lade jag nästa säsong, och nästa, ett tjockt lager gräsklipp, ett tips från Allt om Trädgårds forum. Det fungerade bra – nästan ingen kirskål kom upp.) Hela området täcktes med dubbel tät markduk. Ännu ett dike fick jag gräva mot gräsmattan, eftersom det fanns lite kirskål även där [5, 6]. Trots den långa milda hösten hann jag inte allt, utan två mindre delar av sträckan fick åtgärdas senare. Mitt lilla hallonland fick jag gräva upp helt för att få bort alla rötter – där nådde de djupt i den fina myllan.

Men i höstas hade det gått tre år sedan jag började med täckningen. Jag tog bort markduken på ca 2 kvadratmeter. Inte en rot syntes till! Till våren ska duken bort helt, och jag ska plantera perenner mellan rosorna. Säkert finns en massa frön i jorden, så jag räknar med att få rensa bort nya kersplantor. Lätt som en plätt jämfört med att bli av med den stora massan!

1. Kirskålens fröställningar vajade överallt vid inflyttningen
2. Den upphöjda rabatten med magnolia, några buskar och låga perenner
3. Rabatten invid husets södervägg efter renovering
4. En del av det 40 m långa planket med sin kirskålsinfesterade rabatt.
5.Rabatten under arbetet. Rosor och andra buskar planterade, marken täckt av två lager markduk.
6. Den färdiga rabatten året efter renoveringen.

Bonus: Kirskålssoppa

1,5 liter späda kirskålsblad
1 liter vatten
2 kyckling- eller grönsaksbuljongtärningar
2 msk mjöl
1 dl grädde
salt och peppar
Förväll bladen i lite av vattnet några minuter.
Ta upp dem och hacka (spara kokvattnet) eller kör med stavmixer.
Koka 10 min till med allt vatten och buljongtärningarna.
Rör ut mjölet i lite av grädden och vispa ner.
Låt koka ett par minuter till och tillsätt resten av grädden. Koka upp och smaka av med salt och peppar.

Njut.

Kan växter vara olagliga?

By | Artiklar

Flera gånger per år kommer växter eller växtprodukter från tullen på Arlanda till Botaniska trädgården för artbestämning. Det rör sig framförallt om okidéer och kaktusar som saknar införseltillstånd. Dessa växtgrupper är  nämligen listade i CITES-förordningen och får inte handlas med över nationsgränser utan medföljande CITES-dokumentation, d.v.s både utförseltillstånd och och införseltillstånd. Det finns en del kommersiella orkidéhybrider som är  undantagna från CITES, men de måste importeras i bestämbart skick, d.v.s i del flesta fall blommande.

CITES har funnits sedan 1973. Konventionen var framför allt en reaktion på den ödeläggande handeln med utrotningshotade djur, men utvidgades snart även till växter. Sällsynta orkidéer betalas med stora pengar av samlare, något som har lett till hänsynslös insamling och skövling av de naturliga bestånden. Vi trädgårdsamatörer kan bidra till ett mer uthålligt nyttjande av vår sköra biologiska mångfald genom att vägra vara en del av marknaden för vildsamlade rara växter.

Vi vädjar till Trädgårdsamatörens läsare att avstå från lockande erbjudanden om sällsynta orkidéer i kinesiska och andra postorderkataloger på nätet. De är för det mesta samlade i det vilda, även om de påstås vara odlade. Visst finns det arter av till exempel Cypripedium som fortfarande är vanliga, men i de fall insamlarna gör skillnad på rara och vanliga arter, så är det de rara man föredrar.

Tullen blir allt duktigare på att stoppa olaglig import av CITES-arter och produkter. Påträffande av CITES-listade växter utan giltiga tillstånd leder undantagslöst till beslag och i många fall till åtal. Det hjälper inte att skylla på okunnighet.

Vill du veta vilka växter som finns upptagna på CITES-listan (eller EUs modifierade lista), så har du dem här: http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX%3A32014R1320&qid=1419847540649&from=SV

På Jordbruksverkets hemsida http://www.jordbruksverket.se kan du få ytterligare vägledning till laglig växtimport. Man kan även söka efter växter på http://www.speciesplus.net

CITES är uppdelad i tre bilagor. Vilda växter på bilaga A(I) får man i princip inte handla med. Odlade växter på lista A(I) och växter på lista B(II) och C(III) kräver tillstånd.

I EU inhemska växter som är fridlysta eller kräver särskild hänsyn behandlas i artskyddsförodningen. Arter markerade med N eller n i bilagan får inte samlas, importeras eller transporteras. Mer information kring fridlysning och artskydd finns på Naturvårdsverkets hemsida.

Det finns naturligtvis fler aspekter på införsel av växter och växtprodukter till Sverige t. ex spridning av växtskadegörare. Ofta krävs sundhetscertifikat. En del växer får inte importeras allas om de kommer från vissa delar av världen, till exempel många barrträd, potatis, frukt, bär och gräs. Du hittar dem här http://www.jordbruksverket.se/download/18.37e9ac46144f41921cdd30c/139938…Översikt+importförbud_2014-05-06.pdf.

Inte heller växter, som är alltför benägna att spränga trädgårdens bojor och ge sig av ut i naturen, får odlas. En del av dessa – såsom jättebjörnlokan – är t.o.m farliga för människan. Om du känner dig frestad att samla eller köpa djudelar eller växter utomlands, tänk efter om det verkligen är värt att riskera att hamna i indiskt fängelse för en exotisk Nyishi-hatt prydd av en näshornsfågels näbb. Det är faktiskt så att det är olagligt att föra ut även vanliga arter ur de flesta länder utanför EU. Här är det en annan konvention (CBD), konventionen om biologisk mångfald) som tar vid – men det blir ett för stort kapitel för den här blänkaren.

Tack till Andrea Ljung (Jordbruksverket) och Svante Hull (tullen, Arlanda) för värdefulla synpunkter.

Surjordspartiet och dess växter, del 1

By | Artiklar

Surjordsbäddar, dvs. odlingspartier med torvbaserad jord och ett lågt pH (4,5–6) har varit populära under rätt lång tid. Även om odlingsmetoden ursprungligen var avsedd för i första hand ljungväxter och andra växter som anpassat sig för att växa i den näringsfattiga torven har det visat sig att nästan alla växter trivs här.
Jag har sett rekommendationer från rododendronodlare i Danmark att det enda tänkbara mediet för att lyckas med rododendron är ren torv utan några som helst inblandningar. Men det fungerar ganska dåligt i kallare klimat eftersom frusen torv tinar väldigt långsamt. Efter en kall vinter kan det kännas som en mindre evighet innan den frusna torven har tinat. Skiner sedan vårsolen på de städsegröna växterna är risken för torkskador stor så länge rötterna är frusna.

Ett botemedel är att blanda grus i torven och ju kallare klimat man odlar i, desto mer grus behövs det. I zon 6 rekommenderas det t.ex. att odla rododendron i rent grus. Egentligen växer en hel del rododendron i naturen tillsammans med växter som vi utan att tveka placerar direkt i stenpartiet utan att reflektera över att förstås även rododendronen borde fungera där. Peter Korn har t.ex. mer och mer övergått till att odla surjordväxterna i rent grus.

Allmänt bör man använda så grovfibrig torv som möjligt och helst en ljus och alltså så lite nedbruten som möjligt. Att få tag på bra torv och torvblock kan vara knepigt, kontakta din kretsstyrelse, någon erfaren odlare i närheten, eller fråga på vårt forum för att få råd om lokala inköpskällor. När det gäller sand eller grus ska det vara en ganska grov kvalitet (inte sandlådesand) eller fint stenkross (t.ex. 2–5 mm).
Det är svårt att ge några detaljerade råd om jordblandningar eftersom förutsättningarna varierar så mycket. Om man vill koncentrera sig på rododendron och andra ljungväxter kan man sikta på 50–70 % ogödslad torv och resten fördelat på bark, barkmull, skogsavfall (barr, grenbitar, kottar m.m.), kompost (helst på ek- eller boklöv) och grus. Allt förstås beroende på vad man har tillgängligt och kan få tag på. Jag är inte någon utpräglad rododendronodlare och föredrar att ha en lite mer näringsrik jordblandning. Med det menar jag ungefär lika delar torv, brunnen torvbaserad hästgödsel (eller gammal kompost) och grus.

Mer torv ju längre söderut man bor och om man i första hand odlar de extremare torvväxterna. Mer hästgödsel för näringskrävande växter och mer grus för kallare klimat. Helt utan grus tycker jag inte att man ska vara, för det är en klar fördel både för dräneringen och för att jorden ska tina så snabbt som möjligt när våren närmar sig.

Att förklara hur man bygger själva partiet skulle bara det bli en stor artikel och är förstås väldigt beroende på de naturliga förutsättningarna. Jag ska försöka begränsa mig till några riktlinjer.
Det viktiga är att utgå från trädgårdens naturliga förutsättningar. Råkar man ha trädgården i blåbärsskog kan det gå bra att plantera rakt upp och ner i befintlig jord. Har man däremot en kompakt lerjord är nog det enda alternativet att göra upphöjda bäddar ovanpå lerjorden.

Ett bra riktvärde på ett önskat jorddjup är 30–40 cm. Vill man ha större höjdskillnader än så bygger man lämpligen upp dem med sand/grus och placerar ut trampstenar på sandbädden, helst inte löst ovanpå odlingsjorden. Eftersom det är bra att ha så porös jordblandning som möjligt bör man undvika att gå på planteringsytorna. Det gäller därför att placera gångar och trampstenar så att besökare inte tvekar om var de ska kliva, samtidigt som man själv ska komma åt att rensa och sköta planteringen utan att kliva på odlingsjorden.

Det finns inget krav på att partierna ska ha någon kant, men ofta är det praktiskt att ha det. Det vanligaste är att använda torvblock och/eller sten och trädstammar. Allt efter eget tycke och smak. Att enbart använda torvblock är enkelt, men kan ge lite enformigt resultat. Blanda gärna med sten, vilket förstås kräver mer av dig som konstruktör, men kan ge fantastiskt fint resultat. Jag rekommenderar flitiga trädgårdsbesök för att få idéer och komma underfund om hur man själv vill ha det.

Själv har jag en lätt sandjord som skulle vara perfekt för att bara blanda i lite torv och sedan plantera. Tyvärr har jag ett mycket litet jorddjup och stora träd, vilket betyder en nästan kompakt rotmatta bara några centimeter under markytan. Jag har därför så gott som uteslutande satsat på upphöjda bäddar. Beroende på mängderna rotogräs, vitsippor, liljekonvalj, kvickrot m.m. har jag olika lösningar. Det mest radikala är förstås våtbäddar, vilket jag beskrivit i TA 3:2011. På andra ställen har jag markduk under partiet och där jag inte haft problem med rotogräs eller planterat större buskar eller träd har jag anlagt partiet direkt ovanpå befintlig jord. Där jag har lösningar utan någon sorts duk under hoppas jag att mina växter ska hinna etablera sig innan trädrötterna invaderar området. Hittills har det fungerat bra, men framtiden får visa hur det går i det långa loppet.

Bild [2] visar några partier under uppbyggnad i min trädgård. På bild [3] ser vi Gerben Tjeerdsma såga till torvblock i Göteborgs botaniska trädgård. Det är viktigt att blocken fogas ihop tätt eftersom de torkar ut onödigt fort om det kan blåsa genom glipor mellan blocken. På den här bilden syns det också att han placerar blocken på en bädd av sand och att de får luta en aning in mot partiet. Det bästa sättet att få en tät och bra torvmur är att bygga den med torra block som sedan får ligga över vintersäsongen. De brukar då framåt våren ha svällt en aning medan de sugit åt sig vatten och tätat eventuella springor. Vill man ha högre murar går det bra att trava blocken på varandra. Upp till tre varv (ca 75 cm) brukar inte vara något problem, se bild [4] där det också syns att kanterna på blocken rundats av för att få ett trevligare utseende. Det går att göra murar som är upp till 6 varv höga, men då lever man lite farligt och bör öka på lutningen och fästa ihop blocken genom att sticka bambukäppar lite kors och tvärs genom blocken. Det kan man förresten behöva även vid lägre murar. Använd en gammal såg eller mineralullskniv för att forma blocken.

Alternativet är att använda genomfuktade block – vilket förstås är ett måste om man vill plantera i dem redan under byggnadsfasen. Det behövs inte så mycket skötsel, men låt inte torvblocken torka ut helt inan du börjar vattna.

Växter för surjordspartiet

Ericaceae

Ljungväxterna är nog de första man tänker på när det gäller växter för surjordspartiet och familjen är så stor att man gott kan anlägga ett omväxlande parti utan att blanda in någon annan familj. Av ca 125 släkten, med bortåt 4 000 arter, har jag plockat ut drygt 20 släkten som jag haft närmare kontakt med.
Av dessa tänkte jag direkt rensa bort några. Först Rhododendron [7], som i och för sig är självklara i torvpartiet men släktet är så stort att det bör få en egen artikel. Hoppas bara att någon kunnig odlare är villig att skriva den. Sedan ljungsläktena Calluna, Erica och Daboecia som också bör få egna artiklar.

Surjordspartiet och dess växter, del 2

By | Artiklar

Surjordspartiet och dess växter, del 2

Författare:
Owe Jaktlund

Del 2.
Text och bild Owe Jaktlund.

[Tidigare publicerad i TrädgårdsAmatören nr 2 2012, sid 60-65. Delvis med andra bilder.]

Vem som var först med att använda torvblock i svenska trädgårdar vet jag inte, men Svante Andreasson i Kinna var nog den som först använde dem i stor skala och en stor del av hans trädgård var uppbyggd med torvmurar. Under tidigt 70-tal gjorde Göteborgs botaniska trädgård ett studiebesök hos honom och började sedan bygga upp torvpartier i sin trädgård.

De allra första torvpartierna anlades i Skottland i början av 1900-talet och kanske de praktfullaste anläggningarna i Edinburghs botaniska trädgård där de insåg att det var perfekt för de många nyintroducerade växterna från Kina.
Som lite kuriosa kan väl nämnas att de i Storbritannien använder små torvblock, ser ut ungefär som en tegelsten, och att de först på senare tid har upptäckt de stora svenska torvblocken. I Edinburgh har de har precis anlagt ett nytt torvparti och den här gången med importerade block från Sverige. Som present från Botan i Göteborg fick de flera såtråg innehållande flera tusen surjordväxter (Shortia m.fl.).

Som jag nämnde tidigare trivs väldigt många växter i torvbaserade jordar med lågt pH – men det betyder inte att de är surjordsväxter. En av de vanligaste missuppfattningarna är att Trillium hör hit. De är med ett eller två undantag lundväxter, som ofta i naturen växer i basiska jordar. Att många lundväxter ändå trivs här betyder inte att alla gör det. Flera som är vana vid en rejäl sommartorka har svårt att klara den ständiga fukten i det torviga surjordspartiet. Det gäller som vanligt att vara uppmärksam och om en växt ser ut att må dåligt ska den omgående flyttas – en vecka senare kan det vara för sent! I den här artikelserien tänkte jag begränsa mig till de mer utpräglade surjordsväxterna.

Ren torv är som nämnts inte särskilt näringsrik och det kväve som finns går mestadels åt till att bryta ner själva torven. Här fungerar i stort sett bara de växter som anpassat sig till det och t.ex. lever i symbios med svampar som hjälper till med näringsupptaget.

Det finns i alla fall en familj som stormtrivs i den miljön och det är Diapensiaceae, fjällgröneväxterna. Av själva släktet Diapensia har vi en vildväxande i våra fjäll, nämligen fjällgröna D. lapponica. Tyvärr är den liksom de övriga i släktet svårodlade. De är anpassade för vindpinade lägen på hög höjd och dukar oftast under av svampsjukdomar långt innan de blommar i våra låglandsträdgårdar.

Till och från har Pyrola hört till Diapensiaceae (oftast Pyrolaceae), men den är nu överflyttad till Ericaceae och presenterades i förra artikeln. Det blev där lite kortfattat och jag har nu fått in lite fler odlingserfarenheter om dem. Några som har visat sig möjliga att etablera i trädgården är klotpyrola P. minor och vitpyrola P. rotundifolia samt Pyrola asarifolia. Ett stort problem med dem, liksom hela familjen Diapensiaceae, är att de kan ha långa utlöpare och att man inte får med tillräckligt med rötter när man delar och flyttar dem. De får därför behandlas som sticklingar och kan ta lång tid att etablera.

Ett släkte som lyckligtvis är lättodlat är fransklockorna Shortia. Av de fem städsegröna arterna från Ö USA och NÖ Asien odlar vi främst fransklocka S. uniflora [4, 5], amerikansk fransklocka S. galacifolia och rosa fransklocka Schizocodon soldanelloides (syn. Shortia s.). Det finns flera olika varieteter av dem och några hybrider av de två första, som jag dock aldrig sett själv. Inga egentliga svårigheter med att odla dem om de sitter i torvblock som inte får torka ut. Väldigt snygga bladfärger [6] om de får växa i ett öppet läge. Förökas med frö, sticklingar eller delning. Inga som helst svårigheter att gro om man sår dem ljust och svalt i ren torv eller torv/sand-blandning och de får stå svalt och ljust. Om inte torvblocken är alltför mossbevuxna går det även bra att direktså i blocken. Tråkigt nog växer de väldigt långsamt och genom att de är så små och med korta rötter torkar de väldigt lätt ut. Därför är priset rätt högt, och de som har tålamod och anlag för att sköta frösådderna till saluplantor är väl värda det.

Det dyker ständigt upp nya växter för trädgården och det är bara ett par år sedan jag först lade märke till två praktfulla nykomlingar för surjordspartiet. Båda två har introducerats för ca 10–15 år sedan i den senaste vågen av nya växter från Kina. De har ännu inte fått några svenska namn och är fortfarande relativt ovanliga i odling, håll utkik på våra växtmarknader och hos specialistplantskolorna.

Den första hittar vi här bland fjällgröneväxterna och det är Berneuxia thibetica [2]. Den växer i fuktiga bergsskogar på 1 700–3 500 m höjd i SV Kina. Upp till 25 cm hög och sanslöst praktfull i blomning i maj. Det enda ställe jag sett den i odling är på Botan i Göteborg, där den är i det närmaste massplanterad i torvmurarna, och hos Peter Korn. Har dessutom fått odlingsrapport från Jämtland, så härdigheten är god. Frö gror bra, men det mognar tidigt och det är väldigt lätt att det redan är borta när man kommer sig för att leta efter det. Kan sås direkt eftersom fröplantorna hinner etablera sig samma år. Jag har i alla fall sett den några gånger på våra växtmarknader, så den kommer nog att spridas rätt snabbt.

Den andra nykomlingen Ypsilandra thibetica [3] kommer, som namnet antyder, från samma del av världen, men har en lite större utbredning. Fuktiga bergsskogar på 1 300–2 900 m höjd från Nepal till Taiwan. Från en låg bladrosett kommer det en 10–30 cm hög blomstjälk med vita blommor som har purpurfärgade ståndarknappar. Namnet Ypsilandra kommer från grekiska ypsilo (Y-formad ) och andra (ståndare), vilket stämmer på andra arter inom släktet men inte just den här. Den tillhör familjen nysrotväxter Melanthiaceae, som innehåller många intressanta växter för surjordspartiet. En synonym är Helonias thibetica och den är ganska lik det röda sumpaxet Helonias bullata [9], från Nordamerika. För de, liksom Heloniopsis, har en gång placerats i samma släkte. Se PS på sidan 65 om att de återigen är sammanförda till ett gemensamt släkte.

Jag såg småplantor första gången hos Larz Danielsson i Hammarstrand, så även för den här borde härdigheten vara god. Den sätter blom­anlagen redan på hösten och blommar därför tidigt, ibland för tidigt i södra Sverige och kan få problem med sena nattfroster. Doften är enligt Larz bedårande och antyder att den utnyttjar nattpollinerare. De städsegröna bladen är, liksom hos Helonias, vackert rödanlupna under vintern. Sprider sig med rhizomer och även genom att bladspetsarna slår rötter när de får en chans. Alla tre släkten ska tydligen gå att föröka med bladsticklingar. Frö hanteras ungefär som för rododendron, dvs. varmt, ljust och hög luftfuktighet.

Nu har vi för tillfället flyttat oss bort från torvblocken, för de här växterna vill ha en aning mer näring. Helos betyder kärr och antyder att de, även om de inte behöver stå vått, inte gillar att få det för torrt. Har sett att de ibland odlas tillsammans med flugtrumpeter Sarracenia. Just Heloniopsis (= liknar Helonias), bågliljesläktet, innehåller flera spännande och vackra växter från Kina, Korea och Japan för surjordspartiet.

Jag har själv odlat några former av H. orientalis och möjligen H. kawanoi. De mådde dåligt i krukor efter flytten och jag håller nu på att få dem att växa till sig igen. Jag har varit lite förvirrad över namnsättningen i olika trädgårdar, men om jag tolkar det rätt så ändrar blommorna färg under utvecklingen. När jag tittar på mina digitalbilder ser jag att H. orientalisvar. flavida [8, 9] har vita blommor på knappt decimeterhöga stjälkar när de slår ut, under sista halvan av april, och efter någon vecka övergår i gult för att sedan nästan vara klart gröna medan stjälkarna sträcker på sig till bortåt 25 cm.

H. orientalis var. orientalis har mörkrosa blommor och både H. orientalis var. breviscapa [6] och H. kawanoi har vita blommor med en violett anstrykning.

Familjen innehåller också andra intressanta släkten för eller i närheten av surjordspartiet, nämligen Paris, Stenanthium, Trillium, Veratrum, och Zigadenus. De flesta av dessa trivs nog bäst i det jag kallar lundmiljö. Av t.ex. Trillium är det endast T. undulatum som är en utpräglad surjordsväxt, fantastiskt vacker och en rejäl utmaning för odlaren. Många av arterna uppskattar dock en humusrik och inte alltför torr miljö.

Om vi håller oss kvar i den fuktiga miljön och tar oss tillbaka till växter som fungerar i torvblocken räcker det med att titta på våra inhemska torvmossar. Sileshår Drosera och tätört Pinguicula fungerar utmärkt. Sileshår fick jag spontant i torvblocken runt dammen i förra trädgården och storblommig tätört P. grandiflora från Pyrenéerna planterade jag in själv. Den senare arten är kanske den mest odlingsvärda inom släktet. 10–15 cm hög med mörkvioletta blommor och frösådde sig villigt i de fuktiga torvmurarna.

Myrlilja Narthecium ossifragum, har jag aldrig sett vare sig i naturen eller i någon trädgård, men den hör också till inhemska växter som är värda att prova.

Gullpudra Chrysosplenium, hör väl inte direkt till mossbiotopen, men väl de flesta andra fuktiga, mullrika och skuggiga platserna. I trädgården är det främst den gyllenhåriga davidsgullpudran C. davidianum [10] och den betydligt större C. macrophyllum [11] som är intressant. Bägge växer till sig fort och den senare kan bli lite väl stor – men vilka underbara blommor!

En av mina absoluta favoriter tillhör vallmosläktet, men det är svårgissat när man ser den för första gången. Bräkenvallmo Pteridophyllum racemosum [11] är kanske mest en lundväxt från norra Japans barrskogsområden, men jag har sett den må riktigt bra i torvpartier så jag tar med den här. Är den inte i blom ser den ut som en ormbunke, pteridis betyder just ormbunke och phyllum betyder blad. Det är först i början av maj då blomstjälkarna sträcker på sig som man inser att det är något annat – och fortfarande krävs det nog lite fantasi för att inse att det är en vallmosläkting.

Jag suktade länge efter den sedan jag sett ett rejält bestånd under vårt 50-årsjubileum på Hågelby. Dyra plantor inhandlades från England och kroknade efter ett tag i alpinhuset. Det var först efter att jag fått en rejäl planta av Saima Olofsson och satt den på friland som det fungerade. Eftersom den är vintergrön i ordets rätta betydelse, bladen vissnar först på våren när de nya kommer, planterade jag den på norrsidan av ett buskage. Där kom inte vårsolen åt den och den trivdes alldeles utmärkt i ett lätt fuktigt läge. Det har varit lite knepigare efter flytten då jag har ett torrare läge och något odjur betade av den jäms med marken de två första vintrarna. Nu har den bättre skydd, men ska framåt hösten flyttas till en våtbädd. Då ska jag också plocka av några delningar eftersom det lär vara den bästa tiden att göra det på.

När vi ändå är inne på vallmofamiljen Papaveraceae är det lika bra att nämna bergvallmo Meconopsis. De blåfärgade vallmosläktingarna från Himalaya och Kina har alltid fascinerat oss och det är få trädgårdar som inte har någon av dem i sina planteringar. Släktet innehåller 45–50 arter men det är långtifrån alla som är vanliga i odling och namnförbistringen är stor eftersom de har lätt att hybridisera. Sedan 1998 har en grupp arbetat med att reda upp namnproblemen och på deras hemsida http://www.meconopsis.org kan den som är intresserad få många råd om både namnsättning och odling.

I surjordpartiet passar alla arter utom engelsk vallmo M. cambrica, som inte är en surjordsväxt och som enligt de senaste DNA-studierna (2011) inte borde höra till släktet. Problemet är bara att den är typart för Meconopsis och de inte löst problemet med vad släktet ska heta i fortsättningen. Vilket i mina ögon inte är ett problem – Meconopsis duger bra för mig!

De kommer från ett svalt klimat och ogillar våra somrar. Om de själva fick välja skulle de genast emigrera till Tromsö eller någon liknande plats. Eftersom vi ändå vill behålla dem i våra trädgårdar så är det ett halvskuggigt läge och en bra fuktighetshållande och ganska näringsrik jord som gäller.

Tråkigt nog är de flesta monokarpa, dvs. de dör efter att ha blommat och (förhoppningsvis) satt frö. Det är därför förstås populärare att odla de perenna arterna än de monokarpa, som måste frösås med jämna mellanrum.
Frösådd är dessutom inte helt okomplicerat, även om jag tyckte det fungerade bra med den gamla hederliga utemetoden, dvs. så färskt frö på hösten eller (helst kylskåps-) lagrat frö framåt våren. Krukorna placerades ute och fröerna grodde under våren. Många föredrar att så inomhus, men om man inte behärskar problemen gror det som krasse för att sedan vissna några dagar senare. Kruxet är att efter att fröet grott måste plantorna stå svalt, aldrig över 15 °C och gärna lägre, om de ska klara sig. Bl.a. på grund av sitt grunda rotsystem är de sedan knepiga att odla i kruka och bör placeras ut så tidigt som möjligt. Enligt litteraturen behöver M. quintuplinervia och punicea kyla innan de gror.

När jag började odla i mitten av 80-talet var det blå bergvallmo M. betonicifolia som alla pratade om. Något år senare upptäckte jag violett bergvallmo M. grandis, vilken jag tyckte var mer lättodlad och hade en mustigare blå färg. På senare tid har jag fått lära mig att vi inte odlar M. grandis, utan att den har hybridiserats med M. betonicifolia vilket resulterat i både sterila och fruktbara hybrider. De vi odlar är så gott som alltid Meconopsis (Fertile Blue Group) ’Lingholm’ [16]. Det finns ytterligare en perenn art med stora blå blommor, M. simplicifolia, men den är inte så vanlig i odling.

För att göra det ännu mer förvirrande har de nyligen kommit underfund med att det vi odlar som M. betonicifolia nu borde heta M. bailey (se ruta t.h.). Det rekommenderas att man delar dem med några års mellanrum eftersom äldre, tätväxta plantor tenderar att ruttna. Rotsystemen är ganska grunda och jag har aldrig haft några problem att flytta och dela dem.

En annan blå, men med små, gracila hängande blommor är tidig bergvallmo M. quintuplinervia [14], sprider sig med utlöpare och är ganska lättodlad i en porös jord.

När det gäller de monokarpa arterna var min första favorit den höga kaskadbergvallmon M. napaulensis. Den är väldigt variabel i både blad- och blomform/färg och liksom för M. grandis är det ett hybridkomplex vi odlar. Den har korsat sig med kungsbergvallmo M. regia och M. paniculata. Jag gillar speciellt formerna med röda och gula blommor, men det finns mycket att välja på. De är någorlunda färgkonstanta om de inte odlas i närheten av andra färgformer. De vill ha rejält med näring och bygger upp bladrosetten, som kan bli meterstor, under flera år (normalt fyra) innan den skickar upp en blomspira på en halv till två meter som kan vara helt täckt av blommor. Bladrosetten är en riktig prydnad, speciellt framåt hösten när håren på bladen blir guldgula. Tråkigt nog innebär också de håriga bladen att den är känslig för vinterväta. Förlorade mitt senaste exemplar förrförra vintern. En vintertäckning kan behövas.

Uppenbarligen är det en växt för skuggiga lägen upptäckte jag då jag en gång ville ha närbilder på blommorna. De slår ut vartefter och på morgonen var ingen nyutslagen och när jag kom hem på kvällen hade solen ”bränt” de som slagit ut under dagen.

Sedan dess har jag blivit väldigt förtjust i de gula M. integrifolia och även försökt mig på den röda M. punicea [15]. Den senare med mindre lyckat resultat då det nästan krävs två plantor för att få grobart frö – och mina två valde att blomma olika år. De taggiga som gått under namnet taggig bergvallmo M. horridula, har visat sig vara olika arter och passar egentligen mer i stenpartiet än i surjordsbädden.

Litteratur
Tyvärr finns det inte mycket att välja på. Min bibel har alltid varit ”The Peat Garden and its Plants” av Alfred Evans (1974), vilken bara hittas på antikvariat numera.
Kapitlet i Perennboken (1989), skrivet av Henrik Zetterlund är utmärkt, men den boken är också utgången på förlaget.
Skov- og surbundsbedet av Jørn Dannesboe (1999) är också en pärla och finns lyckligtvis fortfarande i handeln.

Giftig eller inte

By | Artiklar

I slutet av september skrev Torbjörn Peterson ett intressant inlägg i en Facebookgrupp, och vi bad ho- nom om att få publicera det här i TA. Torbjörn är utbildad i ekologisk botanik och har arbetat på Naturhistoriska riksmuseet.

Att rutinmässigt kalla en växt för ”giftig” utan att förklara innebörden eller om den i praktiken är farlig är och förblir intetsägande och är där- för meningslöst.

Input till följande tankar har jag fått genom de viktiga och intressanta diskussioner om växters ”giftighet” och farlighet som pågår i era olika grupper på Facebook som intresserar sig för väx- ter ur olika aspekter. Nu när växtsäsongen ännu pågår kvarstår denna typ av frågor. Eftersom det kanske nns ett intresse även utanför dessa grupper lägger jag ut texten även här:

Den blomstertid nu kommer – med olust och okunskap stor?

Varje vår och sommar i Sverige och Europa – och med en förutsägbar regelbundenhet i resten av världen – förekommer frågor, undringar, spekulationer, funderingar och omdömen om ”giftiga” växter och eventuella risker med dem, både i traditionell press och på internet liksom i sociala medier som Facebook.
Den spekulativa delen av dessa funderingar är dessvärre onödig och skulle kunna ersättas av vetenskapliga fakta som sedan lång tid an- samlats genom empirisk klinisk erfarenhet på sjukhus och frågor till giftinformationscentraler i olika länder.

Det finns sedan hundratals år tillbaka en väl utvecklad metodik utarbetad av tusentals bota- niker för att identi era enskilda växter – både i Sverige och i övriga världen – och det nns även en god kunskap om vilka växter som kan vara skadliga att förtära eller ha hudkontakt med.

Men det verkar finnas en historielöshet idag i den digitala tidsåldern när tilltron till internet kanske är osunt stor, och när man vill få fram väsentlig information på några sekunder. Men att lära känna naturen är en långsam – ofta livslång – men belönande process. Att leva livet under observation och studium av livet själv i alla dess former och av den levande omvärlden i både teori och praktik skänker trygghet, och minskar osäkerhet och oro inför potentiella fa- ror i naturen.

Allt i naturen är livsfarligt – eller ofarligt!

Uppfattningen om ”giftiga” växter går brett isär och omfattar å ena sidan både överdrifter grun- dade i rädsla och oro för i praktiken ofarliga växter, och arrogant nonchalans och/eller okun- skap om växter som verkligen kan vara farliga.

I det första fallet kan man urskilja ett beteende som liknar den de nition som kännetecknar en fobi: ”En rädsla som inte står i rimlig propor- tion till den verkliga faran.”

Mycket ofta är det föräldrar som upptäckt el- ler misstänker att barn stoppat i sig delar av någon växt som de tror kan vara farlig. I detta fall är det okunskap i kombination med en naturlig omsorg om barnen som utlöser oron och rädslan. Inte sällan får media tag på sådana uppgifter i ett tidigt stadium och publicerar larmartiklar om ”epidemiska förgiftningar”. Ett barn är en nyhet, två är ett scoop och tio är en ”naturkatastrof”. Lika notabelt är att tidning- arna normalt aldrig följer upp dessa händelser. De skulle då upptäcka att barnen oftast efter il- lamående och kräkning får återvända hem efter några timmars eller något dygns odramatisk ob- servation på sjukhus – med eller utan medicinsk symtombehandling, beroende på den ansvarige läkarens bedömning och erfarenhet.

Det bekräftas också av den statistik som in- hämtas på giftinformationscentraler världen runt. Många förfrågningar gäller ofarliga växter, och det är blotta oron eller rädslan som utlöst telefonsamtalet. Av intresse i sammanhanget är också att det ofta handlar om växter som för- äldrarna medvetet inköpt som krukväxter eller planterat i sin trädgård , eller som planterats i o entliga miljöer – det senare undviks dock i ökande omfattning idag.

Kollektiv bestraffning utplånar det kollektiva minnet

Insatt i ett större sammanhang är det hushålls- kemikalier som orsakar de esta förgiftningsfal- len hos barn.
Att vägtra ken – bortsett från mikroorganis- mer – är en av världens största dråpare av både barn och vuxna med sina drygt 1 miljon årliga dödsfall (ett dödsfall var 25:e sekund) bortses också från i de esta sammanhang. Men män- niskan har alltid haft en tendens att skylla sin olycka på naturen och nna ”syndabockar” utanför sig själv, och att tillämpa ”kollektiv bestra ning” genom utrotningskampanjer mot vissa växter (och djur) istället för att inse sin egen okunskap och göra något åt den. Och om man bevarar de farliga växterna (och djuren) i rimlig omfattning och visar dem för barn, och lär barnen att känna igen dem och respektera dem uppnår man en mer långvarig e ekt än

att försöka utplåna de potentiella farorna från jordens yta. Barn har en stor inlärningsförmåga och det är så människan lärt sig skilja nyttiga och skadliga växter och djur åt under sin tid på jorden.

Allt som smakar gott och milt är ofarligt

I det andra fallet är det inte sällan personer som känner till växtens farlighet och som medvetet förtärt delar av den. I era fall handlar det om personer som velat begå självmord (eller i un- dantagsfall mord) eller drogliberala personer som sökt nya sätt att få kickar men som inte till fullo förstått riskerna utan överdoserat. I bägge fallen har dödsfall inträ at, men era har också kunnat räddas till livet genom intensivvård. Det har också inträ at förgiftningsfall med dödlig utgång hos personer som övat sig i ”överlevnadsteknik” – eller hos veganer eller vegetarianer som i jakt på ätliga vilda växter, men med otillräcklig artkunskap, råkat illa ut. En grundläggande missuppfattning är att alla farliga växter smakar skarpt eller obehagligt och att alla som inte gör det är ätliga och ofarliga. En del farliga växter (och svampar) har en smak som avskräcker – medan era farliga växter (och svampar) har en mild och behaglig smak. Smak allena är ingen garanti för att en växt är ofarlig. Paradoxen här är att de som velat ta livet av sig haft adekvat kunskap om den aktuella växten – medan de som som inte haft för avsikt att ta sitt eget liv saknat motsvarande kunskap.

Dosis sola facit venenum

Redan Paracelsus (1493–1541) myntade tru- ismen: ”Dosis sola facit venenum” – i svensk översättning mer känd som: ”Giftighet är en dosfråga.” Det grekiska ordet ”tamakon” har den dubbla betydelsen ”medicin” och ”gift” vilket belyses i den naturmedicinska använd- ningen av växtsubstanser som läkemedel. Men precis som moderna syntetiska mediciner kan vara höggradigt giftiga och orsaka både sjuk- dom och död vid felaktig dosering kan också växter vara lika farliga – oavsett om de används som föda, medicin eller som drog. Ibland tycker man sig skönja uppfattningen att ”allt som växer i naturen är ofarligt” – vilket förstås är en både okunnig och farlig uppfattning. Det är en kul- turantropomor sm eftersom allt vuxit i naturen innan människor inom växtförädlingen selek- terat fram de arter och sorter som mestadels är ofarliga att äta (men även en del födoväxter innehåller toxiner och många prydnadsväxter gör det i ännu högre grad).

Att rutinmässigt kalla en växt för ”giftig” utan att förklara innebörden eller om den i praktiken är farlig, är och förblir därför intetsägande och meningslöst.

Förutom Paracelsus förtjänstfulla formulering bör man inte förlita sig på medeltida örtaböcker när det kommer till information om enskilda växtarter. Före Linné fanns ingen enhetlig

vetenskaplig nomenklatur som otvetydigt indi- kerade vilken växt man talade om utan bara ett myller av dialektala namn som dessutom ofta klumpade ihop likartade växter utan att urskilja det vi idag erkänner som arter. Dessutom var den förtärda mängden, liksom vilka växtdelar som förtärdes, ofta höljt i dunkel.

I den stora volymen av litteratur genom histo- rien som på något sätt berör växternas giftighet eller farlighet dominerar den typen av föråld- rade böcker, tillsammans med mer anekdotiska skrifter eller muntliga utsagor mer avsedda att roa än att utbilda samt därtill rena vandrings- sägner med kittlande och spektakulära upp- gifter utan angiven källa eller referens mer än ”någon som kände någon som kände någon…”. Växternas substanser

Växter innehåller olika kemiska substanser av vilka era i stor mängd kan orsaka sjukdoms- tillstånd hos djur och människor, och även dödsfall.

Men koncentrationen och mängden av dessa ämnen kan variera stort mellan olika delar i växten – rötter, jordstammar, rotknölar, blad, stjälk, blommor, frukter och frön. Många djur och tidigare naturfolk har lärt sig att känna skillnad på dessa olika delar – djuren troligen genom lukt- och smaksinne kombinerat med naturligt urval – och människorna troligen genom trial-and-error. Dessa erfarenheter har förts vidare genom muntlig tradition från ge- neration till generation – en kunskapsskatt som håller på att erodera men som dokumenterats av moderna etnologer. Naturfolk känner i medeltal till hundratals ätliga växter (och växter an- vändbara till andra ändamål), och globalt nns tusentals ätliga växter av vilka de esta bara utnyttjas lokalt och regionalt. Bara ett litet fåtal nyttjas globalt i större omfattning.

De substanser i växter som feldoserade kan orsaka sjukdom eller dödsfall är av många olika

slag enligt kemisk taxonomi: aromatiska oljor, alkaloider, aminosyror, kumariner, furano- kumariner, glykosider, garvämnen, organiska syror, fenoler, proteiner och peptider, saponiner, terpener och andra. De kan orsaka symtom i matspjälkningskanalen, i kontakt med slemhin- nor eller blod i sår, eller utvärtes i kontakt med ögon eller hud.

Många av dem nns även hos djur, men i andra kemiska sammansättningar, och speglar bara de levande organismernas strävan att överleva och att skydda sig från ender (och i djurens fall även till att fånga sin föda). De tillhör livet på jorden och kan bemästras med kunskap och erfarenhet.

Många av substanserna nns i alla växter och ingår även i de växter vi använder som föda. Be- roende på innehållet doserar vi dessa växter på ett förnuftigt sätt så att vi inte tar skada av dem. Vi överdoserar inte peppar, chili, vitlök, sa ran, bittermandel, rabarber, sura äpplen, citroner el- ler nässlor och spenat till spädbarn.

En del av ämnena ingår i kosmetika och pro- dukter för hudvård, i bakverk och andra kulina- riska anrättningar samt i både legala och illegala droger och i substanser som används medicinskt inom sjukvården.

Förnuftets fiende

I kvällstidningar sprids inte sällan anekdotisk desinformation med karaktär av vandringssäg- ner. Syftet att sprida rädsla och osäkerhet samt att hetsa mot naturliga företeelser som olika arter av ora och fauna är påfallande. Tyvärr är dessa tidningar och dessa artiklar i sin värsta form ender till förnuft och kunskap. Sådana tidningar nns i de esta länder på jordklotet. De skapar en stämning av yttre hot, och hetsar ofta mot det främmande och dåligt kända. Rubriker som ”Växten som dödar est män- niskor”, ”Giftiga spindlar anfaller Skåne” och ”Ormen vars gift kan döda 10 människor i ett bett” är exempel på sådan ovetenskaplig skräm- selpropaganda syftande till att misstänkliggöra det främmande och det dåligt kända – istället för att med kunskap och ny kenhet närma sig det okända.

Om det sedan är ormar, spindlar, växter, judar, muslimer, ursprungsbefolkningar eller kulturer som demoniseras är sekundärt i sammanhanget. Det uppenbara syftet är att skapa sensation, tur- bulens, indignation, eller att uppvigla och skapa motsättningar mellan människor i syfte att sälja lösnummer.

Antiintellektualismen och oviljan att sätta sig in i fakta och presentera en ärlig och nyanserad bild är det som kännetecknar denna typ av ar- tiklar i denna särpräglade avart bland media. Den samlade vetenskapliga toxikologiska er-

farenheten av människors relation till ”giftiga växter” sammanfattas väl av följande citat: ” e major human problems associated with poisonous plants derive from the basic problem of a confused, seriously inadequate, and often misunderstood body of literature on the subject (… ) A signi cant amount of information in contemporary compendia is derived innocently from ancient sources or observations.” (Kings- bury)

I översättning: ”De främsta mänskliga pro- blemen med giftiga växter har sitt upphov i en förvirrad, djupt inadekvat och ofta missförstådd uppfattning av litteraturen i ämnet (…) En be- tydande andel av informationen i samtida me- dia härstammar från föråldrade källor.”

Redaktörens giftiga funderingar

Owe Jaktlund

Jag tycker att det blivit mer märkbart på senare tid att så fort som vissa växter omnämns eller ställs på försäljningsborden på våra växtmark- nader så hamnar man i en lång diskussion om giftighet. På Facebook kan det diskuteras i da- gar om en växt är giftig eller ej – och det bara för att någon visat en bild på t.ex. en liljekonvalj och undrat vad växten heter.

Alla tillgängliga källor säger att förgiftningar
i huvudsak sker när vuxna personer medvetet har ätit någon växtdel. Dödsfall bland barn som råkat äta någon växtdel har inte hänt i modern tid.
Giftinformationscentralen säger: ”Att smaka på ett par bär, vilken växt det än gäller, är ofar- ligt.” De säger dessutom att vatten från blomva- ser inte är farligt att dricka, och de poängterar särskilt att det även gäller blomvatten från lilje- konvaljer.
Den otroliga rädslan för tibast Dapne mezereum är för mig obegriplig. Bären smakar riktigt illa och att något barn ens skulle svälja det första som det smakade på är osannolikt.
Jag hoppas verkligen att denna panik när det gäller ”giftiga” växter kommer ner på en rimlig nivå. Som Torbjörn Peterson här har argu- menterat för är det meningslöst att bara ropa ”giftigt!” utan att säga något om vilken dos som krävs innan man ens märker några symptom! Giftig är dessutom ofta ett felaktigt uttryck, of- tast skulle det räcka väl om man sade oätlig. Enligt min åsikt är de enda riktiga problemen i trädgården de växter som ger fototoxiska reak- tioner om man råkar få växtsaft eller olja på huden och sedan bli utsatt för solljus. Resultatet blir då brännsårsliknande skador på huden.

Det är i första hand Moses brinnande buske Dictamnus albus, där det kan räcka att man snuddar vid blad eller frökapslar för att man ska få blåsor och brännsår på huden. Lokor Hera- cleum och släktingar som t.ex. palsternacka Pas- tinaca sativa kan ge samma resultat, men först när växtens stjälk skadas och växtsaften hamnar på huden.

En annan fara är att inte vara medveten om ris- kerna från mjölksaften på törelarter Euphorbia som kan vara irriterande. Detta särskilt om man råkar gnugga sig i ögonen. Vi hade en rapport om det i TA för några år sedan, där en medlem ck åka till sjukhuset för ögonsköljning.

I november är det hög tid att så årets pionfröer!

By | Artiklar

Pioner behöver en varm period följd av en kall period för att bryta frövilan. En kontrollerad metod för pionfrösådd är att använda färsk fuktig vitmossa, Sphagnum.

Plastaskar eller stadiga plastpåsar går att använda till sådd.
Kärlen fylls med vitmossa klippt i centimeterlånga bitar.
Fröna läggs ner och sådderna förvaras i rumstemperatur.

Efter två till tre månader har en grodd vuxit ut från fröet.
När grodden är ett par centimeter ställs kärlen i kylskåp och efter ytterligare två till tre månader har grodden fått en längsgående spricka vid fröskalet så att ett första karaktärsblad kan anas.

En viss passning krävs vid kylskåpsförvaringen så att groddarna inte utvecklas för långt. De flyttas försiktigt över till jord och ställs varmt och ljust så att karaktärsbladet kan utvecklas. Sedan sköts småplantorna på samma sätt som om de grott i jord.

Att samla frö

By | Artiklar

Foto Owe Jaktlund (ej samma bilder som ursprungsartikeln)
Ur TrädgårdsAmatören Nr 2 – 2002

Samla till frölistan!

Frölistan kommer inte av sig själv. Den är beroende av att medlemmarna ger sig ut i trädgården eller markerna för att samla frö. Det är tyvärr en minoritet som lägger ned tid och arbete på detta och jag skulle vilja passa på att vädja till alla som någon gång tänkt ”man kanske borde…”. Gör slag i saken i sommar! Det är inte det minsta svårt. Nästan alla har väl samlat frö åt sig själva någon gång. Tänk på att om Du är donator så kommer Du först i kön när fröerna delas ut. Vissa starkt eftertraktade men fåtaliga fröer är praktiskt taget omöjliga att komma över om Du inte är donator. Dessutom får Du som donator en extra tilldelning av frö. Råden som följer är avsedda för dem som aldrig har samlat frö systematiskt. Vana fröinsamlare har säkert andra erfarenheter och rutiner. Håll fast vid dessa om de fungerar bra!

Förberedelser

När fröerna börjar mogna i trädgården bör man alltid ha med sig en penna och papperspåsar av varierande storlekar ut i trädgården. Samla aldrig frön utan att skriva namnet samtidigt. Det är alltid så lätt att glömma. Många av de fel som finns i frölistorna beror säkert på rena minnesfel. Kom ihåg devisen: ”Minneskonstnärer göre sig icke besvär!” Dessutom behövs en sax för att klippa av stjälkar om man samlar hela fröställningar samt en lämplig burk att klippa ner fröställningar i.

Konsten att samla frön beror i högsta grad på förmågan att känna igen när det är dags att skörda. Det lär man sig snart. Försök samla efter en torrperiod om det går, men ibland måste man skörda även när det är fuktigt och regnigt men det är förstås svårare då. Det enda generella råd man kan ge är att ständigt ge akt på utvecklingen och gripa in när det verkar vara dags. Det mest användbara tecknet är när en frökapsel ändrar färg till brun eller svart och sprickor och hål börjar synas.

Vad skall man samla?

Här kommer vi till en känslig punkt där meningarna är delade. Skall man samla frö från namngivna trädgårdsformer eller ej? Endast ett fåtal trädgårdsformer ger mer eller mindre konstant avkomma. I många fall är avkomman steril och då gör det förstås inte så mycket utom att alla som deltagit i arbetet, donator, frögänget och mottagaren har arbetat förgäves. STA har en ovanligt stor andel namnformer i sin frölista jämfört med en del andra internationella organisationer som AGS (Alpine Garden Society), SRGC (Scottish Rock Garden Club) och NARGS (North American Rock Garden Society) vilket drar ner kvalitén enligt några bedömare. En sak kanske vi kan vara överens om. Det är ganska onödigt att donera frö från trädgårdsformer som säljs i fröpåsar i närmsta plantskola. De köpta fröerna ger förhoppningsvis vad som står på påsen, medan de donerade ger något annat och i de flesta fall sämre. Sedan har vi en del vanliga växter som ger massor med frö och som sänds in i mycket större utsträckning än vad som behövs. Satsa hellre på kvalitet än på kvantitet vid Din insamling!

En annan känslig punkt är korrekt identifiering. I själva verket torde felaktig identifiering vara det största problemet med fröbytesverksamheten, inte bara inom STA utan i alla stora föreningar som har fröbyte på programmet. Det är bra om man skiljer på begreppen identifiering och namnsättning. Identifiering kan bara donatorn svara för, korrekt namnsättning hjälper vi i frölisteverksamheten till med genom att granska de insända namnen.

Vi vet inte hur mycket som är felidentifierat i frölistan men inom flera grupper kan felprocenten vara över 50 %. Tyvärr påstås detta ha lett till att en del skickliga odlare inte längre deltar i fröbytet vilket naturligtvis är en förlust för alla om det är riktigt. Fel kan uppstå på ett otal olika sätt, men rättelser endast på ett sätt, nämligen att donatorn själv kommer underfund om eller blir upplyst om att en växt har fel namn. Om man inte är helt säker på t.ex. artnamnet kan man alltid lägga till ett frågetecken före den namndel som man är misstänksam mot, t.ex. Aquilegia ? bertolonii. I frölistan bereder detta inga problem.Genom att vi normalt ger fröet moderplantans namn kommer alla fröer där korsning skett att bära ”fel” namn. Därför sänder en del donatorer inte in frö av vissa notoriskt hybridiserande växtgrupper som t.ex. Aquilegia och Saxifraga sektion Porophyllum. Vet man att hybridisering är omöjlig eller högst osannolik är det naturligtvis extra värdefullt att samla frö av sådana plantor.

Insamling

En del fröer är ett rent nöje att samla. För t.ex. Aquilegia, Soldanella, Meconopsis, Jeffersonia, Dianthus vissa Primula etc. behöver man bara vända på de mogna kapslarna så rinner fröna ur direkt i påsen, rensade och klara. Andra, som t.ex. Papaver och vissa Campanula samlas med fördel in genom att klippa av de hårda kapslarna och skaka dem i en burk med lock så töms kapslarna effektivt. Här finns det behov av viss rensning efteråt. I andra fall, t.ex. för Codonopsis, kan man avlägsna locket på kapseln och hälla ut fröet. För många Gentiana kan man behöva klämma och rulla kapslarna mellan fingrarna för att det rena fröet skall rinna ut. En regnig sommar eller höst kan åstadkomma att kapslarna på Gentiana och många andra växter ruttnar om man inte tar bort resterna av kronbladet och låter den mognande frökapseln vara fri. Samma gäller här för Cyananthus som även har ett kvarsittande uppblåst foder som kan vålla besvär genom att det gärna samlar vatten omkring kapseln. Ta i så fall gärna bort en flik av fodret så kan, med litet tur, fröet klara sig.Å andra sidan har Ramonda mogna frön när kapseln har blivit mörkbrun men inte visar tecken på uppspjälkning på länge än. Om man samlar kapslarna då och förvarar dem torrt kommer de så småningom att spricka upp och automatiskt ge ifrån sig de diminutiva fröna.

För många andra fröer måste man krossa kapslarna vilka ibland, t.ex. för Penstemon, kan vara mycket hårda. Här blir det mycket rensningsarbete. Vissa kapslar har krympt ihop och vill ogärna släppa ifrån sig fröerna. Ibland räcker det med en lätt gnuggning för att fröet ska skiljas från kapselväggarna (Androsace).En del fröer frigörs mer eller mindre explosivt när de är mogna, t.ex. Geranium, Viola, Corydalis och många ärtväxter. Här är det viktigt att kontinuerligt hålla ögonen på frökapslarna och försiktigt klippa av dem direkt ner i en inte för liten påse, inte plast, som försluts och läggs för att torka. När de är mogna gör minsta beröring att fröerna kastas ut från kapseln men stannar i påsen. Corydalis kan vara fullt färdiga att skördas trots att kapslarna verkar gröna och omogna. Klipp dock inte alltför tidigt för då är det risk att fröet inte utvecklas riktigt. Trots att de inte frigörs explosivt kan mycket annat skördas med denna teknik, t.ex. Weigela och Buddleja.

Viola och Cyclamen är särskilt besvärliga eftersom fröerna kan vara gröna och omogna den ena dagen och borta någon dag senare. Ett förslag här är att linda aluminiumfolie runt varje kapsel och därmed fånga upp fröna i folien. Jag har själv inte prövat detta. Det är ju ett förskräckligt pillgöra. Lewisia är ett annat släkte som man måste vakta nästan varje dag för att inte missa en god skörd. Trillium kräver också snabbt fotarbete, annars har kanske myror lagt beslag på det mesta.

En del kapslar tappar ytterväggarna och fröet ligger öppet fästat vid en kvarstående mellanvägg, t.ex. inom Cruciferae. Phlox mognar ofta mycket snabbt så att fröna lätt försvinner så snart man försöker fånga dem. Kuddväxter, t.ex. Androsace, Saxifraga, Dionysia som blommar utan eller med korta blomskaft döljer sina kapslar nere i kudden och fröna kan vara svåra att få tag i. Lämpligt redskap här är en pincett med trubbiga spetsar för att plocka ut frökapslarna en och en. Var försiktig så att Du inte drar av den rosett som kapseln är fäst vid. En del av dessa växter som är känsliga för mögel mår dessutom bra av att få kapslarna borttagna eftersom dessa i fuktigt väder lätt blir en grogrund för möglet.

Vissa kapslar och frösamlingar har väldigt mycket skräp och få fertila fröer, t.ex. Asteraceae med sina hår- och fjäderpenslar. Asteraceae-fröer kan ofta se helt tomma och skrumpna ut men de kan vara fullt grobara ändå. Ett problem är att hårpenslarnas känslighet för regn gör att fröet blir nästan omöjligt att samla i fuktigt väder. Här är det svårt att se om fröet är moget men om fröet genast lossnar om man drar helt lätt i hårpenslarna så är det moget, annars inte.

Andra fröer (egentligen nötter!) med anordningar för vindspridning med spröt och penslar finns bl.a. inom Ranunculaceae, t.ex. Pulsatilla, Clematis. Nötterna sitter här normalt ganska länge så man brukar ha god tid på sig att samla. Även här lossnar de mogna nötterna vid ett lätt ryck i spröten. De är bäst att samla med spröten kvar och i torrt väder. Många som sår dessa fröer använder spröten för att sticka ner fröna i jorden, ungefär som de sår sig själva i naturen. Frö av en del Anemone är inkapslade i ulliga hårtussar som man brukar låta vara kvar.

I många fall förekommer att döda, hoptorkade fröer tros vara fertila frön, ganska vanligt t.ex. för Meconopsis där vissa frökapslar kan innehålla massor av detta skräp och inget eller några enstaka riktiga frön. Man lär sig snart känna skillnaden mellan de ganska stora fertila fröna och förkrympta döda fröanlag. Adonis är ökänt för sin dåliga grobarhet som mest beror på att mycket få fröer är levande. Här är det närmast omöjligt att upptäcka skillnaden mellan levande och dött frö. Bär är sällan något problem såvida inte fåglarna hinner före. T.ex. bär av Daphne är lämpliga att skörda tidigt innan fröna har blivit svarta för då är det ofta för sent. Tyvärr är Daphne ett av många exempel på fröer som brukar vara besvärliga att få att gro efter att ha lagrats torrt en tid. Detta beror antingen på att fröet dör eller utvecklar groningshämning eller en kombination av båda effekterna.

Detta får räcka som några få exempel på den variation som finns hos fröer.

Torkning

Innan rensningen måste fuktiga frön och kapslar torka genom att läggas öppet och luftigt på skyddat ställe med god ventilation men inte drag så att fröet blåser bort! När de känns torra bör de läggas i fröpåsar (av papper) för slutlig torkning. Bär bör inte torkas utan rensas direkt.Frö som torkas dåligt eller inte alls och kanske läggs i fukttäta behållare har i allmänhet mycket lägre hållbarhet än det torra fröet (undantag finns, se under förvaring). Om man har en normal fuktighet i rummet, med en relativ fuktighet av 50 % och därunder så är det ganska lagom.

Rensning

En grundprincip vid rensning är att frö genomgående är tyngre än agnarna och lägger sig företrädesvis i botten på en behållare. För fåtaliga fröer är en äggkopp i vitt porslin med avrundad botten utmärkt att använda för rensning. Många försöker försiktigt blåsa bort agnarna, men risken att förlora frö är påtaglig. Riktigt hårda kapslar måste krossas, t.ex. genom att rulla en glasburk med lagom tryck över kapslarna. Det är bäst att rulla med pappersetiketten mot fröna eller klistra på ett eget papper för att minska risken av för kraftig krossning. Här krävs en hel del övning. För mindre hårda kapslar kan det räcka med gnuggning mellan handflatorna.

När fröet är fritt vidtar själva rensningen. Ibland rekommenderas sållning men det är inte så lätt att komma över en serie av så finmaskiga såll som det här blir fråga om.I stället kan man använda ett lagom strävt pappersark (jag använder vanligt kopiepapper) för att skaka och rulla materialet så att frö och skräp separeras. Man kan sedan borsta bort separerade agnar från arket med en liten pensel eller med fingrarna. Ibland går det ganska bra att rulla runda frön utmed arket genom att luta det måttligt och vibrera det genom att knäppa försiktigt med fingret. Fröna förflyttas då längre än agnarna och kan samlas upp i en burk. Genom att upprepa denna procedur flera gånger får man snart ett förhållandevis rent frö. När fröet är oregelbundet är det genast mycket svårare och fullständig rensning är då ofta en utopi såvida inte man har tålamod nog att plocka fröet ett och ett!

Bär måste rensas noga och fruktköttet sköljas bort med vatten upprepade gånger. Helst skall så lite fruktkött som möjligt vara kvar eftersom det ofta innehåller groningshämmande ämnen. Ibland rekommenderas även kemikalier som väteperoxid för att hjälpa till att bryta ner ämnen som kan vara groningshämmande. Jag är tveksam till detta såvida inte man helt vet vad man gör. Detta är snarare en sak för mottagaren av fröet. Var försiktig med att komma i hudkontakt med fruktköttet eftersom det ibland är giftigt (Daphne) och/eller irriterande (Arisaema). Fröet skall förstås torkas noga efteråt.

Ibland visar det sig att fröet är infiltrerat av larver eller vuxna insekter som lever kräsligen på fröerna. Det är viktigt att avlägsna dessa fullständigt.

Förvaring

Normalt kan fröet förvaras ett bra tag vid rumstemperatur (inte i sol) och torrt. Välj om möjligt ett svalt rum med jämn temperatur och torr luft. Använd fröpåsar av papper eller pergament. Plastpåsar är farliga om inte fröet är absolut torrt. Många tror att kylskåpsförvaring är nödvändig men detta är sällan fallet i praktiken och kan t.o.m. vara skadligt om inte fröet förvaras i absolut lufttät behållare med ilagt fuktabsorberande material (kiselgel). Det är nämligen så att fröet tar upp fukt i förhållande till den relativa fuktigheten i luften och i ett kylskåp är den relativa fuktigheten hög, uppemot 100 % därför att temperaturen är låg och att en mängd matvaror avdunstar vatten. Antagandet om att frö är hållbarare vid lägre temperatur är endast korrekt om fukthalten är väl kontrollerad. Förvaring vid frystemperatur är inget för amatören om man inte känner och kan styra fukten exakt.

Det finns fröer som inte får torkas men dessa kommer mest från tropiska områden och är knappast aktuella här. Som ganska sällsynta undantag finns några vanliga fröer, t.ex. Eranthis hyemalis (vintergäck) som dör snabbt vid torkning. Detta frö måste förvaras fuktigt och kallt om det skall överleva mer än några dagar men är då knappast något för frölistan. Det vore intressant att veta om någon kan rapportera om lyckad groning av E. hyemalis från frölistan efter alla år som den har förekommit där.

En hel del fröer är kortlivade (alla döda inom 6 månader) och är då egentligen oanvändbara i en fröbytesverksamhet som vår. Men även om endast ett litet fåtal fröer överlever tiden från insamling till sådd så kan ändå en låg groningsprocent räcka för en meningsfull frödistribution.Det förekommer ibland att donatorer skickar in frö från ett tidigare år. Självklart är normalt grobarheten sämre då och detta bör absolut undvikas såvida inte det är ett speciellt intressant frö som med viss sannolikhet fortfarande kan vara grobart.

Till sist. Kontrollera i Trädgårdsamatören om sista dag för mottagning av fröer och respektera detta. Chansa inte!

Lycka till med fröinsamlingen!
Hubert

Förvaring av trilliumfrö

Jag har av Henrik Zetterlund på Göteborgs botaniska trädgård fått följade råd som gäller förvaring av Trillium-frön och liknande fröer som snabbt förlorar sin grobarhet vid lagring.

Skölj fröerna väl, när de inte längre är blöta läggs de i en förslutningsbar plastpåse tillsammans med lite fin torr sand. Den slutna plastpåsen ser till att fröerna inte torkar ut, samtidigt som den torra sanden tar upp eventuell kondens och ser till att påsens innehåll inte möglar. Förvarade så här lär Trillium-frön fotfarande vara grobara efter 6 månader.

Owe Jaktlund