Category

Artiklar

Giftig eller inte

By | Artiklar

I slutet av september skrev Torbjörn Peterson ett intressant inlägg i en Facebookgrupp, och vi bad ho- nom om att få publicera det här i TA. Torbjörn är utbildad i ekologisk botanik och har arbetat på Naturhistoriska riksmuseet.

Att rutinmässigt kalla en växt för ”giftig” utan att förklara innebörden eller om den i praktiken är farlig är och förblir intetsägande och är där- för meningslöst.

Input till följande tankar har jag fått genom de viktiga och intressanta diskussioner om växters ”giftighet” och farlighet som pågår i era olika grupper på Facebook som intresserar sig för väx- ter ur olika aspekter. Nu när växtsäsongen ännu pågår kvarstår denna typ av frågor. Eftersom det kanske nns ett intresse även utanför dessa grupper lägger jag ut texten även här:

Den blomstertid nu kommer – med olust och okunskap stor?

Varje vår och sommar i Sverige och Europa – och med en förutsägbar regelbundenhet i resten av världen – förekommer frågor, undringar, spekulationer, funderingar och omdömen om ”giftiga” växter och eventuella risker med dem, både i traditionell press och på internet liksom i sociala medier som Facebook.
Den spekulativa delen av dessa funderingar är dessvärre onödig och skulle kunna ersättas av vetenskapliga fakta som sedan lång tid an- samlats genom empirisk klinisk erfarenhet på sjukhus och frågor till giftinformationscentraler i olika länder.

Det finns sedan hundratals år tillbaka en väl utvecklad metodik utarbetad av tusentals bota- niker för att identi era enskilda växter – både i Sverige och i övriga världen – och det nns även en god kunskap om vilka växter som kan vara skadliga att förtära eller ha hudkontakt med.

Men det verkar finnas en historielöshet idag i den digitala tidsåldern när tilltron till internet kanske är osunt stor, och när man vill få fram väsentlig information på några sekunder. Men att lära känna naturen är en långsam – ofta livslång – men belönande process. Att leva livet under observation och studium av livet själv i alla dess former och av den levande omvärlden i både teori och praktik skänker trygghet, och minskar osäkerhet och oro inför potentiella fa- ror i naturen.

Allt i naturen är livsfarligt – eller ofarligt!

Uppfattningen om ”giftiga” växter går brett isär och omfattar å ena sidan både överdrifter grun- dade i rädsla och oro för i praktiken ofarliga växter, och arrogant nonchalans och/eller okun- skap om växter som verkligen kan vara farliga.

I det första fallet kan man urskilja ett beteende som liknar den de nition som kännetecknar en fobi: ”En rädsla som inte står i rimlig propor- tion till den verkliga faran.”

Mycket ofta är det föräldrar som upptäckt el- ler misstänker att barn stoppat i sig delar av någon växt som de tror kan vara farlig. I detta fall är det okunskap i kombination med en naturlig omsorg om barnen som utlöser oron och rädslan. Inte sällan får media tag på sådana uppgifter i ett tidigt stadium och publicerar larmartiklar om ”epidemiska förgiftningar”. Ett barn är en nyhet, två är ett scoop och tio är en ”naturkatastrof”. Lika notabelt är att tidning- arna normalt aldrig följer upp dessa händelser. De skulle då upptäcka att barnen oftast efter il- lamående och kräkning får återvända hem efter några timmars eller något dygns odramatisk ob- servation på sjukhus – med eller utan medicinsk symtombehandling, beroende på den ansvarige läkarens bedömning och erfarenhet.

Det bekräftas också av den statistik som in- hämtas på giftinformationscentraler världen runt. Många förfrågningar gäller ofarliga växter, och det är blotta oron eller rädslan som utlöst telefonsamtalet. Av intresse i sammanhanget är också att det ofta handlar om växter som för- äldrarna medvetet inköpt som krukväxter eller planterat i sin trädgård , eller som planterats i o entliga miljöer – det senare undviks dock i ökande omfattning idag.

Kollektiv bestraffning utplånar det kollektiva minnet

Insatt i ett större sammanhang är det hushålls- kemikalier som orsakar de esta förgiftningsfal- len hos barn.
Att vägtra ken – bortsett från mikroorganis- mer – är en av världens största dråpare av både barn och vuxna med sina drygt 1 miljon årliga dödsfall (ett dödsfall var 25:e sekund) bortses också från i de esta sammanhang. Men män- niskan har alltid haft en tendens att skylla sin olycka på naturen och nna ”syndabockar” utanför sig själv, och att tillämpa ”kollektiv bestra ning” genom utrotningskampanjer mot vissa växter (och djur) istället för att inse sin egen okunskap och göra något åt den. Och om man bevarar de farliga växterna (och djuren) i rimlig omfattning och visar dem för barn, och lär barnen att känna igen dem och respektera dem uppnår man en mer långvarig e ekt än

att försöka utplåna de potentiella farorna från jordens yta. Barn har en stor inlärningsförmåga och det är så människan lärt sig skilja nyttiga och skadliga växter och djur åt under sin tid på jorden.

Allt som smakar gott och milt är ofarligt

I det andra fallet är det inte sällan personer som känner till växtens farlighet och som medvetet förtärt delar av den. I era fall handlar det om personer som velat begå självmord (eller i un- dantagsfall mord) eller drogliberala personer som sökt nya sätt att få kickar men som inte till fullo förstått riskerna utan överdoserat. I bägge fallen har dödsfall inträ at, men era har också kunnat räddas till livet genom intensivvård. Det har också inträ at förgiftningsfall med dödlig utgång hos personer som övat sig i ”överlevnadsteknik” – eller hos veganer eller vegetarianer som i jakt på ätliga vilda växter, men med otillräcklig artkunskap, råkat illa ut. En grundläggande missuppfattning är att alla farliga växter smakar skarpt eller obehagligt och att alla som inte gör det är ätliga och ofarliga. En del farliga växter (och svampar) har en smak som avskräcker – medan era farliga växter (och svampar) har en mild och behaglig smak. Smak allena är ingen garanti för att en växt är ofarlig. Paradoxen här är att de som velat ta livet av sig haft adekvat kunskap om den aktuella växten – medan de som som inte haft för avsikt att ta sitt eget liv saknat motsvarande kunskap.

Dosis sola facit venenum

Redan Paracelsus (1493–1541) myntade tru- ismen: ”Dosis sola facit venenum” – i svensk översättning mer känd som: ”Giftighet är en dosfråga.” Det grekiska ordet ”tamakon” har den dubbla betydelsen ”medicin” och ”gift” vilket belyses i den naturmedicinska använd- ningen av växtsubstanser som läkemedel. Men precis som moderna syntetiska mediciner kan vara höggradigt giftiga och orsaka både sjuk- dom och död vid felaktig dosering kan också växter vara lika farliga – oavsett om de används som föda, medicin eller som drog. Ibland tycker man sig skönja uppfattningen att ”allt som växer i naturen är ofarligt” – vilket förstås är en både okunnig och farlig uppfattning. Det är en kul- turantropomor sm eftersom allt vuxit i naturen innan människor inom växtförädlingen selek- terat fram de arter och sorter som mestadels är ofarliga att äta (men även en del födoväxter innehåller toxiner och många prydnadsväxter gör det i ännu högre grad).

Att rutinmässigt kalla en växt för ”giftig” utan att förklara innebörden eller om den i praktiken är farlig, är och förblir därför intetsägande och meningslöst.

Förutom Paracelsus förtjänstfulla formulering bör man inte förlita sig på medeltida örtaböcker när det kommer till information om enskilda växtarter. Före Linné fanns ingen enhetlig

vetenskaplig nomenklatur som otvetydigt indi- kerade vilken växt man talade om utan bara ett myller av dialektala namn som dessutom ofta klumpade ihop likartade växter utan att urskilja det vi idag erkänner som arter. Dessutom var den förtärda mängden, liksom vilka växtdelar som förtärdes, ofta höljt i dunkel.

I den stora volymen av litteratur genom histo- rien som på något sätt berör växternas giftighet eller farlighet dominerar den typen av föråld- rade böcker, tillsammans med mer anekdotiska skrifter eller muntliga utsagor mer avsedda att roa än att utbilda samt därtill rena vandrings- sägner med kittlande och spektakulära upp- gifter utan angiven källa eller referens mer än ”någon som kände någon som kände någon…”. Växternas substanser

Växter innehåller olika kemiska substanser av vilka era i stor mängd kan orsaka sjukdoms- tillstånd hos djur och människor, och även dödsfall.

Men koncentrationen och mängden av dessa ämnen kan variera stort mellan olika delar i växten – rötter, jordstammar, rotknölar, blad, stjälk, blommor, frukter och frön. Många djur och tidigare naturfolk har lärt sig att känna skillnad på dessa olika delar – djuren troligen genom lukt- och smaksinne kombinerat med naturligt urval – och människorna troligen genom trial-and-error. Dessa erfarenheter har förts vidare genom muntlig tradition från ge- neration till generation – en kunskapsskatt som håller på att erodera men som dokumenterats av moderna etnologer. Naturfolk känner i medeltal till hundratals ätliga växter (och växter an- vändbara till andra ändamål), och globalt nns tusentals ätliga växter av vilka de esta bara utnyttjas lokalt och regionalt. Bara ett litet fåtal nyttjas globalt i större omfattning.

De substanser i växter som feldoserade kan orsaka sjukdom eller dödsfall är av många olika

slag enligt kemisk taxonomi: aromatiska oljor, alkaloider, aminosyror, kumariner, furano- kumariner, glykosider, garvämnen, organiska syror, fenoler, proteiner och peptider, saponiner, terpener och andra. De kan orsaka symtom i matspjälkningskanalen, i kontakt med slemhin- nor eller blod i sår, eller utvärtes i kontakt med ögon eller hud.

Många av dem nns även hos djur, men i andra kemiska sammansättningar, och speglar bara de levande organismernas strävan att överleva och att skydda sig från ender (och i djurens fall även till att fånga sin föda). De tillhör livet på jorden och kan bemästras med kunskap och erfarenhet.

Många av substanserna nns i alla växter och ingår även i de växter vi använder som föda. Be- roende på innehållet doserar vi dessa växter på ett förnuftigt sätt så att vi inte tar skada av dem. Vi överdoserar inte peppar, chili, vitlök, sa ran, bittermandel, rabarber, sura äpplen, citroner el- ler nässlor och spenat till spädbarn.

En del av ämnena ingår i kosmetika och pro- dukter för hudvård, i bakverk och andra kulina- riska anrättningar samt i både legala och illegala droger och i substanser som används medicinskt inom sjukvården.

Förnuftets fiende

I kvällstidningar sprids inte sällan anekdotisk desinformation med karaktär av vandringssäg- ner. Syftet att sprida rädsla och osäkerhet samt att hetsa mot naturliga företeelser som olika arter av ora och fauna är påfallande. Tyvärr är dessa tidningar och dessa artiklar i sin värsta form ender till förnuft och kunskap. Sådana tidningar nns i de esta länder på jordklotet. De skapar en stämning av yttre hot, och hetsar ofta mot det främmande och dåligt kända. Rubriker som ”Växten som dödar est män- niskor”, ”Giftiga spindlar anfaller Skåne” och ”Ormen vars gift kan döda 10 människor i ett bett” är exempel på sådan ovetenskaplig skräm- selpropaganda syftande till att misstänkliggöra det främmande och det dåligt kända – istället för att med kunskap och ny kenhet närma sig det okända.

Om det sedan är ormar, spindlar, växter, judar, muslimer, ursprungsbefolkningar eller kulturer som demoniseras är sekundärt i sammanhanget. Det uppenbara syftet är att skapa sensation, tur- bulens, indignation, eller att uppvigla och skapa motsättningar mellan människor i syfte att sälja lösnummer.

Antiintellektualismen och oviljan att sätta sig in i fakta och presentera en ärlig och nyanserad bild är det som kännetecknar denna typ av ar- tiklar i denna särpräglade avart bland media. Den samlade vetenskapliga toxikologiska er-

farenheten av människors relation till ”giftiga växter” sammanfattas väl av följande citat: ” e major human problems associated with poisonous plants derive from the basic problem of a confused, seriously inadequate, and often misunderstood body of literature on the subject (… ) A signi cant amount of information in contemporary compendia is derived innocently from ancient sources or observations.” (Kings- bury)

I översättning: ”De främsta mänskliga pro- blemen med giftiga växter har sitt upphov i en förvirrad, djupt inadekvat och ofta missförstådd uppfattning av litteraturen i ämnet (…) En be- tydande andel av informationen i samtida me- dia härstammar från föråldrade källor.”

Redaktörens giftiga funderingar

Owe Jaktlund

Jag tycker att det blivit mer märkbart på senare tid att så fort som vissa växter omnämns eller ställs på försäljningsborden på våra växtmark- nader så hamnar man i en lång diskussion om giftighet. På Facebook kan det diskuteras i da- gar om en växt är giftig eller ej – och det bara för att någon visat en bild på t.ex. en liljekonvalj och undrat vad växten heter.

Alla tillgängliga källor säger att förgiftningar
i huvudsak sker när vuxna personer medvetet har ätit någon växtdel. Dödsfall bland barn som råkat äta någon växtdel har inte hänt i modern tid.
Giftinformationscentralen säger: ”Att smaka på ett par bär, vilken växt det än gäller, är ofar- ligt.” De säger dessutom att vatten från blomva- ser inte är farligt att dricka, och de poängterar särskilt att det även gäller blomvatten från lilje- konvaljer.
Den otroliga rädslan för tibast Dapne mezereum är för mig obegriplig. Bären smakar riktigt illa och att något barn ens skulle svälja det första som det smakade på är osannolikt.
Jag hoppas verkligen att denna panik när det gäller ”giftiga” växter kommer ner på en rimlig nivå. Som Torbjörn Peterson här har argu- menterat för är det meningslöst att bara ropa ”giftigt!” utan att säga något om vilken dos som krävs innan man ens märker några symptom! Giftig är dessutom ofta ett felaktigt uttryck, of- tast skulle det räcka väl om man sade oätlig. Enligt min åsikt är de enda riktiga problemen i trädgården de växter som ger fototoxiska reak- tioner om man råkar få växtsaft eller olja på huden och sedan bli utsatt för solljus. Resultatet blir då brännsårsliknande skador på huden.

Det är i första hand Moses brinnande buske Dictamnus albus, där det kan räcka att man snuddar vid blad eller frökapslar för att man ska få blåsor och brännsår på huden. Lokor Hera- cleum och släktingar som t.ex. palsternacka Pas- tinaca sativa kan ge samma resultat, men först när växtens stjälk skadas och växtsaften hamnar på huden.

En annan fara är att inte vara medveten om ris- kerna från mjölksaften på törelarter Euphorbia som kan vara irriterande. Detta särskilt om man råkar gnugga sig i ögonen. Vi hade en rapport om det i TA för några år sedan, där en medlem ck åka till sjukhuset för ögonsköljning.

I november är det hög tid att så årets pionfröer!

By | Artiklar

Pioner behöver en varm period följd av en kall period för att bryta frövilan. En kontrollerad metod för pionfrösådd är att använda färsk fuktig vitmossa, Sphagnum.

Plastaskar eller stadiga plastpåsar går att använda till sådd.
Kärlen fylls med vitmossa klippt i centimeterlånga bitar.
Fröna läggs ner och sådderna förvaras i rumstemperatur.

Efter två till tre månader har en grodd vuxit ut från fröet.
När grodden är ett par centimeter ställs kärlen i kylskåp och efter ytterligare två till tre månader har grodden fått en längsgående spricka vid fröskalet så att ett första karaktärsblad kan anas.

En viss passning krävs vid kylskåpsförvaringen så att groddarna inte utvecklas för långt. De flyttas försiktigt över till jord och ställs varmt och ljust så att karaktärsbladet kan utvecklas. Sedan sköts småplantorna på samma sätt som om de grott i jord.

Att samla frö

By | Artiklar

Foto Owe Jaktlund (ej samma bilder som ursprungsartikeln)
Ur TrädgårdsAmatören Nr 2 – 2002

Samla till frölistan!

Frölistan kommer inte av sig själv. Den är beroende av att medlemmarna ger sig ut i trädgården eller markerna för att samla frö. Det är tyvärr en minoritet som lägger ned tid och arbete på detta och jag skulle vilja passa på att vädja till alla som någon gång tänkt ”man kanske borde…”. Gör slag i saken i sommar! Det är inte det minsta svårt. Nästan alla har väl samlat frö åt sig själva någon gång. Tänk på att om Du är donator så kommer Du först i kön när fröerna delas ut. Vissa starkt eftertraktade men fåtaliga fröer är praktiskt taget omöjliga att komma över om Du inte är donator. Dessutom får Du som donator en extra tilldelning av frö. Råden som följer är avsedda för dem som aldrig har samlat frö systematiskt. Vana fröinsamlare har säkert andra erfarenheter och rutiner. Håll fast vid dessa om de fungerar bra!

Förberedelser

När fröerna börjar mogna i trädgården bör man alltid ha med sig en penna och papperspåsar av varierande storlekar ut i trädgården. Samla aldrig frön utan att skriva namnet samtidigt. Det är alltid så lätt att glömma. Många av de fel som finns i frölistorna beror säkert på rena minnesfel. Kom ihåg devisen: ”Minneskonstnärer göre sig icke besvär!” Dessutom behövs en sax för att klippa av stjälkar om man samlar hela fröställningar samt en lämplig burk att klippa ner fröställningar i.

Konsten att samla frön beror i högsta grad på förmågan att känna igen när det är dags att skörda. Det lär man sig snart. Försök samla efter en torrperiod om det går, men ibland måste man skörda även när det är fuktigt och regnigt men det är förstås svårare då. Det enda generella råd man kan ge är att ständigt ge akt på utvecklingen och gripa in när det verkar vara dags. Det mest användbara tecknet är när en frökapsel ändrar färg till brun eller svart och sprickor och hål börjar synas.

Vad skall man samla?

Här kommer vi till en känslig punkt där meningarna är delade. Skall man samla frö från namngivna trädgårdsformer eller ej? Endast ett fåtal trädgårdsformer ger mer eller mindre konstant avkomma. I många fall är avkomman steril och då gör det förstås inte så mycket utom att alla som deltagit i arbetet, donator, frögänget och mottagaren har arbetat förgäves. STA har en ovanligt stor andel namnformer i sin frölista jämfört med en del andra internationella organisationer som AGS (Alpine Garden Society), SRGC (Scottish Rock Garden Club) och NARGS (North American Rock Garden Society) vilket drar ner kvalitén enligt några bedömare. En sak kanske vi kan vara överens om. Det är ganska onödigt att donera frö från trädgårdsformer som säljs i fröpåsar i närmsta plantskola. De köpta fröerna ger förhoppningsvis vad som står på påsen, medan de donerade ger något annat och i de flesta fall sämre. Sedan har vi en del vanliga växter som ger massor med frö och som sänds in i mycket större utsträckning än vad som behövs. Satsa hellre på kvalitet än på kvantitet vid Din insamling!

En annan känslig punkt är korrekt identifiering. I själva verket torde felaktig identifiering vara det största problemet med fröbytesverksamheten, inte bara inom STA utan i alla stora föreningar som har fröbyte på programmet. Det är bra om man skiljer på begreppen identifiering och namnsättning. Identifiering kan bara donatorn svara för, korrekt namnsättning hjälper vi i frölisteverksamheten till med genom att granska de insända namnen.

Vi vet inte hur mycket som är felidentifierat i frölistan men inom flera grupper kan felprocenten vara över 50 %. Tyvärr påstås detta ha lett till att en del skickliga odlare inte längre deltar i fröbytet vilket naturligtvis är en förlust för alla om det är riktigt. Fel kan uppstå på ett otal olika sätt, men rättelser endast på ett sätt, nämligen att donatorn själv kommer underfund om eller blir upplyst om att en växt har fel namn. Om man inte är helt säker på t.ex. artnamnet kan man alltid lägga till ett frågetecken före den namndel som man är misstänksam mot, t.ex. Aquilegia ? bertolonii. I frölistan bereder detta inga problem.Genom att vi normalt ger fröet moderplantans namn kommer alla fröer där korsning skett att bära ”fel” namn. Därför sänder en del donatorer inte in frö av vissa notoriskt hybridiserande växtgrupper som t.ex. Aquilegia och Saxifraga sektion Porophyllum. Vet man att hybridisering är omöjlig eller högst osannolik är det naturligtvis extra värdefullt att samla frö av sådana plantor.

Insamling

En del fröer är ett rent nöje att samla. För t.ex. Aquilegia, Soldanella, Meconopsis, Jeffersonia, Dianthus vissa Primula etc. behöver man bara vända på de mogna kapslarna så rinner fröna ur direkt i påsen, rensade och klara. Andra, som t.ex. Papaver och vissa Campanula samlas med fördel in genom att klippa av de hårda kapslarna och skaka dem i en burk med lock så töms kapslarna effektivt. Här finns det behov av viss rensning efteråt. I andra fall, t.ex. för Codonopsis, kan man avlägsna locket på kapseln och hälla ut fröet. För många Gentiana kan man behöva klämma och rulla kapslarna mellan fingrarna för att det rena fröet skall rinna ut. En regnig sommar eller höst kan åstadkomma att kapslarna på Gentiana och många andra växter ruttnar om man inte tar bort resterna av kronbladet och låter den mognande frökapseln vara fri. Samma gäller här för Cyananthus som även har ett kvarsittande uppblåst foder som kan vålla besvär genom att det gärna samlar vatten omkring kapseln. Ta i så fall gärna bort en flik av fodret så kan, med litet tur, fröet klara sig.Å andra sidan har Ramonda mogna frön när kapseln har blivit mörkbrun men inte visar tecken på uppspjälkning på länge än. Om man samlar kapslarna då och förvarar dem torrt kommer de så småningom att spricka upp och automatiskt ge ifrån sig de diminutiva fröna.

För många andra fröer måste man krossa kapslarna vilka ibland, t.ex. för Penstemon, kan vara mycket hårda. Här blir det mycket rensningsarbete. Vissa kapslar har krympt ihop och vill ogärna släppa ifrån sig fröerna. Ibland räcker det med en lätt gnuggning för att fröet ska skiljas från kapselväggarna (Androsace).En del fröer frigörs mer eller mindre explosivt när de är mogna, t.ex. Geranium, Viola, Corydalis och många ärtväxter. Här är det viktigt att kontinuerligt hålla ögonen på frökapslarna och försiktigt klippa av dem direkt ner i en inte för liten påse, inte plast, som försluts och läggs för att torka. När de är mogna gör minsta beröring att fröerna kastas ut från kapseln men stannar i påsen. Corydalis kan vara fullt färdiga att skördas trots att kapslarna verkar gröna och omogna. Klipp dock inte alltför tidigt för då är det risk att fröet inte utvecklas riktigt. Trots att de inte frigörs explosivt kan mycket annat skördas med denna teknik, t.ex. Weigela och Buddleja.

Viola och Cyclamen är särskilt besvärliga eftersom fröerna kan vara gröna och omogna den ena dagen och borta någon dag senare. Ett förslag här är att linda aluminiumfolie runt varje kapsel och därmed fånga upp fröna i folien. Jag har själv inte prövat detta. Det är ju ett förskräckligt pillgöra. Lewisia är ett annat släkte som man måste vakta nästan varje dag för att inte missa en god skörd. Trillium kräver också snabbt fotarbete, annars har kanske myror lagt beslag på det mesta.

En del kapslar tappar ytterväggarna och fröet ligger öppet fästat vid en kvarstående mellanvägg, t.ex. inom Cruciferae. Phlox mognar ofta mycket snabbt så att fröna lätt försvinner så snart man försöker fånga dem. Kuddväxter, t.ex. Androsace, Saxifraga, Dionysia som blommar utan eller med korta blomskaft döljer sina kapslar nere i kudden och fröna kan vara svåra att få tag i. Lämpligt redskap här är en pincett med trubbiga spetsar för att plocka ut frökapslarna en och en. Var försiktig så att Du inte drar av den rosett som kapseln är fäst vid. En del av dessa växter som är känsliga för mögel mår dessutom bra av att få kapslarna borttagna eftersom dessa i fuktigt väder lätt blir en grogrund för möglet.

Vissa kapslar och frösamlingar har väldigt mycket skräp och få fertila fröer, t.ex. Asteraceae med sina hår- och fjäderpenslar. Asteraceae-fröer kan ofta se helt tomma och skrumpna ut men de kan vara fullt grobara ändå. Ett problem är att hårpenslarnas känslighet för regn gör att fröet blir nästan omöjligt att samla i fuktigt väder. Här är det svårt att se om fröet är moget men om fröet genast lossnar om man drar helt lätt i hårpenslarna så är det moget, annars inte.

Andra fröer (egentligen nötter!) med anordningar för vindspridning med spröt och penslar finns bl.a. inom Ranunculaceae, t.ex. Pulsatilla, Clematis. Nötterna sitter här normalt ganska länge så man brukar ha god tid på sig att samla. Även här lossnar de mogna nötterna vid ett lätt ryck i spröten. De är bäst att samla med spröten kvar och i torrt väder. Många som sår dessa fröer använder spröten för att sticka ner fröna i jorden, ungefär som de sår sig själva i naturen. Frö av en del Anemone är inkapslade i ulliga hårtussar som man brukar låta vara kvar.

I många fall förekommer att döda, hoptorkade fröer tros vara fertila frön, ganska vanligt t.ex. för Meconopsis där vissa frökapslar kan innehålla massor av detta skräp och inget eller några enstaka riktiga frön. Man lär sig snart känna skillnaden mellan de ganska stora fertila fröna och förkrympta döda fröanlag. Adonis är ökänt för sin dåliga grobarhet som mest beror på att mycket få fröer är levande. Här är det närmast omöjligt att upptäcka skillnaden mellan levande och dött frö. Bär är sällan något problem såvida inte fåglarna hinner före. T.ex. bär av Daphne är lämpliga att skörda tidigt innan fröna har blivit svarta för då är det ofta för sent. Tyvärr är Daphne ett av många exempel på fröer som brukar vara besvärliga att få att gro efter att ha lagrats torrt en tid. Detta beror antingen på att fröet dör eller utvecklar groningshämning eller en kombination av båda effekterna.

Detta får räcka som några få exempel på den variation som finns hos fröer.

Torkning

Innan rensningen måste fuktiga frön och kapslar torka genom att läggas öppet och luftigt på skyddat ställe med god ventilation men inte drag så att fröet blåser bort! När de känns torra bör de läggas i fröpåsar (av papper) för slutlig torkning. Bär bör inte torkas utan rensas direkt.Frö som torkas dåligt eller inte alls och kanske läggs i fukttäta behållare har i allmänhet mycket lägre hållbarhet än det torra fröet (undantag finns, se under förvaring). Om man har en normal fuktighet i rummet, med en relativ fuktighet av 50 % och därunder så är det ganska lagom.

Rensning

En grundprincip vid rensning är att frö genomgående är tyngre än agnarna och lägger sig företrädesvis i botten på en behållare. För fåtaliga fröer är en äggkopp i vitt porslin med avrundad botten utmärkt att använda för rensning. Många försöker försiktigt blåsa bort agnarna, men risken att förlora frö är påtaglig. Riktigt hårda kapslar måste krossas, t.ex. genom att rulla en glasburk med lagom tryck över kapslarna. Det är bäst att rulla med pappersetiketten mot fröna eller klistra på ett eget papper för att minska risken av för kraftig krossning. Här krävs en hel del övning. För mindre hårda kapslar kan det räcka med gnuggning mellan handflatorna.

När fröet är fritt vidtar själva rensningen. Ibland rekommenderas sållning men det är inte så lätt att komma över en serie av så finmaskiga såll som det här blir fråga om.I stället kan man använda ett lagom strävt pappersark (jag använder vanligt kopiepapper) för att skaka och rulla materialet så att frö och skräp separeras. Man kan sedan borsta bort separerade agnar från arket med en liten pensel eller med fingrarna. Ibland går det ganska bra att rulla runda frön utmed arket genom att luta det måttligt och vibrera det genom att knäppa försiktigt med fingret. Fröna förflyttas då längre än agnarna och kan samlas upp i en burk. Genom att upprepa denna procedur flera gånger får man snart ett förhållandevis rent frö. När fröet är oregelbundet är det genast mycket svårare och fullständig rensning är då ofta en utopi såvida inte man har tålamod nog att plocka fröet ett och ett!

Bär måste rensas noga och fruktköttet sköljas bort med vatten upprepade gånger. Helst skall så lite fruktkött som möjligt vara kvar eftersom det ofta innehåller groningshämmande ämnen. Ibland rekommenderas även kemikalier som väteperoxid för att hjälpa till att bryta ner ämnen som kan vara groningshämmande. Jag är tveksam till detta såvida inte man helt vet vad man gör. Detta är snarare en sak för mottagaren av fröet. Var försiktig med att komma i hudkontakt med fruktköttet eftersom det ibland är giftigt (Daphne) och/eller irriterande (Arisaema). Fröet skall förstås torkas noga efteråt.

Ibland visar det sig att fröet är infiltrerat av larver eller vuxna insekter som lever kräsligen på fröerna. Det är viktigt att avlägsna dessa fullständigt.

Förvaring

Normalt kan fröet förvaras ett bra tag vid rumstemperatur (inte i sol) och torrt. Välj om möjligt ett svalt rum med jämn temperatur och torr luft. Använd fröpåsar av papper eller pergament. Plastpåsar är farliga om inte fröet är absolut torrt. Många tror att kylskåpsförvaring är nödvändig men detta är sällan fallet i praktiken och kan t.o.m. vara skadligt om inte fröet förvaras i absolut lufttät behållare med ilagt fuktabsorberande material (kiselgel). Det är nämligen så att fröet tar upp fukt i förhållande till den relativa fuktigheten i luften och i ett kylskåp är den relativa fuktigheten hög, uppemot 100 % därför att temperaturen är låg och att en mängd matvaror avdunstar vatten. Antagandet om att frö är hållbarare vid lägre temperatur är endast korrekt om fukthalten är väl kontrollerad. Förvaring vid frystemperatur är inget för amatören om man inte känner och kan styra fukten exakt.

Det finns fröer som inte får torkas men dessa kommer mest från tropiska områden och är knappast aktuella här. Som ganska sällsynta undantag finns några vanliga fröer, t.ex. Eranthis hyemalis (vintergäck) som dör snabbt vid torkning. Detta frö måste förvaras fuktigt och kallt om det skall överleva mer än några dagar men är då knappast något för frölistan. Det vore intressant att veta om någon kan rapportera om lyckad groning av E. hyemalis från frölistan efter alla år som den har förekommit där.

En hel del fröer är kortlivade (alla döda inom 6 månader) och är då egentligen oanvändbara i en fröbytesverksamhet som vår. Men även om endast ett litet fåtal fröer överlever tiden från insamling till sådd så kan ändå en låg groningsprocent räcka för en meningsfull frödistribution.Det förekommer ibland att donatorer skickar in frö från ett tidigare år. Självklart är normalt grobarheten sämre då och detta bör absolut undvikas såvida inte det är ett speciellt intressant frö som med viss sannolikhet fortfarande kan vara grobart.

Till sist. Kontrollera i Trädgårdsamatören om sista dag för mottagning av fröer och respektera detta. Chansa inte!

Lycka till med fröinsamlingen!
Hubert

Förvaring av trilliumfrö

Jag har av Henrik Zetterlund på Göteborgs botaniska trädgård fått följade råd som gäller förvaring av Trillium-frön och liknande fröer som snabbt förlorar sin grobarhet vid lagring.

Skölj fröerna väl, när de inte längre är blöta läggs de i en förslutningsbar plastpåse tillsammans med lite fin torr sand. Den slutna plastpåsen ser till att fröerna inte torkar ut, samtidigt som den torra sanden tar upp eventuell kondens och ser till att påsens innehåll inte möglar. Förvarade så här lär Trillium-frön fotfarande vara grobara efter 6 månader.

Owe Jaktlund